Faxe & friends

Jag har velat och tvekat inför att skriva fortsättningen från onsdagens första inlägg. Det har ingen annan än jag med att göra har jag tänkt. Men det kanske ni visst har. Det finns två fördelar med att skriva om det. Den ena är att det kanske är lättare att förstå min sorg (fast alla ni som har djur vet ju). Den andra är att om jag skriver ner det så kanske scenariot slutar att spela upp sig gång på gång i min hjärna. Filmen om vad som hände efter blogginlägget och hur jag tillslut ser min häst dö framför mig upprepar sig gång på gång.

När jag publicerat mitt inlägg vid tolv gick jag direkt ut till Faxe igen för att han inte skulle behöva vara själv och ersatte det svettiga ylletäcket med ett torrt fleecetäcke. Jag uppfattade det som att han hade ont i magen. Han stod och flämtade fortfarande och magen såg en aning spänd ut. Jag lyssnade efter tarmljud och det vanliga bubblandet och knorrandet fanns inte. Jag tog tempen igen och nu hade den gått ner till 38,5.

I ett SMS till veterinären skrev jag att jag trodde att han hade ont i magen men att tempen hade gått ner lite. Veterinären anlände en kvart senare och vi plockade av honom täcket, pulsade, tempade, kollade slemhinnorna (som var rödare än normalt), tog blodprov och gav Faxe Finadyn och kanske något lugnande...jag minns inte.

"Kolik" Sa veterinären. Kolik tänkte jag, och jag som trodde att han var förkyld eller något. Men kolik brukar man ju kunna lösa. Inte en tanke på hans gamla parasitskador utan bara hopp. Hopp om förbättring eftersom veterinären nu var här.
"Mycket svår kolik, Sara" Sa veterinären..."Den här höga pulsen oroar mig"

Jag fattar fortfarande inte allvaret utan tar bara hand om min sjuka häst, pratar med honom, kliar honom.

Veterinären kontollerar ändtarmen och hittar så gott som ingen avföring men tycker att tarmväggen känns aningens hård på ett ställe. Hon blir mycket bekymrad och nästa steg blir att föra ner en slang i magsäcken för att kontrollera om det fanns någon mat som låg och jäste. Upprepade gånger förklarade hon det kritiska läget.

Jag tog fortfarande inte in annat än att Faxe strax kommer att drabbas av kraftg näsblod. Det fanns ingenting i magsäcken heller. Två små gasbubblor som hittade sin väg ut genom slangen.

Veterinären sa att hon hade skickat Faxe till klinik med en gång om det hade funnits någon på Gotland. Jag hade fortfarande inte förstått, trots upprepade ärliga försök av veterinären att försöka få mig att förstå omfattningen. Jag litade fullt och fast på att min veterinär skulle fixa detta i fält. Hon är så duktig.

När hon gjort alla tänkbara kontroller sa hon en sista gång att det inte var några goda utsikter för Faxe och att jag skulle ringa direkt om jag märkte någon förändring. Det kunde bli aktuellt med avlivning.
När jag ringde till Husse som för stunden var i stan trillade poletten ner. Faxe är dödssjuk. Han ser inte dödssjuk ut. Han har klar blick. Visserligen andas han tungt men han...nä, han ser inte dödssjuk ut.

Vaddå? Skulle han kunna klara sig om han fick en operation? De gör inte bukoperationer på Gotland. Veterinären, som verkar känna mig sa precis innan hon åkte "Sara, ställ honom inte på båten". Min vana trogen måste jag ha fler utlåtanden från andra veterinärer.
Husse ringde till Täby och fick också svaret att inte ställa honom på båten. Han ringde runt till i stort sett alla veterinärer på Gotland och det är f-n som vanligt. Man kopplas från den ena telefonsvararen till den andra. När man väl får tag i någon så får man svaret innan man hunnit säga något "Jag kan inte göra något för jag är på södra Gotland"...."men jag vill bara att du svarar på mina frågor" säger jag desperat.

Efter en timmes hysteriskt ringande eller kanske mer, jag vet inte, står vi där. Faxes mage har blivit större. Han vill inte dricka äppeljuicen som Husse köpt. Gotlandsveterinären (den vi fick tag i av alla 10 vi ringde) sa att det verkar som om vår veterinär gjort en riktig bedömning. Det är bara att ta bort hästen.
Veterinärerna på fastlandet sa att där skulle man åkt in till kliniken. Men VI HAR INGEN KLINIK!!! Finns det något vi kan göra??? Faxe ska inte dö nu.

Jag vet inte hur många SMS och samtal jag ringde till vår veterinär när hon var iväg på sina andra besök. Varje gång trodde hon att det var fara och färde. "Nej, nej, jag vill bara veta om jag kan göra något. Klarar jag av att ge honom dropp?" "Ska vi åka och köpa parrafinolja och försöka få i honom?" Vad ska vi göra? Någonting måste det finnas som vi kan göra? Han ser ju inte sjuk ut, han har bara ont i magen.

Under hela tiden detta pågick har vi tempat och pulsat Faxe flera gånger. När tempen nådde 39,5 och pulsen låg på 89 slag per minut grät jag desperat att Husse skulle åka iväg och köpa olja på apoteket. Faxe kommer att dö.

När Husse var iväg började det. Faxe blev orolig. Han hade stora bekymmer med att någon blött näsblod i hans säng. Han luktade ömsom på äppeljuicen ömsom på den stora blodfläcken. Jag blötte en handuk och gjorde rent hans blodiga mule så att han skulle kunna andas utan att det bubblade om den.
Hittills hade han stått blick stilla men andats tungt. Hela tiden med klara ögon.

