Faxe & friends

Det är en fråga man stöter på allt som oftast. Numera svarar jag den korta versionen att det inte finns någon annan hästras som är så mångsidig. Det var år 2006 jag insåg att jag nog måste sluta dra den långa versionen om varför vi har fjordhäst. Det är ändå ingen som fattar vilken häst jag menar när jag börjar prata. Den långa versionen är historien om Faxe och även anledningen till varför jag inte har en långbent mörk kallblodstravare med böljande man. Flitiga läsare av min blogg har undrat vad jag har för hästar. Det här är mina ögonstenar!

Faxe min första häst och en resa jag aldrig kommer att göra om

Av någon anledning har jag fört bok över varenda dag sedan jag mötte Faxe. Jag har aldrig tidigare orkat skriva kontinuerligt om någonting. Idag sex år senare är jag oerhört glad att jag har anteckningar kvar. Det stärker en när man själv eller Faxe är nere och det gör att man tänker efter och analyserar mer. Det är skönt. Jag känner min häst utan och innan vid det här laget. Jag ångrar absolut ingenting, men jag kommer aldrig att köpa en sån här häst igen. Den känslan jag känner för Faxe kommer jag aldrig att ha med en annan häst.

Mitt första halvår med fjordhästen Faxe

Mina första anteckningar om Faxe lyder så här:

Faxe låter sig fångas av xxxx med hjälp av äppelbitar efter 35 minuter. Tränset gick att få på efter 10 minuter.

Det var i maj år 2000. Faxe var då inhyrd på en ridskola och den dåvarande ägaren hade varit ute och tittat till honom en gång per kvartal de senaste två åren. Nu hade han hunnit bli fyra år och var i förskräckligt dåligt skick.

Min sambo och jag fick upp ögonen för honom när han stod och hängde över staketet till paddocken när vi red lektion på ridskolan. Vecka ut och vecka in stod han där ensam på kvällarna i skenet av en lampa. Han såg ledsen och håglös ut. Han var mager som en sticka och var den värsta hackkycklingen av alla i den stora flocken. Den enda kompisen han hade var ett tvåårigt sto som gick i unghästhagen bredvid. De brukade promenera på varsin sida av staketet fram och tillbaka. Om han inte såg henne brukade han gå fram till staketet och ropa huiiiii?. Då kom hon gåendes genom skogen och de stod en stund vid staketet och nopprade på varandra.

Faxe saknar förmågan att gnägga som vanliga hästar. Det kan ha att göra med att han levde sina första år tillsammans med sin mamma i en lammbesättning. Han blev inte avvand förrän vid två års ålder då hans syster kom till världen. När hon kom fick han gå ett halvår ensam tillsammans med lammen innan han och systern flyttades till ridskolan.

Vi har fått höra historier om hur fruktansvärt fet han var vid ett års ålder då hans mamma visades på premiering. Han var fet och ouppfostrad och gick mest på bakbenen enligt berättelserna. Det var mycket svårt att tro när man såg denna taniga fyraåring som vinglade fram. Han var otroligt blyg och ville inte bli klappad.

När vi ändå var vid ridskolan två gånger i veckan frågade vi om det gick att kontakta ägaren till hästen och fråga om vi fick pyssla lite med honom. Det gick alldeles utmärkt. Problemet var att ingen annan än ägaren kunde fånga honom. Ingen annan än hans ägare vågade nämligen gå ut i en hage med 30 hästar och locka med en morotshink. Hon var ute två gånger på en vecka och det tog en halvtimme att fånga honom varje gång. Vi föreslog att vi skulle ställa honom i en liten hage vid stallet istället så att det gick lättare att fånga honom.

På detta sätt vann vi två saker. Det ena var att vi kunde använda tiden till något nyttigt istället för att jaga runt en flock hästar och det andra var att Faxe slapp ägarens närvaro. Vi hade lagt märke till att han hade ett helt annat beteende när hon var i närheten. Han var mycket bufflig, ja rent av farlig om man inte var snabb och beredd på att flytta sig. Stod ägaren framför honom måttade han sparkar med frambenen mot hennes knän eller reste sig på bakbenen mot henne för att skrämma henne. Vilket han naturligtvis lyckades mycket bra med.

