Tävlingsdagen!
Gick upp för sent. 06.00. Har inte hunnit smörja sadel och träns än. Vi byggde bana fram till 21.30 igår kväll och sedan åkte vi och tankade och hämtade grannens släp.
Faxe kände stressen i luften trots att jag visslade alla låtar jag kunde komma på medan jag flätade upp hans svans så att den inte skulle orsaka straffpoäng vid slalomportarna.
Faxe gick lydigt ombord på den fina transporten med separat sadelkammare (en sådan önskar jag mig när jag blir stor). Han gillar att åka ut på äventyr.
När vi kom fram till tävlingsplatsen som i år var ridcentret Silikaten som ligger alldeles intill Visbytravet började det fint med att hunden såg en collieflicka och försvann som ett skott. Inte särskillt bra för tävlingsnerverna att behöva gräla på hunden. Jag såg nog ut som ett åskmoln när jag kom till sekretariatet. Folk tittade lite underligt på mig...
Bangenomgången skulle vara kl. 09.00 och vi hade startnummer 1 och skulle starta 10.30 eftersom jag även hade rollen som funktionsdomare för de andra ekipagen under dagen. Bangenomgången kom inte igång förrän 09.20 eftresom några av funktionärerna hade den goda tonen att komma sent. Jösses. Jag trodde inte att jag hade några tävlingsnerver att tala om. Jag brukar kunna sortera bort saker och ting. Men stresströskeln är hemskt låg efter några år med jobb upp över öronen. Usch.
Efter bangenomgången gick jag banan tillsammans med två andra tävlingsdeltagare (kanske skulle ha gått själv för att koncentrera mig bättre, man lär sig hela tiden) och sedan var det bara att lasta ur och hinna värma upp.
Jag hann stretcha mina höfter innanjag satt upp. Det var otroligt skönt att ta den lilla pausen innan. Hoppas att jag kommer ihåg det till nästa år =)
Faxe gick hur fint som helst på framridningen. Det var ett nöje att rida honom. Söta, söta LinslusFax. Vi värmde upp i skritt och trav och gjorde några öppna och sluta samt testade att galoppen kom exakt där den skulle. Sen var det dags att rida in.
Självförtroendet stärktes av att en liten flicka sa att Faxe var fin och att hon tyckte att han skulle vinna =) =) =). Plötsligt var allt helt avdramatiserat.
Vi fick startsignal och red i rask skritt fram till trångt utrymme som var 2x2 m (!). Jag var inte alls nervös. Faxe tog ett steg på linjen. Men ändå, bara ett. Duktig, duktig Faxe.
Vi red vidare mot vårt andra mardrömshinder med hästen som inte lyfter på fötterna. 5 bommar i solfjäderform. Inte ett klonk hördes. Helt otroligt. Tyvärr trillade sista bommen ändå. Men ändå. Hittills 15 straff.
Sen var det halt i utförs och uppförslut. Inga problem. Faxe stod och tuggade på bettet och spanade in hästarna som gick i hagen bredvid banan.
Trav exakt vid travskylten och förbi lydnadshindret utan problem. Jag han tänka "Vilken duktig häst jag har, det här kommer att gå grymt bra" innan speakersystemet slogs på och sa "kcht".........."cshhhhtthh, och nu är Faxe på väg mot vattengraven..............kcht". "Herregud. Vattnet är en fors!!!!" sa Faxe och tvärnitade. Det var då vi båda tappade fattningen. Jag fattar inte hur fullständig harmoni kan utbytas mot att rida en okänslig tunna som inte lyder några som helst hjälper.
Jag hoppade av och ledde honom genom vattnet och hoppade upp igen på en häst som var helt ifrån sig. Backningen i vinkel som var det hinder som jag hade piskat mig själv att inte slarva med eftersom det bara hänger på mig om vi nollar på var ju fullständigt katastrofalt. Vi kom inte ens in genom konerna. Faxe vägrade att vända upp rumpan mot hästhagen.
Så. Nu var stressen här igen. Ingen vinstchans längre. Mot bryggan. Mot bryggan. Mot bryggan. "Hallå, Faxe, vi måste båda två till bryggan". Uppe på bryggan fladdrade flytta föremål. Tillslut kom vi fram till bryggan och jag kunde kliva av utan risk för att få en luftfärd. Sen ren tur att jag kunde sitta upp.