Jag såg att han ville göra både nummer ett och nummer två men han kom av sig hela tiden. Åh, vi måste lösa proppen tänkte jag. Måtte Husse komma snart.
Faxe ville lägga sig ner. Jag tvingade honom att stå en stund till. Du får inte lägga dig förrän Husse kommer sa jag. Faxe ville, men jag vägrade släppa honom. Han SKA stå tills Husse kommer. Han ska inte dö. Jag vill göra allt jag kan innan jag tillåter honom att dö. Faxe blev arg på mig för att jag inte gav mig. Han stampade ordentligt med framhoven i marken. Det hjälper inte sa jag, Husse måste hinna hem. Faxe samlade kraft och stampade argt med hoven igen. Precis som alltid när han tycker annorlunda än man själv gör. Orkar han vara arg, tänkte jag, då orkar han banne mig hålla sig på benen ett tag till.

När Husse kom tillbaka gick det raskt att fixa fram ljummet vatten att blanda med oljan. Jag lade Faxes huvud på min axel och Husse hällde. Motvilligt svalde Faxe första klunken. Sen var det tvärstopp. Faxe hade bestämt sig. Har han bestämt sig så har han. Han skulle inte ha något.

Han vacklade till. Höll sig på benen men sedan dråsade han omkull. Jag hann hoppa ur spiltan och Husse stod längst fram vid grimskaftet. Faxe föll olyckligt på sitt högra bakben. Han hann inte riktigt få in det under sig men han var för trött för att orka göra något åt det. Jag gick in till honom . Han lade sitt huvud i min famn precis så som han gjorde den gången för sju år sedan då vi veterinärbesiktigade honom. Han tog adjö. Jag ville inte släppa honom. Han lyfte huvudet, såg sig bekymrat omkring och lade det sedan åter i min famn. Precis som om han sa " Adjö, sa jag, gå nu."

Jag gick ut ur spiltan och han försökte ivrigt påhejade av Husse och mig resa sig så pass mycket att han lyckades få sitt bakben rätt. Nu hade han ont. Det syntes. Han hade inte visat någonting tidigare. När alla benen var i ordning lade han sig ner och dog.

När veterinären kom en kvart senare för att avliva honom möttes hon av en matte som slutligen insett att hennes älskade häst skulle dö. Nu var död. Skulle aldrig mer finnas.

Faxe tog ganska lite plats i den verkliga världen men kompenserade detta genom att ta en stor del av mitt hjärta och ha det som sitt. Jag vet att det är många fler än Husse och jag som har gråtit över Faxe de senaste dagarna. Jag vet egentligen inte varför. Faxe var mycket sparsam med kärlek till andra...jag har kanske också varit sparsam med kärlek till andra sedan jag fick honom...jag vet inte.
Eftersom jag visste att Faxe helst inte kommer fram till grinden när andra är med eller rent av springer till skogs när någon annan ska hämta honom (hovslagaren kan intyga) så släppte jag inte fram så många andra som fick chansen att verkligen lära känna honom. Det är ytterst få som har fått rida honom till exempel. Ni vet vilka ni är och jag vet att ni läser detta. Ni är underbara människor.
Det känns på något sätt vackert att så många fäller en tår ändå.

Det enda jag kan komma på är att det är hans livsöde som berör. Här är ett citat ur ett mejl jag fått i dagarna:

"Det var ju inte många som trodde på den Lille Faxen när han sprang runt i hagen hos XXX och visade sina sämre sidor. Du var nog den enda som trodde på honom och du lyckades ju bevisa för både dig själv och andra att du hade rätt. Och Faxe fick ju ett jättebra liv i ganska många år, även om man naturligvis hade hoppats på att han kunde få njuta av livet ganska många år till."

Mina underbara vänner. Hur kan ni veta att idag är en värre dag än igår? Ni lyckas pricka in de värsta dagarna och skickar stöttande kort, mejl och SMS. Bjuder på middag, bjuder på hundpromenad. Jag hade faktiskt ingen aning om att jag hade så många vänner. Det är kanske Faxes fel. Jag har koncentrerat mig på honom.

Idag har alla återkommande jobbiga tankar turats om med tankar om vad jag ska göra nu. Ena stunden vill jag flytta till fastlandet igen, andra stunden vill jag göra mig av med Opus och köpa en unghäst som kan bli min, bara min, men allt landar hela tiden vid att det är dumt att göra något alls. Låta tiden gå. Rimmar illa med det Husse sa om att varje dag som går har man bara en gång. Men det är ju sant. Man borde ta vara på sina dagar bättre. I morgon har förmodligen förutsättningarna ändrats. Om inte mycket, så i alla fall en smula. I vissa fall kan förutsättningarna ändras över en dag eller över ett par timmar.

Vad jag egentligen borde göra är att fortsätta utbilda Frej och Opus så att man klättrar några pinnhål till i både körning och ridning och inte bara börjar om från början igen och aldrig lär sig mer. Jag borde samla mig och träna Opus och rida Bruks SM i nästa år. Kanske inte med fina resultat men i alla fall för att ha kul. Jag borde jobba med Frejs stelhet så att han blir mjuk och go.