Vi bekantar oss med Faxe

Maj månad förflöt och vi pysslade med Faxe. Tog in honom från hagen, borstade honom och gav honom extra mat. Hovarna kunde vi inte kratsa för då trillade han omkull. Han var för svag för att stå på tre ben. Bakhovarna luktade bedrövligt illa. Enligt ridskolan hade ägaren inte haft hovslagaren ute på två år. Hovarna var förfärliga. De var sneda, vinda och utflutna. Det var ändå förvånansvärt att de inte var längre.

Under dessa få veckor knöt min sambo och jag mycket starka band till hästen. Under allt elände fanns faktiskt en trevlig häst, vad folk än sa. Ingen av oss har haft häst tidigare och vi hade inte haft en tanke på att bli hästägare. Absolut inte nu.

Vi älskar djur båda två och en häst är väl som vilket djur som helst. Bara större. Det är väl klart att man kan ha en häst. Så gick resonemanget samtidigt som Faxe tydde sig väldigt starkt till oss. Han väntade på oss varje dag och det kändes som att det var dags att välja. Bättre att bryta innan vi alla knyter starkare band än vi redan lyckats med eller så köper vi honom helt enkelt. Hjälp och råd från ridskolan utlovades.

Köpa eller inte köpa?

Vi tog ut en veterinär som kollade på Faxe och denne avrådde oss starkt från att köpa hästen. Veterinären ville prompt anmäla honom till Svenska Hästars Värn. Vi förklarade hur det låg till och veterinären ville då boka en ny tid som ägaren skulle vara med på. Veterinären ville att ägaren med egna öron skulle få höra i vilket dåligt skick hästen var.

Så kom dagen med ny veterinärbesiktning. Det blev ett möte med många hårda ord. Vid böjprovet krävdes fyra man och en vägg för att få Faxe att stå på tre ben. Faxe blev lite omtöcknad av allt ståhej och gömde sitt huvud i min famn. Han andades mjukt i min fleecetröja. Jag minns fortfarande exakt hur det var, hur vi stod och vad vi gjorde. Jag tror att Faxe och jag utstrålade något slags lugn tillsammans.

Faxes ägare åkte hem i vredesmod efter halva besiktningen så vi fick ta blodprover och raspa tänder själva med veterinären. Eftersom ägaren hade lyckats skada Faxe i munnen med bettet under de få gånger som hon hade jobbat med honom så krävdes lugnande för att få in munstegen. Sprutan gjorde honom fullständigt lealös. Hans klena kroppshydda domnade bort ögonblickligen. Trots detta tillstånd bet Faxe ihop tänderna så hårt att det krävdes två personer för att knixa upp munstegen två hack. Vid detta tillfälle fick vi en liten nätt vink om vilken mentalitet han har. Vill han inte så vill han inte. Det kan inga droger i världen ändra på. Fjordingar sägs vara envisa och Faxe måste utan tvekan vara den envisaste av dem alla. Han ger sig aldrig. Verkligen aldrig.

Helgenomgång

Blodprovssvaren visade att han hade dåliga blodvärden. Träckprov visade att Faxe bar på ohyggliga mängder blodmask. Han hade naturligtvis aldrig avmaskats heller. Det förklarade blodvärdena, den magra kroppen och hovarna. Vi åkte och köpte avmaskningsmedel omedelbart. Det visade sig vara svårt att ens få in en spruta med avmaskningsmedel i mungipan. Ägaren har nog gjort något vansinnigt dumt med hans mun. Jag förstår inte hur man lyckas förstöra en häst så kolossalt när man tränat den ett tiotal gånger på fyra år.

Nu tog vi även ut en hovslagare. Denne avböjde vänligt men bestämt att sko Faxe eftersom han stod på bakbenen eller satte sig i stallgången om vartannat. Operation lyfta hovar inleddes. Inte så lätt eftersom han kastade sig med all kraft mot spiltväggarna om man gick in till honom. Faxe är den enda häst jag känner till som ryckt av en hingstkedja?och han är en liten gul fjording.