Vi red vidare mot gatubrunnen och Faxe stampade till den då att det sa klonk (vi blev felbedömda här av någon anledning men det spelar ju mindre roll så här i efterhand). Stress. Två hundradelars minnesglapp. Jag kommer ihåg det lilla uppehållet i tankeverksamheten. Jag vänder raskt runt och rider mot travskylten och ser husses förfärade ansikte och tänker "Hur förfärad tror du jag är då? Här rider man från fullständig harmoni till koplett kaos inom loppet av några minuter". Nåja, om jag gasar igenom resten av banan så klarar jag kanske maxtiden i alla fall.
Vi slog ner några portar på vår värd genom slalomen men korridoren och hopphindret fick vi noll på. Men hästkräket fattar inte galopp. Varför? Varför blir det så här?
"Hur gick det?" frågar någon. "Färjävligt" Snäser jag. Jag ser inte vilka människor som står omkring mig, jag är så besviken. Plötsligt dyker husse upp småspringande och ser alldeles förkrossad ut och ojar sig. Vi har ridit fel väg och blivit uteslutna ur hela tävlingen. "Minnesglappet", tänker jag. Det var verkligen något där borta som jag slog ur hågen. Flytta föremål. Vi flyttade aldrig föremål. Faxe hade i alla fall aldrig gått så nära att jag hade fått tag i föremålet när han var på detta otroligt irriterande humör.
Plötsligt kändes allt väldigt jobbigt. Startnummer 1. En hel dag ska jag behöva gå här och vara besviken. Jag vill åka hem. Då ser jag att nästa ekipage står och väntar på funktionskontrollen. Det är ju jag! Husse fick ta Faxe och jag stressade vidare till funktionskontrollen. Svalde hårt tre gånger och drog på mig den gamla dammiga proffessionella teaterlooken som man använt så många gånger under tiden som mackägare. Med något skakig röst och darrig handstil och vilt sorterande av tankarna genomförde vi funktionskontrollen och nästa ridekipage var iväg. Det som var väldigt skönt i detta läge var att man utan att ljuga kunde önska dem lycka till och att de skulle rida för seger.
Funktionskontrollen räddade min dag. Den fick mig att tänka på annat och jag såg snabbt min ritt som en träningsritt. Faxe är inte klar. Han lyssnar ju inte blint på sin matte. Lyssnar man inte blint på sin matte är man inte en värdig vinnare.
När tävlingen var slut sadlade jag på honom igen och red hela banan felfritt (!) så när som vattenhindret som krävde övertalning. Vi slutade med att stå och vila på tre ben i vattenhindret. Han är så jäkla duktig när han är duktig och en sån eländig pina när han inte vill.
Min häst. Favvo.
Faxe kände stressen i luften trots att jag visslade alla låtar jag kunde komma på medan jag flätade upp hans svans så att den inte skulle orsaka straffpoäng vid slalomportarna.
Faxe gick lydigt ombord på den fina transporten med separat sadelkammare (en sådan önskar jag mig när jag blir stor). Han gillar att åka ut på äventyr.
När vi kom fram till tävlingsplatsen som i år var ridcentret Silikaten som ligger alldeles intill Visbytravet började det fint med att hunden såg en collieflicka och försvann som ett skott. Inte särskillt bra för tävlingsnerverna att behöva gräla på hunden. Jag såg nog ut som ett åskmoln när jag kom till sekretariatet. Folk tittade lite underligt på mig...
Bangenomgången skulle vara kl. 09.00 och vi hade startnummer 1 och skulle starta 10.30 eftersom jag även hade rollen som funktionsdomare för de andra ekipagen under dagen. Bangenomgången kom inte igång förrän 09.20 eftresom några av funktionärerna hade den goda tonen att komma sent. Jösses. Jag trodde inte att jag hade några tävlingsnerver att tala om. Jag brukar kunna sortera bort saker och ting. Men stresströskeln är hemskt låg efter några år med jobb upp över öronen. Usch.
Efter bangenomgången gick jag banan tillsammans med två andra tävlingsdeltagare (kanske skulle ha gått själv för att koncentrera mig bättre, man lär sig hela tiden) och sedan var det bara att lasta ur och hinna värma upp.
Jag hann stretcha mina höfter innanjag satt upp. Det var otroligt skönt att ta den lilla pausen innan. Hoppas att jag kommer ihåg det till nästa år =)
Faxe gick hur fint som helst på framridningen. Det var ett nöje att rida honom. Söta, söta LinslusFax. Vi värmde upp i skritt och trav och gjorde några öppna och sluta samt testade att galoppen kom exakt där den skulle. Sen var det dags att rida in.
Självförtroendet stärktes av att en liten flicka sa att Faxe var fin och att hon tyckte att han skulle vinna =) =) =). Plötsligt var allt helt avdramatiserat.
