Faxe & friends

Idag skulle vi rida dressyr i hagen eftersom det är blött precis överallt i detta träsk/kärr till håla. Jag hade efter mätande hit och dit kommit fram till att Lille tjocke Opus är en enda stor synvilla hela han. Faktum är att han har smalare rygg och manke än de andra. Det kan man ju inte tro när man ser honom...
Alltså. Lewasadeln bör passa på hans rygg. Ingen bra dressyrsadel men kanske bättre än westernsadeln?

Vi red serpentiner, halter, travigångsättningar, halter igen och Opus gapade och gapade och gapade. När det inte hjälpte att gapa satte han mulen rakt upp som om han trodde att han ska få följa med Christer Fuglesang upp i rymden. Han försökte på alla sätt slå sig fri. Det kändes inte så himla bra att bråka med honom eftersom marken är lerig och hal som snor. Häftiga svängar = omkullridning.

Tillslut använde vi rakt spår till att öva galoppfattningar. Då var det precis som han började lyssna. Ibland fick jag använda smisken för att få med bakbenen ordentligt men när han fick med dem gick det faktiskt ganska bra. Han är himla ful. Han utnyttjar situationen maximalt. Han vet att jag inte vågar driva på när han maskar för jag vill inte ha en Opusrivstart i leran.

Länger jag på tygeln så slutar han bråka och går avslappnat. Han intar även den där lata travjoggen. Jag skulle vilja se hur den lata travjoggen ser ut. Den känns lat...den kanske inte är lat.

Tänk om det kunde dimpa ner ett ridhus från himlen....