Faxe & friends

Hon säger att hon inte håller clinics längre. Alla kan väl göra ett undantag. Diana Rhodin är på Gotland och visar sin hästshow.



En kille från Brasilien som är med i Dianas show sitter här på något så ovanligt som en brun Lipizzaner. Hingsten är 10 år tror jag men är bara riden i ett halvår. Innan har den bara jobbats från marken i frihetsdressyr. På bilden beskriver Diana hur man med "flugans hjälp" (spöet) kan använda hästens naturliga reaktion att slå bort flugan med benet när man vill lära den spansk skritt till exempel.


Det var helt klart en annorlunda clinic. Var man ute efter ridteknik blev man nog besviken. Inbjudan löd: "Se, lyssna, fråga och lär medan Diana arbetar med sina hingstar (frieser, lippizzaner och arabiska fullblod) och förevisar exempelvis frihetsdressyr, trickträning och övningar från den högre skolan, uppsuttet såväl som från marken, med och utan longerlina."

Jag gick dit med helt öppet sinne. Jag såg väl i mina ögon både bra och dåliga saker. Men så är det ju alltid när man håller på med hästar. Man får tips som man tar till sig och man ifrågasätter vissa saker. En sak som var trevlig var att hästarna var så pass gamla och fortfarande var arbetsdugliga. Trots aktivt liv verkade de hålla ihop och tycka att det var kul att jobba. Det är ju annat än inom vissa sportgrenar då hästarna anses vara slut efter en viss ålder.

Något jag ska försöka påminna mig om i framtiden är att saker och ting får ta tid. Jag brukar bli lite ivrig och vill att hästarna ska fatta med en gång. Det beror på min egen okunskap. Jag kan för lite för att kunna läsa mina hästar ordentligt och se om de fattar vad vi håller på med. Jag kan hålla på och traggla hur länge som helst och kommer ingenstans för jag vet inte när det är dags att öka kraven så att vi kommer framåt.

En annan sak som hör ihop men ovanstående rastlöshet är att inte gå för fort fram och göra svårare saker innan grunden är lagd. Diana visade upp ett exempel på en hingst som hade lärt sig skolorna ovan marken tidigt i sin utbildning. Det var mycket svårare att lära honom lättare saker eftersom resultatet hela tiden blev små språng. Kollision i min hjärna. Ska jag traggla eller ska jag gå vidare?

Jag gillade mjukheten med vilken hingstarna utförde sina rörelser. Det spelade ingen roll om de bugade eller gick i spansk skritt. Det var flyt i hela rörelsen. Dianas hjälper var så små att publiken knappt såg dem men hästarna var uppmärksamma på henne.

Det var mycket givande att se hästhantering från ett helt annat perspektiv och en sak som Diana sa träffade mitt i prick. Hon menade att här i Sverige finns de enda läktarryttarna som inte är villiga att hjälpa den som tränar på ridbanan. Ute i Europa kan vem som helst komma med goda idéer från sidan av ridbanan om denne ser att ryttaren har problem med sig själv eller sin häst. Här i Sverige sitter man tyst och njuter av att känna sig bättre än den som gör fel alternativt sitter man och tisslar och tasslar med den bredvid om hur dålig ryttaren är. Så sant, så sant. Hur ofta hör man inte sånt? Inte konstigt att folk inte vågar rida inför publik då man vet att man kommer att sågas om man inte överbevisar att man kan något.