Total avkoppling blandad med en gnutta spänning
Red med Lille Opus till havet. Å, alldeles underbart var det. När vi passerat skogen och strandlandskapet öppnade upp sig uppenbarade sig två fiskargubbar i den böjande dimman. De stod där i sydväst och vadarbyxor och kastade sina spön i jakten på smarrig fredagsmiddag. Det luktade fisk och havet brusade.
Opus och jag drog en djup suck exakt samtidigt. Det är då man är på samma våglängd. Eller?
Jag skulle inte vilja leva ett liv utan häst. Dessa upplevelser är oslagbara!
Vi skrittade längs strandkanten och njöt av precis allt.
När vi kommit en bit norrut visade det sig att de allt som oftast översvämmade delarna av stigen var översvämmade även nu. Som lite extra krydda fanns även ett istäcke som på sina ställen var öppet för rännilar. Jag hoppas att ingen hörde mina förfärade utrop ...."ooooh! näää, Opus, vi går omkuuuuulllllll!" och "Opus, lyssna nu för tusan, vi brakar igenom!!!" Opus gick lugnt och bestämt över isen utan att ta någon som helst notis om att jag försökte styra honom till vad jag trodde var något fastare mark. Det var precis som om han sa "Sitt nu still och tyst, gärna rakt över min rygg, så ska vi nog ta oss igenom det här besvärliga" .
Knakeli knakeli knakeli knakeli knakeli. Opus pinnade på över isen med FULL kontroll. Jag skämdes över att inte lita på honom. Som om jag skulle veta hur tjock is som behövs för 450 kg plus lite till. Opus känner ju sånt där i ryggmärgen. Han vet väl för tusan hur tung han är!
Jäklar vad duktig han är! Man såg nästan hur han gick och höll tungan rätt i mun =)
Opus och jag drog en djup suck exakt samtidigt. Det är då man är på samma våglängd. Eller?
Jag skulle inte vilja leva ett liv utan häst. Dessa upplevelser är oslagbara!
Vi skrittade längs strandkanten och njöt av precis allt.
När vi kommit en bit norrut visade det sig att de allt som oftast översvämmade delarna av stigen var översvämmade även nu. Som lite extra krydda fanns även ett istäcke som på sina ställen var öppet för rännilar. Jag hoppas att ingen hörde mina förfärade utrop ...."ooooh! näää, Opus, vi går omkuuuuulllllll!" och "Opus, lyssna nu för tusan, vi brakar igenom!!!" Opus gick lugnt och bestämt över isen utan att ta någon som helst notis om att jag försökte styra honom till vad jag trodde var något fastare mark. Det var precis som om han sa "Sitt nu still och tyst, gärna rakt över min rygg, så ska vi nog ta oss igenom det här besvärliga" .
Knakeli knakeli knakeli knakeli knakeli. Opus pinnade på över isen med FULL kontroll. Jag skämdes över att inte lita på honom. Som om jag skulle veta hur tjock is som behövs för 450 kg plus lite till. Opus känner ju sånt där i ryggmärgen. Han vet väl för tusan hur tung han är!
Jäklar vad duktig han är! Man såg nästan hur han gick och höll tungan rätt i mun =)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hugha...jag hade inte heller varit så stöddig över isen dessutom så säger Vegard att jag sagt åt honom att alltid invänta direktiv och lyda så han vill minsann inte stå till svars för en istur, ifall vi skulle braka igenom.
Ja ibland har man fantastiska stunder med sin häst!
Om vi ska titta på fiskargubbar så får vi nog traska iväg ca 5 mil till Grisslehamn som fortfarande är ett fiskeläge.
Postat av: Sara
Ja, men mina hästar har ju gått i sån svensk skola där man sitter i grupper om fyra och flummar sig igenom lektionerna för att man ska lära sig att ta egna initiativ i livet ;-)
Hmm ett minus med roslagen alltså.
Trackback