Vem köpslår om en slaktfärdig häst?

Torsdagen den 8 juni bjuder sambon 1000 kronor för Faxe. Då har vi hittills stått för alla vårdkostnader på en häst som inte är vår. Ägaren sa att hon skulle fundera över helgen. Själva sysselsatte vi oss med att träna hennes häst undertiden. Vi tränade på att promenera i grimma och hingstkedja över gårdsplanen. Vi åkte på skosulorna efter Faxe. Vi longerade på ridbanan och Faxe protesterade och hotade oss genom att vända upp bakdelen och sparka. Under dessa dagar tränas mitt hästöga mer effektivt än under alla år jag hittills hade ridit. Helt enkelt måste man kunna läsa hans nästa drag snabbt så att man inte skulle bli sparkad eller överkörd.

På måndagen hörde ägaren av sig. Hon hade då ångrat sig. Hon ville inte längre sälja hästen utan ville hellre göda upp honom över sommaren för att slakta honom till hösten än att sälja honom till oss.

Nu följer några ångestfyllda dagar. Vad skulle vi göra nu? Ridskolans ägare fick medla. De kommer fram till en deal som innebar att hon säljer Faxe och Faxes syster på ett bräde. Vi skulle betala 3000 kr för Faxe plus de 4000 kr som vi redan lagt ut. Ett klart överpris för en häst som man inte vet om den kommer att överleva ett eller flera år. Ägaren gick i alla fall med på att sälja båda hästarna. Faxes syster var också i dåligt skick. Hon hade fått en riktigt dålig start som fölunge och var även hon parasitangripen. Som tvååring hade hon en väldigt outvecklad bakdel. systern hade samma envisa temperament som Faxe och exakt samma huvud.

Många korta pass ger så småninom resultat

Under hela juni månad jobbade vi med Faxe en kvart varje dag. Vi gjorde små, små framsteg men stötte också på den Faxe som kommer fram när det blir lite jobbigt. Han kunde vara oerhört stöddig. Bufflig, gick rakt över en, hotade och var allmänt otrevlig.

Vi har nu nått så långt att han kan hålla framhovarna uppe så pass länge att det skulle vara möjligt att verka dem om man gör små pauser.

Vi har också kallat ut en ansedd expert inom ämnet horsemanship. Jag hade en föreställning inom mig hur han med mjuka metoder lär Faxe att acceptera saker i munnen. Det visade sig bli en av de värsta timmarna i mitt liv.

Bestört såg jag på hur Faxe fick ta emot både sparkar och slag. Eftersom Faxe gav tillbaka lika mycket som han fick slutade det med att han lämnade ett blodigt spår efter sin såriga mule längs hela boxväggen på sin väg ner mot golvet. Den ansedde westerntränaren gav sig inte förrän han vräkt omkull en fullständigt oförstående Faxe på stallgolvet.

Chockad och arg började jag gråta och bad honom att sluta. Jag sa att jag trodde att han skulle hjälpa mig. Han svarade att hästen var för gammal för att det någonsin skulle kunna bli något vettigt av den. Dessutom skulle två noviser som oss aldrig någonsin kunna hantera den här hästen. Hästen skulle behöva en månads proffshjälp à 4000 kr till att börja med och sedan skulle Faxe få flera bakslag under sitt liv. Ridskolans ägare kom till undsättning och sa att jag faktiskt hjälper dem med deras unghästar och har ganska många års ridning i bagaget så helt dålig hästmänniska kunde jag ju inte vara. Mannen svarar då att han kanske har missbedömt mig och att jag kanske skulle kunna ta Faxe med på prov under en vecka till deras gård innan jag köpte honom. Vi avböjde och betalade inte mannen en krona.