Men. Det känns ju inte som mina hästar...eller jo, det är klart att det är mina hästar men jag har inte samma band till dem som jag hade till Faxe. Han och jag lekte och njöt av livet. Ingen annan häst skulle jag tokgaloppera barbacka över ett fält med. Vi busade, var på uppdrag och äventyr, plaskade i Östersjön, lyssnade på reggae i stallet (Faxe spetsade alltid öronen när det spelades reggae på radion, han kanske gillade basgången, vad vet jag), retades med både människor och hästar men var naturligtvis alltid helt oskyldiga när någon blev irriterad. Ingen annan häst skulle fatta vitsen med att lära sig hoppa över varannan eller var tredje vattenpöl när man rider på en blöt grusväg. Ingen annan häst skulle så tydligt visa sin ilska men samtidigt göra allt för att vara till lags.

Fick idag ett mejl om en bedårande åring. Trots att hon var sto och trots att det inte var en fjording skulle man nog kunna åka och titta på henne. Men. Jag vill inte ha tre hästar. Förmiddagen gick åt till grubbel. Kom fram till att jag definitivt inte ska köpa någon ny häst.

Fick även ett samtal från en vän idag. (Fick ett igår också av en annan vän...eller i förrgår...dagarna flyter ihop känns det som) Så himla skönt att prata med båda två. Båda är mycket kloka människor. Dagens vän fick förra julen en kalender med bilder på våra, sina och Opus orginalmattes hästar. När hon pratade med Husse i för några dagar sedan hade hon tittat på kalendern och sett att det stod oktober...det är ju november nu. Hon vänder blad och vem tittar fram om inte Faxe.
Älskade Faxe.

Jag följde med Husse ut i stallet och tog in Opus och Frej nu ikväll. Enligt rykten är det snö i Stockholm. Är det snö där kan man ju ge sig på att snön kommer hit ungefär klockan 03.07 i natt. Hellre ta in hästarna nu än då.
Det var tungt att gå ut i stallet. Jag plockade mekaniskt bland veterinärens lämnade kanyler. Husse skyfflade undan den blodiga spånhögen som Santos matte så vänligt sopat iordning och täckt med rent spån när hon var här och hjälpte oss.

Det känns konstigt. Det är fel hästar som står i stallet. Det är inte ler och långhalm längre. Opus snaskade glatt på. Han är så himla tjock nu!!! Jag begriper inte hur han bär sig åt. Frej åt stora tuggor men han hade vänligheten att då och då kasta en varm blick på Husse och mig där vi stod i stallgången och kände oss tomma inombords.

Kanske ska Opus flytta ändå och bereda plats åt något helt nytt, något annat? Äh, jag vete sjutton. Jag har ingen aning. Hur vet man det? Hur lång tid tar det innan man vet det? Hur länge ska det göra ont i hjärtat över att inte ha sin bästa gula kamrat hos sig? Hur länge ska tankarna hålla på och snurra?

Jag vill ingenting. Varför ens bemöda sig med att fundera ut något.

För att inte deppa ihop helt och hållet har vi försökt pigga upp oss på allehanda sätt. Den här filmen från YouTube får nog i alla fall er som känner till vår katt Mogi (f.d katthemskatt med attityd) att garva lite.

The dead terrorist

Finns vissa likheter med Mogi.... "Silence...I'll kill you!"

Tack alla vänner för att ni finns!

Husse sköter hästarna. Jag var ute i hästhagen en stund igår men vill inte.

Igår åkte jag till stan och köpte mig en ny röd fin jacka att pigga upp tillvaron med. Fyllde också fågelborden utanför arbetsrumsfönstret så att man kan glädjas åt fåglarna.

Måste nog försöka ta tag i renoveringen så att vänner från fastlandet kan komma och hälsa på. Inte för att det känns som om det skulle bli en underbart trevlig ridhelg men det är alltid trevlig med besök. Vet inte ens om jag vill hålla på med hästar mer. Just nu känns det som om jag vill sälja Opus och önskar innerligt att Frejs personlighet rymdes i en minigris eller getabockskropp så att han tog mindre fysisk plats.

Jag känner Faxes lukt med jämna mellanrum. Han luktade inte häst. Han luktade bara...mjukt.

Tack snälla för de vackra blommorna! Att de kom från oväntat håll värmde något enormt.

Nu har Faxes kostym hämtats. Han behövde inte obduceras. Det är skönt att han inte behöver hanteras så mycket utan åker direkt dit han ska. Det känns outhärdligt att inte ha honom hos mig längre. Jag har ingen häst längre. Frej är Husses och Opus...han är ju Opus. Faxe var min spegelbild. Vi visste precis var vi hade varandra. Jag älskade honom så mycket. Min egen mamma förstod nog det först igår.

Det gör så ont att inte ha honom längre. Jag kan inte fatta att han är borta. Så snabbt.

Jag är oändligt tacksam över alla som bryr sig om oss (även om jag bara gråter när ni hör av er). Jag gråter när jag läser bloggen, jag gråter när jag får SMS, jag gråter när ni ringer. Även om jag gör det vill jag att ni ska veta att det ändå känns bra att ni hör av er. Tack för att ni finns.

Jag är glad att många velat komma hit en stund och hälsa på men hoppas att ni inte tar illa upp när jag tackar nej. Ni är alla välkomna om några dagar när jag hämtat mig lite. Just nu är det inte kul.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka Santos matte och hennes pappa som fixade ut Faxe från sin spilta medan vi var borta. Jag vill tacka vänner från stan som erbjöd sig att ta ledigt från jobbet för att åka ut till oss och ta hand om allt så att vi slapp vara hemma.

