Faxe & friends

Igår började dagen med att tillverka en liten presentkorg med allehanda julgodis i. Den skulle användas i byteshandeln som skulle ske senare på förmiddagen. När korgen var fylld med pepparkakor, bondkakor, risbräck, romrussinbollar, hallontryffel, pepparkakskola och smyckade apelsiner var det dags att julputsa Frej.

Gröna benlindor med röda band, en snabbputs med trasan över selen och lammskinn på flakvagnen. Siktet ställdes in mot grannen med travbanan där byteshandeln skulle ske. Julgodis mot julgran. Husse hade med såg och säkerhetsbälte till granen.

Husse och svärmor fick i uppdrag att se ut en lämplig gran medan Frej och jag tog igen oss i en glänta och passade på att ringa en vän på självaste julafton och önska god jul. Självklart låg denna inte och jäste i soffan utan hade precis som jag projekt hästkörning på tapeten denna stora dag. Jag smålog för mig själv.

Så var det dags att lasta granen på vagnen. Svärmor fick lite begränsat syn och hörselfält där bak på flaket tack vare granen, men hon försäkrade att allt var så bra så. Det var kanske tur att hon inte såg hur pigg Frej var när vi travade tillbaka över fältet nerifrån skogen.

Granen står nu i vardagsrummet i all sin prakt. Det är nog den bredaste och tätaste gran vi någonsin haft. Den doftar ljuvligt av friska gröna barr.

Faxe, Frej och Opus

Dessa tre helt olika hästar har genom åren gett mig en ödmjuk syn på hästhållning och ridning. Får jag bara ha dem fortsatt friska så räknar jag inte med att köpa någon mörk kallblodstravare med böljande man på 15-20 år till. Det tråkiga med att ha hästar som är födda -94, -95 och -96 är att de blir gamla gubbar med käpp samtidigt.

Som alla hästägare anser man ju att just den hästen man själv äger är den mest speciella i hela världen. Visst, alla hästar har fantastiska personligheter. Frej och Opus är underbara men med Faxe har jag verkligen ett speciellt band. Det är precis som med människor. Det är bara en man som är Mannen med stort M (Husse) och så har man vänner med egna små platser i ens hjärta och så är det Faxe som tar upp en stor del.

Därför heter bloggen just "Faxe & Friends" och ingenting annat. Den är tillägnad honom, för blod, svett, tårar och ömsesidig kärlek. De tre första årens dagboksanteckningar ligger i säkert förvar och vår framtid delas nu med er andra bloggare.

Åren går och mycket hinner förändras. Våra absolut bästa vänner flyttar från ön och lämnar sina hästar på foder hos en familj. Det kändes konstigt. Plötsligt var det bara jag och min sambo och våra hästar. Tidigare var vi fyra som antingen tog livet lätt ätandes kladdkaka i hammocken eller vände ut och in på problem för att lösa dem. Hästarna var en central punkt. Vi tränade tillsammans och red till caféet vid havet och fikade. Vi hade aldrig några problem vid semesterresor eftersom hästarna kände varandra var det bara att släppa hästarna i varandras hagar när det behövdes. Ena veckan två hästar och andra veckan fyra. Jätteskönt.

 

 

Men som sagt förändras saker och ting. Fodervärdarna ville lämna tillbaka hästarna efter två år. Min sambo och jag lovade att åka och hämta dem och ha dem hos oss tills nya fodervärdar ordnades. Hästarna var inte ridna på länge och var minst sagt övergödda. Jag tror inte alls att fodervärdarna menade något illa. De ville bara vara snälla och matade hästarna.

Hur bantar man ett sto som måste vara mätt för att vara på gott humör?

 

Operation långsam bantning inleddes. Ena hästen vägde kanske om inte 100 kilo, så kanske 80 kilo för mycket. Det gick knappt att rida honom. Han var så fet att det rosslade om honom när han andades. Vi jobbade hårt med hullet och ridningen. Den andra hästen flyttade så småningom till Uppsala till en gemensam vän. Det kändes jätteskönt att hon fick det bra. Den feta hästen, Opus, var nu till salu. Det kändes inte alls bra. Opus var ju en del av oss. Skulle han nu flytta igen?

