Faxe & friends

Hade bestämt träff med ridkompisen och hennes nya hyresgäster. Vi skuller rida ner till havet. Efter en halvtimmes skritt till deras stall möts jag av tomma boxar. De hade gett sig av utan att invänta oss. Det stack ihjärtat med tanke på hur många gånger vi stått och väntat i 10-15 minuter flera dagar i veckan. Det var bara att skritta hem en halvtimme. En lång ensam halvtimme.

Besviken och arg åkte jag och köpte frukost till den sjuke Hussen. Den enda i hela världen som bryr sig (just i den stunden). På eftermiddagen ringdes en ursäkt in vilket gjorde humöret mycket bättre.