Min Inspirationskälla som satt på arbetstid och försökte få tag i fler nummer till veterinärer för att undersöka chans kontra risk att ta Faxe till klinik på faslandet och som höll telefonkontakt hela dagen. Extra stort tack för att du fanns i luren när Faxe dog.

Kolik.

Jag trodde först att det gjorde mer ont att älska än att mista. Nu när chocken lagt sig en aning vet jag att det gör olidligt ont att mista någon som man älskat så högt.

Jag märkte att något var fel direkt när jag kom utanför ytterdörren. Jag såg på håll hur Faxe hängde med huvudet. Opus och Frej kom galopperandes när jag kom med hö men Frej tittade bort mot Faxe och tycktes mycket medveten om att något var galet. När Opus och Frej börjat äta hade Faxe inte rört sig. Han ropade ett litet svagt "huii" men rörde sig inte ur fläcken.

1000 tankar for genom huvudet medan jag raskt sprang ner till honom på vallen. Sitter han fast? Har han fång? Korsförlamning? Vad är fel, varför rör han sig inte? När jag kom fram såg jag att han stod krampaktigt och skakade. Fryser han? Men jag var ju ute hos dem i natt efter att jag stängt av datorn och kollade så att täckena inte var blöta. Jag pillade in handen under täcket. Varmt. Mystiskt.

Tog tag med pekfingret i framdelen på täcket och försökte gunga fart i honom. Långsamt, långsamt på skakiga darrande ben tog vi oss in i stallet. Av med täcket och på med ylletäcke och ett annat tjockt täcke. Faxe skakade och andades häftigt. Jag tänkte på hans stela bakdel i vintras och tänkte att om det nu är så att han fryser så måste det vara bättre för musklerna om han rör på sig. Husse fick gå med honom runt, runt i longerlina för Faxe tyckte att det var otryggt att vara en linlängd ifrån någon av oss. När han såg ut att mjukna något bytte vi varv. Det var lika illa i nästa varv.

Jag funderade och funderade. Han är ju klippt men har inte varit kall över huvud taget fast han har varit ute nästan alla nätter. Jag har kontrollerat honom noga så att han inte ska bli frusen i sin nya frisyr. När vi promenerat med honom i en halvtimme utan förändring tog vi in honom och tempade. Kanske inte alls är bra att röra på honom...tänk om det är något annat än att han är genomfrusen?

Husse gick och hämtade skottkärran så att jag kunde städa Faxes säng ordentligt och fylla på rikligt med madrassmaterial. Frej lämnade (!) maten och gick till Husse som för att fråga hur det var med Faxe. Det händer inte ofta att Frej lämnar maten...

Eftersom Faxe andades så häftigt borde det betyda att han har ont någonstans. När tempen visade 38,9 knappade Husse numret till veterinären (normal temp för Faxe är 37,2). Hon hörde nog på min röst att Faxe var dålig för hon sa direkt  "Jag kommer så fort jag kan".

När Faxe fått vara stilla en stund med dubbla täcken började han slappna av. Han ville dock inte veta av några äpplen eller morötter som Husse försökte truga i honom. Han flåsade fortfarande stötvis.

Jag var ute hos honom i stallet i 2,5 timme tills han kände sig trygg och kunde slappna av själv. Han är ju väldigt otrygg i sig själv, speciellt när han mår dåligt. Innan jag gick in och åt sen frukost tempade jag och pulsade igen. Tempen hade gått ner till 38,5 men pulsen var fortfarande hög. Han kissade en mikroskopisk skvätt och hade stora bekymmer med att sätta bakbenen på plats igen.

Nu sitter jag här och väntar på verinären. Faxe har inte rört en fena (hans rumpa syns genom stalldörren från köksfönstret).

Tänk om han blivit förkyld trots omsorg med täckeskontroller och täckesbyten. Jag har ju velat ha hästarna ute så länge som underlaget tillåter. Ingen av dem har visat tecken på att vilja komma in. Annars brukar de tydligt säga "Ta in oss, och det nu!"

Det blev extra påtagligt idag eftersom vi red en sväng som vi inte ridit sedan i vintras, då Faxe helt lade av i en snödriva och inte ville gå hem typ. Det var då vi raspade tänder, tog blodprov och så.

Exakt samma sväng, exakt samma sällskap (Santos och hans matte) och exakt samma tempo. Det var underbart borta på den långa travsträckan mot  den stora (herr)gården. Faxe höll jämna steg med travhästen Santos (nu joggade Santos i och för sig men ändå) och pållarna flög fram. Faxe fjäderlätt men visserligen med raketmule och Santos i en underbart fin form. Har nog aldrig sett honom så läcker förr. Santos matte frågade om det gick för fort. Hon skrattade när hon såg att jag bara duttade med skänkeln och Faxe fräste iväg ytterligare. Santos fick något skumt i blicken ;-)

Vi skrittade järnvägsbanken mot kanalen och eftersom hästarna går kvar nere på myren snirklade vi oss genom en dunge och över ett kalhygge och sedan hunden Leos fd lunchpromenad ner mot myrvägen. Någon vänlig själ har lagt nytt grusgångsgrus på myrvägen så vi kunde inte låta bli att trava den biten också. Nu kändes Faxe betydligt segare och surare än tidigare. Jag pressade honom lite, lite till och sedan var det dags att ta adjö av vårt ridsällskap. Faxe flåsade ordentligt men hämtade sig förvånansvärt snabbt. Jag trodde att han skulle kippa efter andan länge. Då har dressyrmasandet gett lite resultat på kondisen ändå. Kul. Vi var ändå ute i 2,5 timme. När Santos matte tränade monté med sin andra häst förra året red hon samma sträcka på 30 minuter...

