Faxe & friends

Faxe ska åka färja för första gången i sitt liv. Hans saker är packade. Hundens saker är packade. Mina saker är packade. Faxe är nytvättad och har fått sin svans lindad i en svart linda som matchar manen och ålen på ryggen. Han behöver inget täcke, det blir nog varmt på båten. Hur många saker har jag glömt? Är hästpasset med? Varför är jag inte det minsta nervös?

Jag har det så fantastiskt bra att en egen hejarklack följer med och dessutom kör Faxe i sin transport! Jag är evinnerligt tacksam. Utan denna hjälp hade det nog blivit tufft.

Våra vänner anländer i god tid. Fortfarande inte nervös. Faxe går på transporten utan problem men av någon anledning som jag fortfarande inte förstår, så ställer sig hunden som alltid lydigt står en bit bort och tittar på vid hästlastning, precis på lemmen bakom Faxes rumpa. Antagligen är jag kanske lite nervös ändå. I panik med vetskapen att Faxe 50% av gångerna han åker transport kastar sig bakåt minst en gång bara för att kolla att det gick denna gång också så skriker jag åt hunden att lytta på sig. Förbannat att hussen inte kan hålla koll på hunden en sån här dag. Faxe skuttar vigt ur transporten.
Nytt försök. Denna gången går det bra.

Nere i hamnen är det kaos. Passagerarpålastningsmojängen är trasig så allt fotfolk bussas ombord. Det tar tid. Det är varmt i bilkön. Faxe börjar bli aningens upprörd. Hunden är varm.

Insikten att det inte går att göra något åt detta heller får mig att slappna av en aning. Väl ombord löser sig allt så smidigt. Personalen på färjan är snälla och omtänksamma och det är inte alls varmt på bildäck. Varje timme fick man gå ner och titta till sina hästar. Hästarna på bildäck verkade mest tycka att man störde när man kom så det gick ingen som helst nöd på dem.