 

 

Vi lovade att ombesörja försäljningen av Opus. Vi tog emot en intressent som fick provrida. Det såg så trevligt ut som det kunde vid det tillfället. Han hade säkert fått det jättebra hos den tjejen.

Vi köpte honom i absolut sista sekund själva. Det var kanske inte det mest genomtänkta köpet jag gjort i mitt liv men efter det jobb jag lagt ner på honom sedan han hämtades hos fodervärden kändes det tungt. Jag hade ju lagt jobbet på Opus för våra vänners skull inte för att han skulle säljas.

 

Opus blir vår tredje häst

Jag fortsatte jobbet med Opus och kom till en punkt då tre hästar kändes övermäktigt. Bestämde mig till slut för att sälja honom. Faxe gick ju inte att sälja och Frej går bara inte att sälja. Det måste bli Opus som får flytta. Jag svarade på några annonser men insåg tillslut att jag faktiskt inte kan sälja något av mina djur.

 

 

Opus bor alltså kvar och försöker att lära mig saker som han kan som inte jag kan och som jag sedan kan lära de andra hästarna. Han är en superläcker häst som är duktig på det mesta. Han är skolad i engelsk dressyr, akademisk dressyr och western. Han har löshoppat på en meter men kan förmodligen hoppa högre. Han är smidig som en katt och har hoppat ut genom den övre delen av stalldörren när han ledsnade på att stå inne en förmiddag. Han vill dock inte dra vagn. Det är lite tråkigt.

 

Mitt mål med honom är att en dag rida piaff och galoppiruetter. Vi får väl se hur det går ;-).

 

Opus är född den 15 maj 1994. Han är e. Ljosen 145 och u. Ami 2468.

Frej, vilken grej

Efter 4 månader som hästägare var det dags för något ännu större. Att verkligen välja en häst och köpa den. Hur väljer man en kompis som man ska leva med i så många år? Med Faxe var det så naturligt på något vis. Det var bara så att han skulle bo hos oss.

Häst nummer två. Vad skulle det bli? Genom Faxe var vi ju redan inne på fjordhästspåret. Faxe var ju min häst och min sambo ville absolut inte ha något annat än fjordhäst. Dessutom gör sig ju fjordhästar bra i par. Man väcker alltid uppmärksamhet och folk blir glada när man kommer med två fjordingar.

Vi letade i annonser, läste och läste men det kändes mest som vanligt när man läser hästannonser. Jag minns än idag att jag fastnade för en häst som hette Skorpan. Hon var dräktig just då men jag kunde inte släppa henne ur tankarna. Det kändes samtidigt som att vi inte kunde vänta på att hon skulle bli till salu och jag vet inte om hon blev det sen heller.

Det var tur det. Hade vi väntat på Skorpan hade inte Frej korsat vår väg. Varför det blev annonsen på Frej som vi ringde på måste vara ödet. Vi sökte en ung fjordhäst som var inriden och inkörd. En färdig häst som komplement till Faxe men samtidigt en häst som man har möjlighet att få så många år som möjligt med. ?5 årig fjordvalack, pigg och framåt?. Det var den vi skulle titta på.

 

Svårt att vara objektiv när hästen är världens charmigaste

Han stod i Ödeshög. Vi åkte dit laddade med kamera för att fotografera honom från alla vinklar och vrår för att ta med hem och diskutera med våra hästvänner. Det första vi gjorde efter att ha sagt hej till Frej (vi var sålda redan i stallet, vilken charm han hade) var att åka med en sväng med rockard. Vi försökte slå känslan ur hågen och verkligen leta fel hos Frej för att vara ordentligt objektiva och inte alltid bara följa hjärtat. Frej gick stabilt med vagn och vi höll i oss när ägaren styrde ut i trafiken i full trav. Frej rörde inte en min. Detta var hans hemmabana, det märktes att han var körhäst. Det kändes skönt eftersom ingen av oss kört häst tidigare men gärna ville lära oss för att kunna träna hästarna allsidigt. Frej verkade vara en klok häst.