Sista biten hem gjorde vi serpentiner, halter skänkelvikningar och ryggningar för att Faxe inte ska få avsluta sin ritt med raketnäsa. Faxe inspirerades kraftigt över tilltaget och piffade till det hela med spansk skritt. Å ett å två å tre. Stamp, stamp, stamp....nej vänta lite jag måste gå ifatt med bakbenen också. Okej, nu är jag beredd igen, är du med? Å ett å två å tre, stamp, stamp, stamp....

Söta häst. Varken han eller jag vet hur övningen ska gå vidare så man får med rumpen men nu verkar han se det som någon slags belöningshandling för präktigt utfört arbete så han stampar på han. =D

Jag älskar min häst!!!

Vidare utvärdering av antiglidpadden.

Suck.

Det kändes som om jag red snett hela tiden idag. Det gjorde jag förmodligen också eftersom sadelstropparna skalat av håret av Faxe på höger sida. Stackars Faxe. Jag red med pad närmast Faxe och sedan direkt sadel eftersom vojlocken korvade sig sist. Detta fungerar alltså inte heller...jag kan ju inte ha ett ludd som sträcker sig upp över hela stropparna. Då kan jag ju inte spänna gjorden. När skavsåren vilat sig lite ska jag testa att ha antiglidet under sadelgjorden istället om det går. Det är ju sadelgjorden som glider. Inte sadeln.

Och jaaaa, jag borde åka med Faxe och lära mig tömkörning så att vi kan samla trav utan att stressa häst, tappa spö och snubbla i gropig gräsmatta...hade inte dragkroksbilen stått på verkstad och om jag hade varit lycklig ägare av ett släp så att jag slapp åka flera mil för att hyra så hade jag naturligtvis åkt. Det kommer en tid för mig också...nu ska jag jobba lite så kanske det blir ett hästsläp en dag!

Alltså, någon slags belöning borde den ha som kommer på vad man gör med ett par miljarder ekollon. Hela förmiddagen krattade katten Mogi och jag ekollon i skogen. Det är verkligen inte roligt. Gjorde ett enkelt test när jag kände att jag började slappa och tänka "jag har ju i alla fall fått bort större delen av ekollonen, inte kommer de väl att anstränga sig för att hitta ekollonen heller?"
Testet bestod i att släppa in Frej i sommarskogen. Efter att ha kollat i vattentunnan gick han spikrakt till det stället där jag kom på honom med att knapra ekollon i slutet av september. På två röda hade han pillat upp ett par kvarglömda ekollon. Det är ju helt sjukt! Så målmedveten! När jag tog honom i pannluggen för att leda bort honom vägrade han att följa med. På vägen mot grinden slet han sig och sprang tillbaka till stället. Hallååååå???


Frejjens knarkarkvart

På ett litet kick hade lusten att återuppta mitt till synes tröstlösa arbetsprojekt återinfunnit sig. Så här kan man ju inte ha det. Jag kan ju inte såga ner alla ekar eftersom halva skogen består av ek och då finns det ju inget skydd mot väder och vind. Jag tackar min lyckliga stjärna för att de åren vi hittills har bott här har bjudit på torra somrar och kommer aldrig mer klaga på att betet bränns sönder av solen. Hellre stödutfodra än att kratta ekollon!


Mogi tar en paus i krattandet

Antiglidpadden har kommit

Ja den italienska lövtunna antiglidpadden kom till postens utlämningsställe idag. Jag fattar inte varför vissa paket körs ut och andra måste man hämta. Det verkar inte ha med storleken att göra. Vad man med säkerhet vet är att när man ska lösa ut paketet för mer tusenlappar än man har hemma så kommer postbilen inkörandes vilt tutandes på gården. Bara för att man ska känna lukten av sitt efterlängtade paket och sedan tvingas åka till posten och lösa ut det.
Detta paket fick jag alltså hämta. Det var inte tillräckligt dyrt.

Faxe var förste testkanin. Först höll jag inte på att få ur padden ur förpackningen. Den var rätt klibbig. När den så småningom lossnade med ett ljudligt FLOPP vände sig Faxe om och tittade misstänksamt på den. Han insåg snabbt att det här var något som han skulle behöva gå klädd i. Padden klistrade fast sig i sig själv, runt min vänstra hand och över manken på Faxe. När jag fått loss handen klibbade andra änden av padden ihop till en stor knöl. Efter utslätandet av padden lade jag på en vojlock. Den hamnade lite snett så jag skulle placera om den. Då rullade padden ihop sig som en grodtunga ungefär. Snabbt som attan. Tålmodigt klibbade jag ut den varv för varv för att återigen noggrant placera den över Faxes rygg. Faxe suckade.

På med sadel och sadelgjord och med en slags nybyggaranda gav jag mig ut på min ljust, ljusgula häst. Detta kommer att vara lösningen på glidande sadel. Det måste det bara vara. Något så klibbigt har jag sällan skådat. Det är eventuellt jämförbart med klibbiga djur som man köper för en femma i tuggummi/klibbiga djur-automater. Fast den här är rätt mycket större.

Faxe hängde i tygeln men var på G. Reaktionssnabbheten har definitivt infunnit sig efter att pälsen skalats av. Här går det undan. Smackar man så virvlar det till i bakbenen. Trevlig känsla som omväxling =) Jag undrar vad det är som gör att det känns som om han tippar framåt när man sitter på honom. När man tömkör så använder han ju inte mulen som ett extra stödhjul...men å andra sidan så sitter det inte 65 kg på hans rygg när jag tömkör heller.

