Faxe & friends

Idag var min inspirationskälla här igen. Underbart trevligt. Hon hade som vanligt med sig en tips & trix - låda. Idag innehöll den bett. Ja, jag vet att det var färdigtestat på bettfronten men man kan ju inte låta bli när det dycker upp bett som man aldrig testat. Tänk om det faktiskt finns ett bett som han trivs med?

Lådan innehöll:
-Tredelat bett med fasta ringar
-Ett spjinkelispjonk-bett med tre kopparringar som inte är någonting egentligen. En slags hybrid av ett tredelat bett och ett stångbett.
- En westernstång med långa skänklar och mycket hög tungfrihet.

Jag valde att börja med spjinkelispjonk-bettet trots att jag var mycket skeptisk till funktionen. Ledat åt alla möjliga håll, pyttekorta skänklar och kindkedja. Det som tilltalade mig var de smala kopparrullarna som Frej kunde sladdra lite med istället för att knapra hårt. Jag testade funktionen lite lätt innan. Tog man i en tygel inverkade inte kindkedjan nämnvärt. Man kunde göra ledande tygeltag och fladdra med en tygel för sig. Tog man däremot i båda tyglarna samtidigt fick man stångbettsfunktionen. Dock ganska mild eftersom skänklarna var så pass korta.

Jag hoppade upp på Frej och så började testet. Frej var okoncentrerad och gick och spanade efter Faxe och Opus. Han lyssnade inte på sätet alls och när jag tog i tygeln blev han springig och hoppsig. Han gjorde alla sina knep för att få mig ur psykisk och fysisk balans...Jag stannade och ville omedelbart byta bett. Jag blev övertalad att prova en liten stund till och verkligen få igenom halterna och kräva direktrespons. Jag bangade ur efter en liten stund till och ville byta bett. Han blir som sagt så himla mycket att ha emot sig. Jag känner att jag inte kan hantera det. Jag vill absolut inte sitta på vid en explosion och dessutom inte med ett bett som jag inte vet hur mycket kag kan ta i.

Min kära inspirationkälla som listigt nog lämnat hjälmen hemma eftersom hon inte hade tänkt rida blev nog lite sugen på att känna på hur han reagerade på detta bett. Hon lånade hjälm och skuttade upp. Det är kul att titta när hon rider. Hon bara sitter där och metodiskt går igenom alla knappar på panelen. Frej protesterade en hel del men han tycker ändå väldigt mycket om henne så han vill innerst inne vara till lags även om hans image blir lite förstörd om han släpper efter för mycket.

Jag lärde mig mycket av att studera hur hon gjorde. Hon bad om en sak, krävde den, fick den och berömde. Det svåra tycker jag är att ringa in det egentliga problemet. Jag vet tillslut inte vad det är jag ska kräva i den långa kedjan av trams som uppstår...

Frej gick förvånansvärt bra på detta mystiska bett. Mitt absoluta motstånd till det började mjukna lite. Jag hade föraktfullt i mitt inre jämställt det med en "kedja"....det lät grymt...men det kanske det inte alls är vid närmare eftertanke. Frej visade ingenting av sitt annars tunga och avlånga jag utan gick med resning i nacken och luft i steget. Detta faktum talar ju emot att det skulle vara något slags fuskredskap. Jag drabbades av förvirring. Jag hade förväntat mig en lång häst med endast en knix i nacken och bakbenen i grannsocknen, men Frej gick bitvis bättre än någonsin.

Plötsligt såg jag på honom att han sa "Tack för mig, trevligt att ni ville träna med mig men nu tänkte jag sticka". Och han stack. Med höger bog (alltid denna högerbog....) före drog han rakt ut från volten upp längs långsidan. Min kära vän tog ett resolut tag i honom (varför är hon så himla modig...eller jag kanske bara är feg efter alla ofrivilliga skogsgalopper...?). Frej kontrade med att böja sin kropp och kasta sig mot staketet. Min vän släppte fortfarande inte men jag såg att hon tänkte på följderna om han nu skulle fastna med ett ben i eltråden.

Jag höll andan och väntade.