 

 

Nästa prov var ridningen. Jag minns inga större problem utom att han var mer okoncentrerad vid ridningen än vid körningen. Vi red en stund i hagen och han kunde alla grunder ordentligt. Sen red vi ut en sväng och då var han aningens mer på alerten. Det var bra. Vi ville inte ha någon turridningshäst som bara lunkar på.

Vi fikade och pratade en stund och fick reda på att han tyvärr fått dåligt foder under en tid på grund av rådande stallrutiner. Han hade utvecklat känsliga luftvägar och fick väldigt lätt hosta. Han hade även varit halt på båda fram och vilat en längre tid.

Vi kom överens om att vi skulle åka hem och fundera och prata med folk som visste mer än oss innan vi kunde ge ett svar. Det var helt ok.

Vi hoppade in i bilen, stängde dörren och sa till varandra att Frej kommer att flytta till oss.

 

Handpenningen på Frej betalades och han fick bo kvar hos gamla ägaren i två veckor medan vi ordnade med flytten till det nya stallet. Vi fick mejl varje dag om hur Frej hade det och vad han gjorde på dagarna. Det kändes tryggt.

 

Frej reser hem

Så kom dagen då Frej skulle hämtas av hästtransportören. Han skulle dyka upp hos Frej på eftermiddagen. Frej var förberedd med flätad och lindad svans. Den gamla ägaren hörde av sig och sa att det inte hade kommit någon transportör. Timmarna gick. Ingen transportör. Vid midnatt dyker transportören upp. Då är det tomt i lastbilen och Frej ska till Uppsala för att mellanlanda och vänta på fler resenärer. I samma lastbil som Frej åkte i skulle det även åka med travhästar som skulle till Skrubbs travbana i Visby. Vilken dag det skulle bli kunde ingen svara på.

Vi fick tillslut kontakt med transportören och fick då veta att Frej var på väg till Uppsala. Vi bad att chauffören skulle ringa när han stod i kön till färjan i Nynäshamn så att vi fick några timmars förvarning att kolla upp med stallet att allt var grönt, ta ut kontanter till betalning osv. Det här var på den gamla goda tiden då färjan tog längre än tre timmar. Jo, han skulle ringa men önskade nog helst av allt att dessa nojiga hästägare skulle sluta trakassera honom med telefonsamtal.

Klockan 06.05 ringde han. Vresig som få och undrade vart hästen skulle. Förvirrat undrade min sambo var han var och fick svaret att han var utanför Visby och ville veta var vi bodde. Var vi bor? Vi bor två mil från stallet. Vi måste åka dit och öppna. Skulle du inte ringa i Nynäshamn? Han svarar argt att han ringer ju nu och att vi skulle rappa på för han skulle vidare.

 

Vi skuttade i kläderna. En av oss körde i ilfart mot stallet och den andre till bankomaten eftersom vi fortfarande inte hade fått reda på vad det skulle kosta i slutänden. Det berodde helt på hur många hästar som skulle med. Vilket han förmodligen visste i färjekön i Nynäshamn.

 

 

När jag väl kom till stallet stod Frej och bekantade sig med Faxe och sambon försökte föra något slags lugnande resonemang med den vansinnigt arga chauffören. Vi vet fortfarande inte vad han var upprörd över. Han hade ju själv gjort precis tvärt emot vad han sagt hela tiden fram till nu. Vad har vi nu gjort för fel? Vi hade ju inte fått veta någonting om någonting och nu hade vi inte heller jämna pengar att betala med. Chauffören hade ingen växel.