Han var jättestel emellanåt men lossnade och blev stel igen. Jag behöver nog någon som piskar mig varje gång jag ger upp. Jag måste jobba igenom detta ordentligt någon dag...jag är för lat. Något intressant var i alla fall att när vi jobbade med vingliga öppnor och "slutor" på en fyrkantig volt så tänkte han så det knakade och blev jättemjuk i hela kroppen. Man kände hur han flyttade en hov i taget och kände sig fram. Söt.

Omedelbart när vi slutade med övningen så rätade han ut sig och blev stel igen. Åååååh  =(
Lättare att variera traven från ryggen än på töm men man märker att han inte orkar samla traven om man jobbat med något annat en stund innan. Han har ingen ork den gode Faxe. Skulle behöva trava långa svängar i skogen men han blir ju så nedrans stel efter varje sådan tur. Jag måste rida på volter för att han inte ska spänna hals nacke och mun. Det blir ganska långa skogsturer om man ska volta sig fram.

Så till utvärderingen av padden. Padden låg där jag placerade den. Den hade inte rört sig en millimeter. Sadeln däremot hade glidit med vojlocken som räckmacka. Vojlocken hade korvat sig ordentligt både här och där. Inte konstigt att Faxe surade lite under ridpasset. Det kan ju inte ha varit så skönt. Jag blir gaaaaaalen! Hur svårt ska det vara att hitta en sadel? Han är ju inte jättemärkligt byggd.

SUFF
Ja. Jag har äntligen fått ändan ur och blivit medlem i Stockholm Uppsala Fjordhästförening. Det skulle alltså ta 9,5 år innan jag sökte mig till mina hemtrakter igen. Att det skulle ske i form av medlemsskap i en förening för hästar av rasen fjordhäst vet jag inte om någon kunde ha gissat. Men nu är det ju så att jag av en ren slump blivit ägare till om inte världens så i alla fall Sveriges i särklass coolaste fjording så då är det ju ganska naturligt.
Nu ser jag mig som föreningens utrikeskorrespondent i öster. Gotland är ett annorlunda land har ju Turistföreningen rapat i säkert 25 år.
Om jag dessutom slutar vela och kommer ut och tävlar på den Lille Tjocke så har jag dyrt och heligt blivit lovad att få låna ett SUFF-schabrak...som kommer att korva sig under den uppstudsiga sadeln.

Alla som övertygat mig om att SUFF är den bästa föreningen kommer att ångra sig djupt när jag mejlbombar föreningens webmaster med bilder av Faxe. Faxe kommer att gå från okänd till ökänd.
Om han dessutom slutar att använda mulen som stödhjul vid dressyrridning så kommer han att ta Fjord SM med storm med sin transport och ett antal följebilar. Vid den lokala Mc Donalds är det obligatoriskt stopp för att lufta heliumbalongerna med trycket  "Faxe on Tour".

Jepp. Alla inblandade kommer att ångra sig djupt och innerligt.

Slutligen

Slutligen utlovades en bild på svängelns placering på den långlånade fyrhjulsvagnen. Eftersom den har fått nya hjulaxlar med bilhjul finns två alternativ att fästa svängeln i. Den nedre kroken används när man kör med bilhjulen och den övre då man använder trähjulen. Och till detta, helt vanliga träskaklar (som jag lärt mig att man ska fälla upp när man spänner för så att hästen inte kliver sönder dem....)

Fyttirackarns vilken stilig häst jag har! Tömkörning med början till samling av trav pysslade vi med idag. Med tanke på att jag inte är så himla duktig på tömkörning och klantade mig ganska mycket så var Faxe duktig. Jag skulle behöva ha en extra hand som vispar fart i baken medan jag plockar på yttern och pillar med innern. Idag blev Faxe lite stressad när jag vid ett tillfälle blev för hård i handen och samtidigt vispade med spöet. Efter lite frisk trav framåt var han som innan igen =). Söta.

Han var grymt mjuk idag och gick stadigt på tömmen i travigångsättningarna =)
Även halterna var bättre. Inte så mycket korvande och smygstartande.

Den lilla samlingen i trav jag åstadkom var bättre i höger varv. I vänster varv fungerade det inte så bra. Det var nog en kombination av att Faxe blev lite trött och att jag styrde mot staketet för att han inte skulle pinna iväg när jag drev på. Resultatet blev ju bromsa av totalt istället. Inte så smart så här i efterhand....

Åh, jag vill jobba mer! =D Det var kul! Gick i alla fall in och var duktiga istället. Faxe dreglade på sina framben.

Ska nog raka av benen också. Raspen har ökat igen tack vare det fuktiga vädret. Borde det inte vara bättre att kapa rubbet så att man verkligen kommer åt ALLA skorpor en gång för alla? Han får väl sussa inne om det blir skitväder.

Slutligen låste jag in mig i sadelkammaren mitt i min eufori över att jag har en sådan fin häst. Det nya fina låset har inget vred på insidan. Jag öppnade med nyckeln och knuffade igen dörren efter mig med en elegant hälspark när jag skulle skölja betten.
Hoppsan. Inte så bra. Dörren i baklås. Ingen telefon. Hmmm. Bakom täckeshängaren finns en gammal haspförsedd lönndörr som till min lycka hade hasparna på insidan och inte utsidan ;-) Undrar hur lång tid det hade tagit innan Husse hade saknat mig.

