Träning inför DM i Bruks dag 5 av 13
Gick upp i ottan för att hinna rida Faxe innan jobbet eftersom jag skulle iväg på eftermiddagen. Red i westernsadeln och hacksonen. Vi gick genom skogen för att träna på att gå i det skumma uttorkade vattenhålet och även passa på att göra halt i backe och hälsa på kvigorna som numera går på båda sidor om vägen.
Därefter såg jag framför mig hur vi harmoniskt sträcker ut i en mjuk galopp över stubbåkern. Det blev snarare en fruktansvärd kamp i trav om vem som egentligen skulle bära på hästhuvudet idag. Det är ju helt otroligt. Hur kan det vara så? Mjuk ena dagen och helt rabiat andra dagen. Vad är det han ska se mellan frambenen under magen? Att naveln sitter kvar eller? Kamp och slagsmål. Släpper huvudet och säger att han får bära på det själv, varpå han snubblar först en gång och sedan ytterligare en gång i själva försöket att komma på fötter. Vad sjutton! Vad är problemet? Varför kan han inte gå klokt? Sätta ena hoven framför den andra? Ta sig fram liksom. Skulle det komma ett lejon bakifrån hade han ju susat fram som en svävare utan ett enda felsteg. Det är det som är problemet. Han tror att det inte finns lejon på Gotland. Måste hitta ett lejon.
När vi kom tillbaka till gräsplätten hemma var tårarna nära. Varför är jag så dålig? Varför kommer vi ingenstans? Varför LYSSNAR inte Faxe. F-n. Dumma, dumma, dumma. Så kom Husse ut. Typ en kvart efter att han sa att han skulle komma. Det gjorde ju inte humöret bättre. Första backningen gick käpprät åt...Faxe sladdar över alla pinnar och stenar och annat som skulle symbolisera en fin liten vinkel. Jag blir då aningens mer irriterad än... bara irriterad.
Husse säger då (lugnt och äckligt pedagogiskt) " Det är ingen idé att du rider mer. Du kan inte vara arg på Faxe. Han kommer inte att göra som du vill så länge du är så där."
Å, vad f-n vet han??? Han som fortfarande har känsel i armarna. Han som inte halvt har slagit ihjäl sig för att Faxe tydligen inte kan stå på benen. Han som står på marken och inte har suttit på Faxe på över ett halvår. Han vet en himla massa faktiskt. Han läser hästarna som om de var uppslagna böcker. Varför lyssnar jag inte på honom när han väl säger något? Han har ju faktiskt ALLTID rätt när det gäller hästarna. Ibland undrar jag varför han inte tar vara på den naturbegåvningen mer. Han skulle kunna gå hur långt som helst med sin häst. Tänk om man hade ens lite av det han har.
Jag svalde riktigt hårt. Valde mellan att be honom dra eller att bita ihop och lyssna. Jag lyssnade. Jag lyssnade och gjorde som han sa. Helt otroligt. Faxe tog myrsteg genom hela...HELA vinkeln. Ivrigt tuggande och fipplande med sina söta gula öron med söta gula tofsar i. För första gången i hela sitt liv tog han myrsteg och dessutom i vinkel utan att skicka ut vänster bak som om han dansade Ballroom Dancing.
Underbar känsla att gå från svart vredesmod till ren och skär stolthet inom loppet av några minuter.
Därefter såg jag framför mig hur vi harmoniskt sträcker ut i en mjuk galopp över stubbåkern. Det blev snarare en fruktansvärd kamp i trav om vem som egentligen skulle bära på hästhuvudet idag. Det är ju helt otroligt. Hur kan det vara så? Mjuk ena dagen och helt rabiat andra dagen. Vad är det han ska se mellan frambenen under magen? Att naveln sitter kvar eller? Kamp och slagsmål. Släpper huvudet och säger att han får bära på det själv, varpå han snubblar först en gång och sedan ytterligare en gång i själva försöket att komma på fötter. Vad sjutton! Vad är problemet? Varför kan han inte gå klokt? Sätta ena hoven framför den andra? Ta sig fram liksom. Skulle det komma ett lejon bakifrån hade han ju susat fram som en svävare utan ett enda felsteg. Det är det som är problemet. Han tror att det inte finns lejon på Gotland. Måste hitta ett lejon.
När vi kom tillbaka till gräsplätten hemma var tårarna nära. Varför är jag så dålig? Varför kommer vi ingenstans? Varför LYSSNAR inte Faxe. F-n. Dumma, dumma, dumma. Så kom Husse ut. Typ en kvart efter att han sa att han skulle komma. Det gjorde ju inte humöret bättre. Första backningen gick käpprät åt...Faxe sladdar över alla pinnar och stenar och annat som skulle symbolisera en fin liten vinkel. Jag blir då aningens mer irriterad än... bara irriterad.
Husse säger då (lugnt och äckligt pedagogiskt) " Det är ingen idé att du rider mer. Du kan inte vara arg på Faxe. Han kommer inte att göra som du vill så länge du är så där."
Å, vad f-n vet han??? Han som fortfarande har känsel i armarna. Han som inte halvt har slagit ihjäl sig för att Faxe tydligen inte kan stå på benen. Han som står på marken och inte har suttit på Faxe på över ett halvår. Han vet en himla massa faktiskt. Han läser hästarna som om de var uppslagna böcker. Varför lyssnar jag inte på honom när han väl säger något? Han har ju faktiskt ALLTID rätt när det gäller hästarna. Ibland undrar jag varför han inte tar vara på den naturbegåvningen mer. Han skulle kunna gå hur långt som helst med sin häst. Tänk om man hade ens lite av det han har.
Jag svalde riktigt hårt. Valde mellan att be honom dra eller att bita ihop och lyssna. Jag lyssnade. Jag lyssnade och gjorde som han sa. Helt otroligt. Faxe tog myrsteg genom hela...HELA vinkeln. Ivrigt tuggande och fipplande med sina söta gula öron med söta gula tofsar i. För första gången i hela sitt liv tog han myrsteg och dessutom i vinkel utan att skicka ut vänster bak som om han dansade Ballroom Dancing.
Underbar känsla att gå från svart vredesmod till ren och skär stolthet inom loppet av några minuter.
Kommentarer
Trackback