Med ett stegs marginal från kaos gav Frej efter och såg mycket snopen ut över att tilltaget misslyckats. Som i en handvändning gjorde han innerligt sitt absolut bästa. De fortsatte fram på volten som om ingenting hänt. Han såg fantastisk ut! De red på en stund och Frejs gula kropp glänste av svett. Han såg så nöjd ut. Han riktigt briljerade och plirade med sina Frejögon och sa "Se matte, se vad jag kan när den här människan sitter på min mycket kompakta fjordhästkropp". "Jag är avslappnad men ändå stunsig, jag har karaktär men är ändå medgörlig, jag arbetar mig uppåt och samtidigt framåt, jag är helt enkelt en superhäst!"

Det var så fint att jag kände att mina ögon höll på att tåras...jag svalde hårt. Tänkte på hur förbannat jobbig Frej har varit att rida och hur snabbt han lärt sig och hur fantastiskt vacker han är nu! Det var så fint, de riktigt dansade omkring. Det såg ut som om min vän bara satt där och Frej gick med oerhörd samling, hög hållning och ett bakbenstramp som inte är av denna världen.

Jag blinkade några gånger och tänkte att nu är jag väl ändå rätt töntig. Tänk om min vän fick se att jag stod och grinade. Hon skulle ju tro att jag grinade för att hon var för hård mot honom vid staketet och skulle aldrig mer komma hit och hjälpa mig. Så var det ju VERKLIGEN inte, det var ju glädjetårar! Fantastiskt vackert! Så så, koncentration.

Jag hoppade upp på Frej och fick känna på några sekunder av trevlig ridning. Långt ifrån det som precis skett men ändå. Det kändes mycket bra. Ingeting från de tidigare attackerna som jag trodde var för att han hatade bettet. Det kanske i själva verket var så att han hatade att man kom åt honom?

Vi funderade en hel del kring spjinkelispjoink-bettets vara eller icke vara. Hur kan ett sådant bett som inte har någon direkt klar funktion ändå fungera? Är det så att det är så rörligt åt alla håll att det är omöjligt att fastna i det och därför fastnar heller inte Frej? Är det så att man blir snärjd och luras att hästen går bättre att den gör? Varför skulle han då gå så bra, vara så nöjd och bli så trött? Kan trycket över nacken vara orsaken till att han slappnar av? Varför gör han då inte samma sak på Pelham, Pessoa eller Lopez-stång? Förstår ingenting.

Testade även westernstången. Var rent skit rädd att ta för mycket i honom. Vi preparerade med två tyglar så att jag skulle kunna släppa stångtygeln helt om han skulle överreagera. Det hände absolut ingenting. Jag kunde inte ens göra halt. Han traskade glatt iväg och spanade efter de andra hästarna och jag tog försiktigt i ena tyglen. Hände absolut ingenting. Plockade lite på stången. Ingenting. Tog lite till. Ingenting. Tog en rejäl förhållning. Ingenting. Obehagligt. För mig alltså. Red tillbaka förkastade bettet.

Dags för det tredelade. Hade inga större förhoppningar eftersom han inte gick särdeles bra på Opus tredelade med rörliga ringar. Han gick än sämre på detta. Jaanas Vegard rids också på ett sådant. Jag förstår nu vad hon menar med "bekvämt för hästen"...

Av dessa tre bett varav två normala och ett fullständigt "onormalt" är det det det fullständigt onormala bettet som lockade fram riktigt bra arbete hos Frej. Mycket, mycket märkligt.
Frågan är om man ska införskaffa detta bett inbäddat i mystikens slöjor och rida med det under en kortare period och låta Frej sladdra med kopparringarna och sedan återgå till det tvådelade och se om han knaprar mindre hårt på bettet då? Då kommer vi osökt in på T-touch metoden, tungmassagen och Linda Tellington-Jones som jag så lättvindigt förkastade i ett tidigare blogginlägg. Jag kanske får äta upp min sarkasm?

Huvudsaken är att Frej är nöjd med tillvaron.

När vi kom in var Frej rejält stel i vänster bakben när jag stretchade det framåt. Idag fick han verkligen kämpa. Jag stretchade det en extra gång för att riktigt tänja ut muskeln ordentligt så att han inte ska få obehag nu när han varit så duktig.