Det är vara att välja.
Snubbel.
Värmde upp vid hand. Faxes kroppskontroll och dagens regniga väder och slippriga underlag var ingen bra kombination. Han for omkring som Bambi på hal is.

Jag satt upp och skulle rida lite lösgörande övningar men jag ville helst inte göra dem med mulen som en stjärnkikare. Det blev volten. Faxe tycker att den är ganska tråkig och mycket jobbig. Han måste ju lossna i innern förr eller senare för det är ju urjobbigt att gå med framdelen innanför. Han verkade lossna lite men i början var det minsan fejk (!) Jag har kommit på honom!!! Inga sådana knep. Stenhård koll på framdelen så att den inte vinglar hit och dit så att det blir bekvämt och skönt för Herr Fax. Faxe drog en djup suck och erkände sig besegrad.

Vi gjorde skänkelvikningar längs spåret och framdelsvändningar med trav ur. Faxe tuggade och tuggade även om han ibland lade sitt tunga huvud helt och hållet i mina händer. Tuuuuungt! Varje gång han gjorde så knackade jag med skänkeln och plockade med samma sidas tygel. Då kom han av sig lite. Jag var helt slut. I skritt..........

Vi avslutade med trav över bommar. I form fram till bommarna och sedan stjärnkikare och sänkt rygg över bommarna. Hu vad obekvämt för både häst och ryttare. När han fattat att han skulle gå kvar i formen blev han till en början hur sur som helst. Öronen på nacken och rejsade över bommarna. Jag plockade upp gjorde något annat och lurade honom över bommarna igen. De sista varven var riktigt bra! =)

Jo, nog var han piggare allt =) även om han kunde kosta på sig att sura lite när det blev jobbigt. Han har fortfarande svårt att stå still i halterna, är tillbaka med sjukt stel högersida men är så arbetsvillig så, när allt kommer omkring. Han tycker verkligen att han är duktig han. Jag vill få lite mer styrka i bakbenen och försöker att inte bromsa framåtbjudningen...det blir lite springigt emellanåt men det går hyffsat att samla upp. Det är då suröronen kommer =) Säger man "duktig Fax" glömmer han allt, spetsar öronen och trampar vidare framåt.

Pillade skrufs, tvättade och smorde samt förundrades över hur de utslag som veterinären tolkade som gjordskav plötligt torkat ut när pälsen rakats av...

Och nu - ett litet collage från kvällens övningar...

Puh!
Vi sliter som djur med huset. Gästrummet, skafferiet och hallen saknar nu golv. I morse lärde jag hunden Leo att gå på spång mellan köket och ytterdörren för att kunna gå ut och pinka...
Nu ska material kärras ur grunden och ersättas med ett lass grus som ligger vid flaggstången. De ruttna golvbjälkarna ska plockas ur och ersättas med nya fina bjälkar som för tillfället ligger inpetade under fyrhjulsvagnen i garaget. Jag vet inte hur många skottkärrslass med en blandning av sågspån och sand som jag har kärrat ur huset.
Det nya golvet måste på plats så att värmepumpen har något att stå på. Nya överraskningar dyker upp varje dag.

Jag är trött.

Jag har försökt fixa till Faxes katastrofklippning när jag haft en stund över...nu är han en snövit nakenfis med lite hackig klippning vid manen och vid benen men det får duga. Imponerande att han har en så avslappnad inställning till detta påhitt (Husse tycker att det är ett påhitt). Han vilar sig, njuter och gäspar när hårtofsarna faller till marken. När jag klippte ansiktet fick Husse dock vara moraliskt stöd så att det inte blev huvudviftning à la manklippning...

Min söta häst. Äcklig som få i pälsen...klippmaskinen fick dåndimpen när den klippte över ålen. Den körde liksom fast i allt fettigt stöv. Uäk!

Nu återstår tvättning och smörjning av alla små utslag, skrufs och sår.

Hästarna går nu under namnet Snövit och de två små dvärgarna...

Ja, men hur skönt är det inte att kunna skylla lite på materialet i alla fall? Idag levererades min lilla smutta 300 kronorsklippare.
Husse brukar med jämna mellanrum säga "gör om gör rätt". Det var precis vad Oster femman fick i uppdrag. Operation klippa Faxe har tagits till en ny dimension. Dimension Finlir. Det är fortfarande svårt men det blir helt klart bättre. :-D

Nu har Faxe en omklippt sida, en hackigt klippt sida och rygglurv med ojämn kant. Jag hinner ju inte klippa allt i ett svep.

Han är så grisig i pälsen. Nu när man smeker hans hals blir man helt vit om handen. Inte konstigt att det kliar om man ser ut så i skinnet.

Husse skakar på huvudet och tycker att det är idioti att klippa av päls och lägga på täcke. Han verkar inte förstå någon av anledningarna

1. Komma åt alla kliande skorpor och göra rent
2. Orka mer
3. Torka snabbt
4. Bli ren

Vi får väl se vad som händer. Detta är ett experiment. Faxe njuter i alla fall i fulla drag när hårtestarna faller till golvet. Underläppen hänger, öronen slappar och bakbenen vilas.

Faxe ser ut som en plyschhäst, som om han var sydd av flera små lappar! Jag klippte häst för första gången idag. Ve och fasa. Grannskapet kommer att skratta åt mitt taffliga försök. Åh, vad jag är dååååålig...

Jag är mäkta stolt över min lilla häst i alla fall. Han har skött sig utmärkt. Han stod och vilade på ena benet, gäspade och tyckte att livet var perfekt trots att Santos mattes klippmaskin vrålar så att man blir döv på kuppen.

