En stegring för mycket
Mina charmanta hästar brukar man kunna ta i pannluggen när man ska flytta dem mellan betningsfållor. De följer snällt efter med olycklig min eftersom det goda snart kommer att ta slut.
Igår skulle jag flytta dem från nödhagen tillbaka till vinterhagen. Frej och Opus följde självmant efter på led men Faxe fick jag gå och hämta. Jag tog tag i hans fluffiga pannlugg och ledde honom till grinden. När jag öppnat grinden såpass att vi båda kunde komma in utan att de andra två skulle gå ut gjorde Faxe en snabb knyck med nacken så att pannluggen gled ur mitt grepp. Därpå en rask galopp till andra änden av nödhagen.
Jag stängde grinden och gjorde om hela proceduren. Med exakt samma resultat.
Jag svalde irritationen och gick och hämtade grimma och grimskaft. Tack vare den svalda irritationen lyckades jag bli lite kreativ och lade grimskaftet över nosen på honom (precis som på den gamla goda tiden....). Vi gick lugt mot grinden, öppnade den och sedan skulle Faxe dra iväg igen. Jag hejdade honom med grimskaftet varpå han blev mycket upprörd och stegrade sig. Jag tänkte "hellre tappa grinden så att Opus och Frej smiter än att Faxe lyckas med sitt tilltag igen".
Fjädergrinden rappade till stolpen rejält och flög sedan några varv runt trådarna ungefär samtidigt som Faxe var högst upp med frambenen. Döm om Faxes förvåning. Därefter stod han snällt som ett lamm och tuggade förnöjt på just ingenting.
Ibland har man verkligen perfekt riggade uppfostringsstationer. Han kommer förmodligen aldrig att göra så igen.
Opus och Frej? Nä de smet ingenstans. De stod bredvid varandra mitt i hagen med raka sträckta kroppar och blinkande ögon medan jag började tråckla ur fjädergrinden ur elstängslet, vilket inte var det lättaste.
Igår skulle jag flytta dem från nödhagen tillbaka till vinterhagen. Frej och Opus följde självmant efter på led men Faxe fick jag gå och hämta. Jag tog tag i hans fluffiga pannlugg och ledde honom till grinden. När jag öppnat grinden såpass att vi båda kunde komma in utan att de andra två skulle gå ut gjorde Faxe en snabb knyck med nacken så att pannluggen gled ur mitt grepp. Därpå en rask galopp till andra änden av nödhagen.
Jag stängde grinden och gjorde om hela proceduren. Med exakt samma resultat.
Jag svalde irritationen och gick och hämtade grimma och grimskaft. Tack vare den svalda irritationen lyckades jag bli lite kreativ och lade grimskaftet över nosen på honom (precis som på den gamla goda tiden....). Vi gick lugt mot grinden, öppnade den och sedan skulle Faxe dra iväg igen. Jag hejdade honom med grimskaftet varpå han blev mycket upprörd och stegrade sig. Jag tänkte "hellre tappa grinden så att Opus och Frej smiter än att Faxe lyckas med sitt tilltag igen".
Fjädergrinden rappade till stolpen rejält och flög sedan några varv runt trådarna ungefär samtidigt som Faxe var högst upp med frambenen. Döm om Faxes förvåning. Därefter stod han snällt som ett lamm och tuggade förnöjt på just ingenting.
Ibland har man verkligen perfekt riggade uppfostringsstationer. Han kommer förmodligen aldrig att göra så igen.
Opus och Frej? Nä de smet ingenstans. De stod bredvid varandra mitt i hagen med raka sträckta kroppar och blinkande ögon medan jag började tråckla ur fjädergrinden ur elstängslet, vilket inte var det lättaste.
Kommentarer
Postat av: Jaana
Tvålhala hästar...slipprar ur händerna när man minst anar det :-O
Ha ha ibland är tillfället med en i uppfostringen, som när vegrd vägrade gå fram som unghäst, lyssnade inte på spö och skänkel och bara backade och backade och konstrade och backade med rumpan in i ett elstängsel! Efter det så har han aldrig trilskats på det sättet och jag hade sinnesnärvaro att trampa ner hälarna så jag inte åkte av i det jätteskutt framåt som kom vid elstöten.
Lyllos som kan ta i pannluggen. Vegard pannlugg är inte till för att ledas vid, enligt Vegard, skulle man försöka så är man på kollisionskurs redan från början. ICKE!
Postat av: Sara
Mmm, vän av ordning förordar naturligtvis inte pannluggsförflyttning någonsin. Men man är ju inte mer än en slö stackars människa.
Trackback
