Trumvirvel, trrrrrrrr...
Summan av antal timmar sömn blev, ca. en timme....jag var inte direkt sugen på att rida koncentrerat och utvärderande...inte sugen på någonting över huvud taget faktiskt.
Jag satte mig vid datorn för att utföra något slags arbete trots zoombietillståndet. Vad möts jag av när jag kollar min mejl om inte en rad smaskiga länkar som min inspirationskälla i sin iver surfat fram för att vi skulle kunna gå till botten med detta ;-) Man kan ju inte annat än smittas så smått av inspirationen. Svarade henne att jag nog ändå inte ska rida idag för jag är helt enkelt för trött. Vi kommer bara komma på kant. Alla de gula mot mig. Jag skulle nog bara röra lite på Frej så att han inte blir stel i sitt ben.
Det går några timmar så kommer ytterligare ett mejl. En sprudlande glad vän som ridit sin häst. Lyckats med saker som vi tragglat med hela vintern samt en utförlig beskrivning av en övning som jag skulle testa med mina hästar när jag ändå kände på hur de var efter gårdagens mangling. Då var det kört. Jag blev så glad för hennes skull att jag slängde zoombien över axeln. Jag jobbade ivrigt på några timmar till och sedan gick jag ut för att RIDA. Inspirerat, förberett, effektivt!
Frej var naturligtvis inte ledbruten på något sätt. Jag fattar inte hur han beter sig. I vilotillstånd stel som en pinne men när det gäller jobb är han alltid på hugget. Det är ju bra. Först tänkte jag att vi skulle ta det lite varligt eftersom han var så hemskt stel i sitt högra bakben igår. Frej skulle inte alls ta det varligt sa han. Han for fram över ridbanan med raska steg utan broms. Undermedvetet hade jag stängt grinden. Det kändes bra när jag satt på detta gula vidunder av energi.
Denna energi var minst sagt okontrollerbar. Utrustning - tvådelat smalt bett och ingen nosgrimma. Jepp. Full fart framåt. Bestämde mig för att gasa istället för att bromsa (det blev ändå en hel del broms för jag har en liten blåsa på höger ringfinger....). Jag kände mig verkligen värdekass. När det kändes som värst pep det till i mobilen "Det såg fint ut när jag körde förbi!". Uppmuntrande ord från Santos matte. I mitt tillstånd kändes det just då som ett hån och jag svarade naturligtvis som jag brukar (alltså för att får höra beröm igen ;-)... ) och fick då svaret " Det syntes inte!". Skönt =) Puh.
Vi kämpade på en stund till. Högergaloppen går inte alls. Avsaktningarna går inte. Rider man in i staketet vänder Frej precis i sista minuten, stannar sedan på tvären och tittar på mig med minen "Är du inte klok? Ser du inte att det är ett staket?" Suck.
På uppmaning tränade vi omedalbar lydnad från halt till trav, skritt till trav. Det slutade med att han till slut kände sig manad att sparka bakut varje gång vi gjorde en travstart från skritt trots att jag bara sa "ssss" och inget annat. (?).
Skänkeln lyssnar han ivrigt för samt förhållningar på yttertygeln. Det går inte att böja honom inåt med tygeln får då stretar han emot för kung och fosterland. Men annars, förutom att det går i ett tempo där ingen dödlig skulle hinna med i svängarna så gick han bitvis bra. Skänkelvikningarna var superba till exempel. Däremot var det mycket tung och hängig häst i handen.
Benet var kärnfriskt vid stretchingen.
Så till bettfunderingarna....
Jag tyckte att det tredelade med fasta ringar är ett trevligt bett i sig. Jag skulle vilja testa det på någon av de andra två som är lite mer normala i munnarna. Jag upplevde det som att det var mycket bekvämt och hade samma hängpoäng som sidepull i Frejs ögon. Att hänga i min hand under en utblidningsfas kan jag kanske köpa så länge jag får löfte om att Frej bär sig med egna ben efter ett tag. Frågan är kommer han att göra det efter ett tag eller tränar han bara hänget? Problemet med det tredelade just nu är att det inte ens går att få stopp när han har sin vanliga okoncentrerade springtrav. Skulle han bråka har man ju inte en suck att få stopp med detta bett.
Jaaa. Jobba från marken. Ledarskap. Mmmm. Men för att bygga ridmuskler måste jag ju då tömköra och jag vill gärna få stopp även då....Nä, jag har ingen aning. Självklart vill jag kunna rida min häst med enbart en rem runt halsen, typ, men man har väl ändå ett ansvar för både sig själv och omgivningen att kunna stanna?
Som det är nu måste man bli stygg i handen för att få respons. Det gillar jag inte.
Westernstången ...........=)........ja det tog ett par timmar av funderingar innan det gick upp för mig att vi glömde att sätta på en kedja. Ja, då kan ju vem som helst räkna ut funktionen på ett rakt bett med skänklar. Frej äro ingen stålhäst med helt okänslig mun. Det var ju skönt.
Spjinkelispjoink-bettet, Tom Tits experimentbett (Tom Thumb). Funkade ju på Frej men VARFÖR??? Det är det enda bett som jag provat sedan vi köpte honom som han gick avslappnat med. Han knixade lite med underkäken fram och tillbaka men det var inte hajgapet Frej som kom gåendes med tungan än här, än där och ibland över bettet. Är det för att det är ledat åt alla möjliga håll som han inte känner att jag fastnar i honom? Går man tillbaka lååååångt i sin
ridutbildning så finns det väl ingenting som säger att man ska
korrigera med EN tygel? Lyssnar hästen inte på förhållning så är det väl
ändå TVÅ tyglar som gäller?