Men VAD ska jag göra åt resultatet??? Han ser inte klok ut!!! Jag försökte spara en bit över ryggen men jag tror minsann att den biten ryker imorgon också. Halsen, magen och bakbenen är klippta lite hit och lite dit i olika längder...När jag försökte fixa till blev det sämre...

Faxe fick låna Frejs regntäcke för att inte dra alltför mycket uppmärksamhet till sig...det ser ut som om ett barn har satt saxen i honom.

Husse tröstade och sa att det är väl klart att det inte blir bra första gången. Sedan påminde han mig om hur det var första gången jag skulle klippa fjordhästman...Jaaa, övning ger förstås färdighet men nu är frågan om han måste se ut så här tills det vuxit ut eller om det går att fixa till på något sätt.

Ibland önskar jag att jag bodde långt in i skogen där ingen visste om en. Nu är vi kända som dem i vägkorset med fjordingarna. ALLA vet vilka vi (eller kanske våra hästar) är. Det känns sådär när man precis skapat sig en plyschhäst.

Idag red Faxe och jag ut med Santos och hans matte på en skogstur på 1,5 timme. Red ner mot havet men tog den mjukare galoppvägen genom skogen bort mot Sjuström. Faxe kändes omväxlande pigg och slö. Rätt stel och hängig och definitivt fumlig. Snubblade med framhovarna flera gånger. Droppen var när han snubblade på slät asfalt och lade sig i det närmaste raklång på landsvägen. Jag tackade min vakande ängel över att trafiken hann passera innan Faxe studsade upp sig i stående position igen med hjälp av sin välfyllda mage. Santos matte bara gapade och undrade vad han höll på med...Jaa du, vem vet? Varför kan han inte hålla sig på benen???? Jag kommer att få en hjärtinfarkt en dag.

När vi kom hem stretchade vi och vänster bakben gjorde nog lite ont. Så går det när man snubblar på sig själv.

Vi startade klippmaskinen och åt morötter.
Lyfte omkring klippmaskinen och åt morötter.
Lade klippmaskinens baksida mot rumpan och åt morötter.
Förde klippmaskinen fram och tillbaka över magen och åt morötter.
Stängde av maskinen och satte på den i höjd med manken och åt morötter.
Gav oss för idag eftersom sladden bara räckte till manken.

Fleecetäcke och Fibergi.

Jaha mhm. Inte för att jag kom ihåg vad jag gjorde sist i utvärderingen men jag tänkte att jag med all sannolikhet inte hade inspänning i longeringsutvärdering Del 1 eftersom jag bara äger en gummisnodd som brukar hoppa loss med en välriktad snärt. Inte så pedagogiskt alltså men idag knöt jag fast den ordentligt med dubbelknut i gjorden.

Nu när jag är inne igen och har tillgång till bloggen kan jag ju försöka mig på en jämförelse. En jämförelse som visar sig bli av två identiska träningsupplägg. Det var rätt häst i alla fall. Suck. Eller inte suck. Det har ju hänt grejer med Faxen. Så här såg det ut sist.

Detta är dagens observationer:
Svettig - japp, men det kan man ju även tillskriva solskenet
Arbete - jodå, stelt i början men när han kom in i det så sökte han sig framåt nedåt och ställde sig till och med självmant på slak lina inåt i nacken (obs, korta stunder men ändå)
Tempoändring - absolut! Långsam trav, mellantrav och rask trav. Inte så mycket form men korta stunder.
Galopp - luftig galopp i båda varven. Inte i form men han fattade rätt i båda varven.
Skritt - Ser stel ut i länden. Kan inte avgöra vilket ben som inte riktigt är lika rörligt som det andra. Ser lite stolpigt ut.

Den egentliga utvärderingen skulle ju vara att
1. Löslongera och jämföra hur hästen jobbar
2. Longera med lina och påverka böjningen med hjälp av linan
3. Som idag med inspänning men utan att påverka med linan.

Unrar om jag kommer ihåg till nästa gång eller om det kommer att bli en repris?

...när man har en häst som trots REJÄL skalning fortfarande är mycket hårfager om benen. Finns det verkligen inte större tuber?
Jag har övergett MJ's tjärkladd till förmån för idomin + zinkpasta i en härlig smetig blandning som fastnar bra i hovskägget och liksom suuuuuger åt sig jordpartiklar.
MJ's tjärkladd gav även denna gång varma och irriterade ben =( Raspskorporna är som kratrar ner i kotan. Det kliar nog en hel del för Faxe myser när man tvättar och smörjer.

Jag älskar min häst =D
Vi värmde upp lite vid hand och övade lite spansk skritt och Faxe var på toppenhumör! "Jag kan, jag kan, jag kan" sa han. Söt. Sen red vi en stund. Han är fortfarande stel och vinglig men lyssnar superbra. Pälsen gör att han snabbt blir trött. Då tar han sig för pannan med baksidan av hoven och pustar "phu, nu orkar jag inte mer, ok, ETT varv till men sen måste jag ha paus". Min söta lilla häst.

Som avslutning testade jag spansk skritt från ryggen för att kunna skänkla på baken så att den inte blir kvar medan frambenen traskar på. Svårt. När jag lutar mig pytte, pytte fram för att dutta med spöet på frambenet så kliver Faxe raskt åt sidan.

I stallet blev det rejäl svampning, stretching och stärkande mat. Inte för att magen behöver det men kanske humöret ;-)