 

Vår nya familjemedlem, Frej

Frej visade sig vara precis så bra som vi tyckt från första stund. Han är en underbar häst. En underbar häst med två jag. Han väljer det jag som passar för stunden. Han har ett körhäst-jag. Orubbligt, fantastiskt, tålmodigt och ett ridhäst-jag som på senare tid visat sig vara ganska formbart. Från början var det ridning under protest. Numera börjar det gå över till ett mycket ambitiöst kallblodsläge. Han är fin och han är definitivt Husses häst. Han gör precis allt för min sambo. Skulle han be Frej rulla runt skulle han förmodligen göra det. Det är helt otroligt.

 

Den bästa livscoachen av alla

 

Frej har lärt mig mycket som människa och ryttare. Framförallt vad äkta tillit och ömsesidig respekt betyder. De första åren gick jättebra men sedan hände något. Vi kom helt på kollisionskurs. Jag blev arg på honom när han konstrade. Vi hade det kämpigt länge. Tillslut slutade jag att rida honom för att jag blev rädd helt enkelt. Frej är en dominant häst. Jag hade fram tills nu varit ohälsosamt orädd i hästsammanhang. Goa Frej rådde jag dock inte på. Jag red honom inte på ett halvår.

Tillslut gav jag mig ut ändå. Det hände precis samma saker som innan jag slutade. Han spanade bakåt, gick och trippade en stund och sedan drog han bara iväg rätt in i skogen. Jag blev rädd naturligtvis. Igen. Klev av och gick en bit. Tänkte att nu får det vara nog. Det ska vara kul att rida. Det är inte kul att rida Frej. Nu säljer vi honom, det här går inte.

Sen blev jag arg på mig själv för att jag ens tänkte på att sälja min vän. I samma ögonblick hoppade jag åter upp på hans rygg och jobbade stenhårt. Jag gav mig inte förrän han gick som om han drog vagn. Jag minns att jag tänkte att har jag lyckats göra ridhäst av Faxe så ska jag väl banne mig klara av att rida Frej. Den dagen vände allt. Från och med den dagen har jag aldrig mer blivit arg på Frej. Bara tagit ett djupt andetag.

 

 

Jag har lärt mig att Frej har bra och dåliga dagar. Det syns på hans ögon. Har han inte en klar och positiv blick ska man inte ge sig på att göra något avancerat. Vill han inte så slutar det enbart med att det gör ont på en själv. Då är det bättre att ta en pysseldag och visa att man bryr sig om honom. Jag vet inte om det kanske sitter i hans kropp. Han kan vara fruktansvärt stel och tycker inte om kyla. Soliga varma dagar är Frej i sitt esse.

Nu när jag har tagit mig tid att förstå vad Frej egentligen vill och menar när han gör olika saker går vara liv lekande lätt tillsammans. Han är gladare och jag är lycklig över att han av alla har fått mig att tänka till. Tänk om jag hade lyssnat på honom från början och inte bara köpt allt vad instruktörer och förståsigpåare sagt. Har man Frej med sig så gör han precis vad som helst för att vara till lags. Han är en helt otrolig häst. Jag är kollosalt glad över att ha honom i mitt stall. Frej är rolig att ha att göra med. Han är en kul individ som är översvallande positiv så det smittar av sig.

 

Frej är född den 13 juni 1995. Han är e. Krossar 144 och u. Isabella 2743.

Det är en fråga man stöter på allt som oftast. Numera svarar jag den korta versionen att det inte finns någon annan hästras som är så mångsidig. Det var år 2006 jag insåg att jag nog måste sluta dra den långa versionen om varför vi har fjordhäst. Det är ändå ingen som fattar vilken häst jag menar när jag börjar prata. Den långa versionen är historien om Faxe och även anledningen till varför jag inte har en långbent mörk kallblodstravare med böljande man. Flitiga läsare av min blogg har undrat vad jag har för hästar. Det här är mina ögonstenar!