Vi fick startsignal och red i rask skritt fram till trångt utrymme som var 2x2 m (!). Jag var inte alls nervös. Faxe tog ett steg på linjen. Men ändå, bara ett. Duktig, duktig Faxe.
Vi red vidare mot vårt andra mardrömshinder med hästen som inte lyfter på fötterna. 5 bommar i solfjäderform. Inte ett klonk hördes. Helt otroligt. Tyvärr trillade sista bommen ändå. Men ändå. Hittills 15 straff.
Sen var det halt i utförs och uppförslut. Inga problem. Faxe stod och tuggade på bettet och spanade in hästarna som gick i hagen bredvid banan.
Trav exakt vid travskylten och förbi lydnadshindret utan problem. Jag han tänka "Vilken duktig häst jag har, det här kommer att gå grymt bra" innan speakersystemet slogs på och sa "kcht".........."cshhhhtthh, och nu är Faxe på väg mot vattengraven..............kcht". "Herregud. Vattnet är en fors!!!!" sa Faxe och tvärnitade. Det var då vi båda tappade fattningen. Jag fattar inte hur fullständig harmoni kan utbytas mot att rida en okänslig tunna som inte lyder några som helst hjälper.
Jag hoppade av och ledde honom genom vattnet och hoppade upp igen på en häst som var helt ifrån sig. Backningen i vinkel som var det hinder som jag hade piskat mig själv att inte slarva med eftersom det bara hänger på mig om vi nollar på var ju fullständigt katastrofalt. Vi kom inte ens in genom konerna. Faxe vägrade att vända upp rumpan mot hästhagen.
Så. Nu var stressen här igen. Ingen vinstchans längre. Mot bryggan. Mot bryggan. Mot bryggan. "Hallå, Faxe, vi måste båda två till bryggan". Uppe på bryggan fladdrade flytta föremål. Tillslut kom vi fram till bryggan och jag kunde kliva av utan risk för att få en luftfärd. Sen ren tur att jag kunde sitta upp.
Vi red vidare mot gatubrunnen och Faxe stampade till den då att det sa klonk (vi blev felbedömda här av någon anledning men det spelar ju mindre roll så här i efterhand). Stress. Två hundradelars minnesglapp. Jag kommer ihåg det lilla uppehållet i tankeverksamheten. Jag vänder raskt runt och rider mot travskylten och ser husses förfärade ansikte och tänker "Hur förfärad tror du jag är då? Här rider man från fullständig harmoni till koplett kaos inom loppet av några minuter". Nåja, om jag gasar igenom resten av banan så klarar jag kanske maxtiden i alla fall.
Vi slog ner några portar på vår värd genom slalomen men korridoren och hopphindret fick vi noll på. Men hästkräket fattar inte galopp. Varför? Varför blir det så här?
"Hur gick det?" frågar någon. "Färjävligt" Snäser jag. Jag ser inte vilka människor som står omkring mig, jag är så besviken. Plötsligt dyker husse upp småspringande och ser alldeles förkrossad ut och ojar sig. Vi har ridit fel väg och blivit uteslutna ur hela tävlingen. "Minnesglappet", tänker jag. Det var verkligen något där borta som jag slog ur hågen. Flytta föremål. Vi flyttade aldrig föremål. Faxe hade i alla fall aldrig gått så nära att jag hade fått tag i föremålet när han var på detta otroligt irriterande humör.
Plötsligt kändes allt väldigt jobbigt. Startnummer 1. En hel dag ska jag behöva gå här och vara besviken. Jag vill åka hem. Då ser jag att nästa ekipage står och väntar på funktionskontrollen. Det är ju jag! Husse fick ta Faxe och jag stressade vidare till funktionskontrollen. Svalde hårt tre gånger och drog på mig den gamla dammiga proffessionella teaterlooken som man använt så många gånger under tiden som mackägare. Med något skakig röst och darrig handstil och vilt sorterande av tankarna genomförde vi funktionskontrollen och nästa ridekipage var iväg. Det som var väldigt skönt i detta läge var att man utan att ljuga kunde önska dem lycka till och att de skulle rida för seger.
Funktionskontrollen räddade min dag. Den fick mig att tänka på annat och jag såg snabbt min ritt som en träningsritt. Faxe är inte klar. Han lyssnar ju inte blint på sin matte. Lyssnar man inte blint på sin matte är man inte en värdig vinnare.
När tävlingen var slut sadlade jag på honom igen och red hela banan felfritt (!) så när som vattenhindret som krävde övertalning. Vi slutade med att stå och vila på tre ben i vattenhindret. Han är så jäkla duktig när han är duktig och en sån eländig pina när han inte vill.
Min häst. Favvo.
Kommentarer
Trackback
