Faxe & friends

Frej fick följa med som handhäst. Det var en hel del buttra miner. Han segade sig fram mycket motvilligt ett bra tag. Tillslut var vi tvugna att stanna för Opus blev alldeles trött av motståndet som Frej bjöd på. Vi stod stilla en stund på vägen och jag pratade med Frej och klappade honom på ryggen. Då blev han genast mycket gladare! Han gick upp bredvid Opus och vi kunde hålla en rask skritt. På grusvägen ner mot skogen travade vi hela biten. Det gick bra. Hästarna frustade. Härligt!
När vi pysslat oss genom skogen och kom ut på åkervägen drabbades herrarna av en viss ysterhet. Plötsligt ökade farten markant. Så roligt ska vi inte ha att vi galopperar tillsammans över åkern. Inte än. Jag fick bli lite sträng men båda lyssnade på första tillsägelsen. Det känns bra. På vägen hem svängde det ut en bil på skogsvägen som bara var tvungen att knöka sig förbi fast jag kom med två hästar i bredd. Varför inte vara stanna i två minuter tills vi passerat?

Vi mötte Pigalle och hans matte och Calypso med sin lillmatte på vägen hem. Man kan väl säga att mötet var aningens ansträngt efter vår diskussion om en tidningsartikel tidigare denna månad. Jag blir så trött. Hur kommer det sig att man går på nit efter nit med människor som visar sig vara någon helt annan än man tror? Är det jag som dras till konstigt folk eller är det konstigt folk som dras till mig?

Man kanske bara ska vara tyst. Jämt. Som Wille Craford sjunger "man önskar att man bara kunde vara tyst och cool".