 

 

Faxe min första häst och en resa jag aldrig kommer att göra om

 

Av någon anledning har jag fört bok över varenda dag sedan jag mötte Faxe. Jag har aldrig tidigare orkat skriva kontinuerligt om någonting. Idag sex år senare är jag oerhört glad att jag har anteckningar kvar. Det stärker en när man själv eller Faxe är nere och det gör att man tänker efter och analyserar mer. Det är skönt. Jag känner min häst utan och innan vid det här laget. Jag ångrar absolut ingenting, men jag kommer aldrig att köpa en sån här häst igen. Den känslan jag känner för Faxe kommer jag aldrig att ha med en annan häst.

 

Mitt första halvår med fjordhästen Faxe

 

Mina första anteckningar om Faxe lyder så här:

Faxe låter sig fångas av xxxx med hjälp av äppelbitar efter 35 minuter. Tränset gick att få på efter 10 minuter.

Det var i maj år 2000. Faxe var då inhyrd på en ridskola och den dåvarande ägaren hade varit ute och tittat till honom en gång per kvartal de senaste två åren. Nu hade han hunnit bli fyra år och var i förskräckligt dåligt skick.

Min sambo och jag fick upp ögonen för honom när han stod och hängde över staketet till paddocken när vi red lektion på ridskolan. Vecka ut och vecka in stod han där ensam på kvällarna i skenet av en lampa. Han såg ledsen och håglös ut. Han var mager som en sticka och var den värsta hackkycklingen av alla i den stora flocken. Den enda kompisen han hade var ett tvåårigt sto som gick i unghästhagen bredvid. De brukade promenera på varsin sida av staketet fram och tillbaka. Om han inte såg henne brukade han gå fram till staketet och ropa huiiiii?. Då kom hon gåendes genom skogen och de stod en stund vid staketet och nopprade på varandra.

 

Faxe saknar förmågan att gnägga som vanliga hästar. Det kan ha att göra med att han levde sina första år tillsammans med sin mamma i en lammbesättning. Han blev inte avvand förrän vid två års ålder då hans syster kom till världen. När hon kom fick han gå ett halvår ensam tillsammans med lammen innan han och systern flyttades till ridskolan.

 

Vi har fått höra historier om hur fruktansvärt fet han var vid ett års ålder då hans mamma visades på premiering. Han var fet och ouppfostrad och gick mest på bakbenen enligt berättelserna. Det var mycket svårt att tro när man såg denna taniga fyraåring som vinglade fram. Han var otroligt blyg och ville inte bli klappad.

 

När vi ändå var vid ridskolan två gånger i veckan frågade vi om det gick att kontakta ägaren till hästen och fråga om vi fick pyssla lite med honom. Det gick alldeles utmärkt. Problemet var att ingen annan än ägaren kunde fånga honom. Ingen annan än hans ägare vågade nämligen gå ut i en hage med 30 hästar och locka med en morotshink. Hon var ute två gånger på en vecka och det tog en halvtimme att fånga honom varje gång. Vi föreslog att vi skulle ställa honom i en liten hage vid stallet istället så att det gick lättare att fånga honom.

 

På detta sätt vann vi två saker. Det ena var att vi kunde använda tiden till något nyttigt istället för att jaga runt en flock hästar och det andra var att Faxe slapp ägarens närvaro. Vi hade lagt märke till att han hade ett helt annat beteende när hon var i närheten. Han var mycket bufflig, ja rent av farlig om man inte var snabb och beredd på att flytta sig. Stod ägaren framför honom måttade han sparkar med frambenen mot hennes knän eller reste sig på bakbenen mot henne för att skrämma henne. Vilket han naturligtvis lyckades mycket bra med.

 

Vi bekantar oss med Faxe

Maj månad förflöt och vi pysslade med Faxe. Tog in honom från hagen, borstade honom och gav honom extra mat. Hovarna kunde vi inte kratsa för då trillade han omkull. Han var för svag för att stå på tre ben. Bakhovarna luktade bedrövligt illa. Enligt ridskolan hade ägaren inte haft hovslagaren ute på två år. Hovarna var förfärliga. De var sneda, vinda och utflutna. Det var ändå förvånansvärt att de inte var längre.