Faxe blir min

Den 1 juli år 2000 klockan 10.00 blev han min. Underbart. Den förra ägaren åkte hem utan att säga ett ord. Min sambo och jag var nu stolta ägare av ett ök. Ett ök som alla med något slags hästkunskap avrått oss från att köpa. Vid närmare eftertanke var det nog bara en enda som tyckte att vi skulle köpa Faxe och det var ägaren till ridskolan. Nu stod många och pratade bakom våra ryggar. Det var vi lyckligt ovetande om då. Kanske fattade vi inte eller så hade vi inte tid att lyssna. Flera år efteråt kan det komma fram folk till mig och prata om det där monstret i fjordhästkostym som något par köpte. De flesta tyckte att Faxe var farlig. Det var han kanske också men någonstans där inne i de bruna ögonen fanns en kompis. En mycket vänlig häst.

Vi fortsatte att jobba på som tidigare och gjorde små framsteg hela tiden. Faxe fick ett hackamore eftersom vi inte ville bråka med bett över huvud taget.

I slutet av juli började vi rida in Faxe. Vi hade lärt oss varandras kroppsspråk perfekt och han gick att leda till och från hagen utan grimma och grimskaft. Det var inga större problem med ridningen eftersom han promenerat i skogen med sadel på och kunde höger, vänster och broms efter tömkörningen. Han lyssnade uppmärksamt på minsta viskning från ryggen.

Sommaren och hösten gick. De flesta dagar var Faxe lydig, lyhörd och lycklig men det fanns även stunder då han stod på bakbenen eller bara drog iväg. Då backade vi lite och började om. Vi red, tömkörde och promenerade på utflykter med två vänner som också har fjordhästar. Vi lärde oss manklippningens ädla konst, vilket inte var lätt på en häst som har haft en två års lång man liggandes åt höger. Vi slog halvt ihjäl oss och Faxe när vi skulle träna lastning och Faxe fick sina första skor.

I oktober inträffar något slags eldprov i förtroendet mellan matte och häst. Faxe blir sparkad på ett bakben och måste pysslas om. MonsterFaxe är tillbaka och lyckas måtta sparkar ståendes på två diagonala ben. Sambon håller upp ett framben så att jag ska kunna komma åt bakbenet men Faxe sparkar ändå. Listig häst. Jag minns egentligen inte hur vi lyckades ta hand om det där såret utan att skada oss mer än vi gjorde men det gick.

Tillbaka till ridbanan och ledarskapsövningar.

Flytt från ridskolan till ett mindre stall

I slutet av november flyttar vi till ett annat stall. Det är nu mitt riktiga hästliv börjar på allvar. Flytten innebär att vi behöver en häst till som sällskap för att inte behöva vara beroende av andra och för att kunna rida ut tillsammans.

Åren har nu gått och jag har väl inte kunnat lita på honom till 100% i alla lägen men nog har han blivit en fin häst alltid. Bakslag har han haft, visst men det går snabbare och snabbare att få honom till knähäst varje gång. År 2005 hade jag inte längre några ursäkter för att inte vara med i DM i Bruksridning så vi ställde upp och vann!

I maj 2006 var det dags för SM. Vi åkte naturligtvis. Får man chansen ska man ju ta den. Det var jätteroligt även om vi mer talar om att vi deltagit i SM och byter samtalsämne när det kommer till vår placering. Vi är nöjda med att ha varit på ett SM. Nöjda med att kunna hantera den mängden människor, hästar och fordon som det innebär. Han var så himla duktig. Vi var så stolta över vårt ök.

Faxes syster dog 3-4 år efter att vi köpt Faxe, vilket gör en smärtsamt påmind om att hans och min tid tillsammans kanske inte alls blir 20 år till som man är helt inställd på till vardags.

Faxe har tvingat mig att lära mig det jag kan idag. Det är jag glad över. Jag är också stolt över att äga den häst som han blev tillslut. Men som alla andra hästmänniskor sa till mig när vi köpte Faxe så avråder jag också andra att köpa en sån här häst...motsägelsefullt...ja ;-)

Faxe född den 15 maj 1996. Han är e. Ringo 184 och u. Häröds Erika.