Detta bett har ju bara stångfunktion när man verkligen tar i båda tyglarna samtidigt.
Frågan är vad det egentligen blir för ledande tygeltag med detta bett?
Man vill ju rida med enbart sitsen. Det är väl jättebra om detta bett
tillåter en att göra det och snabbt bara kan fladdra till lite på tygeln
för att påminna att man är där?
Jag vet inte? Det känns ju som fuskhjälpmedel men ändå inte, Frej gick ju
bra. På honom syns det ju så tydligt eftersom han inte kan så mycket att
han gör det av sig själv bara för att vara till lags. Detta var verkligen glatt jobb från hans sida.
Så länge han inte knäpper av utan forsätter med sin luftiga trav kan det väl inte vara skadligt? Går man sedan tillbaka till det tvådelade bettet när han är stark nog att bära sig själv slipper man ju hänget.
Å andra sida är detta helt emot ridkonstens alla regler...kapson, tränsbett, kombination av kapson och kandar, kandar...
Vad åstadkommer man om man tar till ett Tom Thumb-bett nu? Ännu starkare häst? Men han lyssnar ju. Man behöver bara säga en gång så rättar han sig i ledet.
Visst har det en nytta i att veta varför det går bra med ett speciellt bett, men jag tror inte man ska sitta och analysera allt för mycket eftersom varje häst är olika ändå så spelar det ingen roll egentligen varför det fungerar för det kan antingen vara hästens förutsättningar eller bettets eller allra helst båda i kombination.
Jag tror inte man ska stirra sig blind på gamla myter och milda och starka bett eftersom det endast kan härledas till vem som håller i det och vem som har det i munnen.
Att slippa dra och att hästen bär sig själv är ett milt bett oavsett hur det ser ut. Ser helt plötsligt det gamla taggtrådsbettet på en gammal nordis på ett vykort och inser ju att det finns undantag till regeln.
Fast jag tycker nog att man ska analysera. Till viss del. Jag vill ju gärna veta just det bettets funktion i hästmunnen. Annars har man ju ingen aning om vad man åstadkommer med sina tygeltag.
Sen kan jag kan ju inte låta bli att tycka att det är lite intressant att ett bett plötsligt fungerar när alla andra bett har gett samma resultat. Det är det som gör att jag tror att detta bett slätar över mina ryttarmissar och erbjuder hästen något annat. Men vad?
Hur skarpt ett bett är beror naturligtvis på handen men är det då skadligt att med sina ryttarmissar rida på detta bett? Eller är det en tillgång? Det är det som är den stora frågan inte om bettet i sig är skarpt eller inte. =)
Jag tycker det verkligen spelar roll vilket bett man rider med. Nåja i grunden är det ju detsamma men olika bett med olika funktioner passande till hästen beroende på vad man gör kör, galopp-skogsrider, rider dressyr, hoppar etc. Jag tycker man har olika hjälp av olika bett.
Körbettet ett postkandar med välvd stång och kedja som jag tog över från Efwa och Venar har fungerat mycket bra som körbett och tidigare även som ett ridbett med "touch-knapp-funktion". Vegard tar stopp instruktion mycket bra med det bettet och bettets "skarpare" karaktär hade undervisande funktion i stoppande/ avsaktande och gjorde att han efter det bettets användande även lyssnade bra på stopp med vanliga bettet. Det var inte så att han inte stannade men han stannar på 2-3m med postkandaret mot 15m med vanliga om han galopperar ivrigt ex.
Däremot så gillar han inte att ta stöd i postkandaret med töm/ tygel på lägre ringen, om jag vill at han ska ta mer stöd flyttar jag upp tygel/ töm och lättar en ögla på kedjan...fast då avtar även den snabba stoppfunktionen.
Ett fälttävlansproffs sa en gång att man för att kunna rida på för fullt måste veta att man snabbt kan bromsa och då ville han ha ett bett som han fick hästen att stanna med. Antagligen snarlikt prat om körning och bett att det ska vara ett bett då man får stopp på hästen om man skulle behöva det. osv.
Oj nu pratar jag om stoppande bett som om detta vore allt men det är en förutsättning ibland. Jaja man ska kunna rida sin häst osv osv men jag tror du förstår vad jag menar.
Hellre lite kraft som bara ger eventuellt obehag en pyttekort stund än att man sitter och drar i muskelkamp i en situation då man verkligen behöver ha snabb kontakt.
Det är ju handen och styrkan som gör bettets skärpa. Jag slipper ha ont i nacken när jag rider med Pelham eftersom pållen har mindre benägenhet att hänga i det bettet. Dressyrbettet är bekvämt för att stöd ska sökas i det...men något för bekvämt för min pålle misstänker jag.
I grunden är det ju som ett halvstryp till hunden. Ett snabbt ryck i kopplet och halvstrypet ger omedelbart efter när man släpper efter för belöning.
Men vad tror ni egentligen om idén att man inte fastnar i handen med detta bett för att bettet är ledat på så många ställen så att det förblir löst i munnen. Kan det vara så?
Fastnar handen så fastnar handen tror jag. Oavsett bett men jag tror hästen kan ha mindre benägenhet att antaginist fastan (hänga emot) med ett sånt bett, det finns inget riktigt stabilt bekvämt att greppa i liksom. Om handen respektive hästen inte får något att dra/ hålla emot så är man ju inte fast. Detta upplever jag med pelhamet.
Man kan ju önska att pållen inte skulle hålla på alls och dra eller ta/ greppa bettet men vi alla vet ju att det inte funkar så i verkligheten. Fjordisen (och även Brunisar) vill ha det bekvämt ;-) de maskar och passar på.