 

Under dessa få veckor knöt min sambo och jag mycket starka band till hästen. Under allt elände fanns faktiskt en trevlig häst, vad folk än sa. Ingen av oss har haft häst tidigare och vi hade inte haft en tanke på att bli hästägare. Absolut inte nu.

 

Vi älskar djur båda två och en häst är väl som vilket djur som helst. Bara större. Det är väl klart att man kan ha en häst. Så gick resonemanget samtidigt som Faxe tydde sig väldigt starkt till oss. Han väntade på oss varje dag och det kändes som att det var dags att välja. Bättre att bryta innan vi alla knyter starkare band än vi redan lyckats med eller så köper vi honom helt enkelt. Hjälp och råd från ridskolan utlovades.

 

Köpa eller inte köpa?

Vi tog ut en veterinär som kollade på Faxe och denne avrådde oss starkt från att köpa hästen. Veterinären ville prompt anmäla honom till Svenska Hästars Värn. Vi förklarade hur det låg till och veterinären ville då boka en ny tid som ägaren skulle vara med på. Veterinären ville att ägaren med egna öron skulle få höra i vilket dåligt skick hästen var.

 

Så kom dagen med ny veterinärbesiktning. Det blev ett möte med många hårda ord. Vid böjprovet krävdes fyra man och en vägg för att få Faxe att stå på tre ben. Faxe blev lite omtöcknad av allt ståhej och gömde sitt huvud i min famn. Han andades mjukt i min fleecetröja. Jag minns fortfarande exakt hur det var, hur vi stod och vad vi gjorde. Jag tror att Faxe och jag utstrålade något slags lugn tillsammans.

 

Faxes ägare åkte hem i vredesmod efter halva besiktningen så vi fick ta blodprover och raspa tänder själva med veterinären. Eftersom ägaren hade lyckats skada Faxe i munnen med bettet under de få gånger som hon hade jobbat med honom så krävdes lugnande för att få in munstegen. Sprutan gjorde honom fullständigt lealös. Hans klena kroppshydda domnade bort ögonblickligen. Trots detta tillstånd bet Faxe ihop tänderna så hårt att det krävdes två personer för att knixa upp munstegen två hack. Vid detta tillfälle fick vi en liten nätt vink om vilken mentalitet han har. Vill han inte så vill han inte. Det kan inga droger i världen ändra på. Fjordingar sägs vara envisa och Faxe måste utan tvekan vara den envisaste av dem alla. Han ger sig aldrig. Verkligen aldrig.

 

Helgenomgång

Blodprovssvaren visade att han hade dåliga blodvärden. Träckprov visade att Faxe bar på ohyggliga mängder blodmask. Han hade naturligtvis aldrig avmaskats heller. Det förklarade blodvärdena, den magra kroppen och hovarna. Vi åkte och köpte avmaskningsmedel omedelbart. Det visade sig vara svårt att ens få in en spruta med avmaskningsmedel i mungipan. Ägaren har nog gjort något vansinnigt dumt med hans mun. Jag förstår inte hur man lyckas förstöra en häst så kolossalt när man tränat den ett tiotal gånger på fyra år.

 

Nu tog vi även ut en hovslagare. Denne avböjde vänligt men bestämt att sko Faxe eftersom han stod på bakbenen eller satte sig i stallgången om vartannat. Operation lyfta hovar inleddes. Inte så lätt eftersom han kastade sig med all kraft mot spiltväggarna om man gick in till honom. Faxe är den enda häst jag känner till som ryckt av en hingstkedja?och han är en liten gul fjording.

 

Vem köpslår om en slaktfärdig häst?

Torsdagen den 8 juni bjuder sambon 1000 kronor för Faxe. Då har vi hittills stått för alla vårdkostnader på en häst som inte är vår. Ägaren sa att hon skulle fundera över helgen. Själva sysselsatte vi oss med att träna hennes häst undertiden. Vi tränade på att promenera i grimma och hingstkedja över gårdsplanen. Vi åkte på skosulorna efter Faxe. Vi longerade på ridbanan och Faxe protesterade och hotade oss genom att vända upp bakdelen och sparka. Under dessa dagar tränas mitt hästöga mer effektivt än under alla år jag hittills hade ridit. Helt enkelt måste man kunna läsa hans nästa drag snabbt så att man inte skulle bli sparkad eller överkörd.

 

På måndagen hörde ägaren av sig. Hon hade då ångrat sig. Hon ville inte längre sälja hästen utan ville hellre göda upp honom över sommaren för att slakta honom till hösten än att sälja honom till oss.

 

Nu följer några ångestfyllda dagar. Vad skulle vi göra nu? Ridskolans ägare fick medla. De kommer fram till en deal som innebar att hon säljer Faxe och Faxes syster på ett bräde. Vi skulle betala 3000 kr för Faxe plus de 4000 kr som vi redan lagt ut. Ett klart överpris för en häst som man inte vet om den kommer att överleva ett eller flera år. Ägaren gick i alla fall med på att sälja båda hästarna. Faxes syster var också i dåligt skick. Hon hade fått en riktigt dålig start som fölunge och var även hon parasitangripen. Som tvååring hade hon en väldigt outvecklad bakdel. systern hade samma envisa temperament som Faxe och exakt samma huvud.

 

Många korta pass ger så småninom resultat

Under hela juni månad jobbade vi med Faxe en kvart varje dag. Vi gjorde små, små framsteg men stötte också på den Faxe som kommer fram när det blir lite jobbigt. Han kunde vara oerhört stöddig. Bufflig, gick rakt över en, hotade och var allmänt otrevlig.

 

Vi har nu nått så långt att han kan hålla framhovarna uppe så pass länge att det skulle vara möjligt att verka dem om man gör små pauser.

 

Min första erfarenhet i att kritiskt granska "experter"

Vi har också kallat ut en ansedd expert inom ämnet horsemanship. Jag hade en föreställning inom mig hur han med mjuka metoder lär Faxe att acceptera saker i munnen. Det visade sig bli en av de värsta timmarna i mitt liv.

Bestört såg jag på hur Faxe fick ta emot både sparkar och slag. Eftersom Faxe gav tillbaka lika mycket som han fick slutade det med att han lämnade ett blodigt spår efter sin såriga mule längs hela boxväggen på sin väg ner mot golvet. Den ansedde westerntränaren gav sig inte förrän han vräkt omkull en fullständigt oförstående Faxe på stallgolvet.

Chockad och arg började jag gråta och bad honom att sluta. Jag sa att jag trodde att han skulle hjälpa mig. Han svarade att hästen var för gammal för att det någonsin skulle kunna bli något vettigt av den. Dessutom skulle två noviser som oss aldrig någonsin kunna hantera den här hästen. Hästen skulle behöva en månads proffshjälp à 4000 kr till att börja med och sedan skulle Faxe få flera bakslag under sitt liv. Ridskolans ägare kom till undsättning och sa att jag faktiskt hjälper dem med deras unghästar och har ganska många års ridning i bagaget så helt dålig hästmänniska kunde jag ju inte vara. Mannen svarar då att han kanske har missbedömt mig och att jag kanske skulle kunna ta Faxe med på prov under en vecka till deras gård innan jag köpte honom. Vi avböjde och betalade inte mannen en krona.

 

Faxe blir min

Den 1 juli år 2000 klockan 10.00 blev han min. Underbart. Den förra ägaren åkte hem utan att säga ett ord. Min sambo och jag var nu stolta ägare av ett ök. Ett ök som alla med något slags hästkunskap avrått oss från att köpa. Vid närmare eftertanke var det nog bara en enda som tyckte att vi skulle köpa Faxe och det var ägaren till ridskolan. Nu stod många och pratade bakom våra ryggar. Det var vi lyckligt ovetande om då. Kanske fattade vi inte eller så hade vi inte tid att lyssna. Flera år efteråt kan det komma fram folk till mig och prata om det där monstret i fjordhästkostym som något par köpte. De flesta tyckte att Faxe var farlig. Det var han kanske också men någonstans där inne i de bruna ögonen fanns en kompis. En mycket vänlig häst.

 

Vi fortsatte att jobba på som tidigare och gjorde små framsteg hela tiden. Faxe fick ett hackamore eftersom vi inte ville bråka med bett över huvud taget.

 

I slutet av juli började vi rida in Faxe. Vi hade lärt oss varandras kroppsspråk perfekt och han gick att leda till och från hagen utan grimma och grimskaft. Det var inga större problem med ridningen eftersom han promenerat i skogen med sadel på och kunde höger, vänster och broms efter tömkörningen. Han lyssnade uppmärksamt på minsta viskning från ryggen.

 

Sommaren och hösten gick. De flesta dagar var Faxe lydig, lyhörd och lycklig men det fanns även stunder då han stod på bakbenen eller bara drog iväg. Då backade vi lite och började om. Vi red, tömkörde och promenerade på utflykter med två vänner som också har fjordhästar. Vi lärde oss manklippningens ädla konst, vilket inte var lätt på en häst som har haft en två års lång man liggandes åt höger. Vi slog halvt ihjäl oss och Faxe när vi skulle träna lastning och Faxe fick sina första skor.

 

I oktober inträffar något slags eldprov i förtroendet mellan matte och häst. Faxe blir sparkad på ett bakben och måste pysslas om. MonsterFaxe är tillbaka och lyckas måtta sparkar ståendes på två diagonala ben. Sambon håller upp ett framben så att jag ska kunna komma åt bakbenet men Faxe sparkar ändå. Listig häst. Jag minns egentligen inte hur vi lyckades ta hand om det där såret utan att skada oss mer än vi gjorde men det gick.

Tillbaka till ridbanan och ledarskapsövningar.

 

Flytt från ridskolan till ett mindre stall

I slutet av november flyttar vi till ett annat stall. Det är nu mitt riktiga hästliv börjar på allvar. Flytten innebär att vi behöver en häst till som sällskap för att inte behöva vara beroende av andra och för att kunna rida ut tillsammans.

 

Åren har nu gått och jag har väl inte kunnat lita på honom till 100% i alla lägen men nog har han blivit en fin häst alltid. Bakslag har han haft, visst men det går snabbare och snabbare att få honom till knähäst varje gång. År 2005 hade jag inte längre några ursäkter för att inte vara med i DM i Bruksridning så vi ställde upp och vann!

 

I maj 2006 var det dags för SM. Vi åkte naturligtvis. Får man chansen ska man ju ta den. Det var jätteroligt även om vi mer talar om att vi deltagit i SM och byter samtalsämne när det kommer till vår placering. Vi är nöjda med att ha varit på ett SM. Nöjda med att kunna hantera den mängden människor, hästar och fordon som det innebär. Han var så himla duktig. Vi var så stolta över vårt ök.

 

 

Faxes syster dog 3-4 år efter att vi köpt Faxe, vilket gör en smärtsamt påmind om att hans och min tid tillsammans kanske inte alls blir 20 år till som man är helt inställd på till vardags.

Faxe har tvingat mig att lära mig det jag kan idag. Det är jag glad över. Jag är också stolt över att äga den häst som han blev tillslut. Men som alla andra hästmänniskor sa till mig när vi köpte Faxe så avråder jag också andra att köpa en sån här häst...motsägelsefullt...ja ;-)

 

Faxe född den 15 maj 1996. Han är e. Ringo 184 och u. Häröds Erika.