Faxe & friends

Idag var det dags för ridhuset igen. Kul, kul, kuuul! Idag skulle Santos mattes medryttare följa med med ponnyn. Som extra bonus åkte Santox matte med utan Santox för att vara bomjusterare och sträng tant.

Ja, för dem som läser det här av någon anledning är det dags att skilja på Santos matte och SantOX matte. De är två helt skilda personer...

3 hästar kräver 2 transporter. Santos matte hade lånat en till transport bara för att Lille Opus skulle kunna följa med! Gulligt! Jag tog ponnyn och Opus i den ena transporter och for iväg.

Vi hade som plan att rida en cavalettiövning med skänkelvikning mellan. Jag tänkte även passa på att jobba med högergaloppen nu när jag hade extra ögon på mig. Något galet måste jag ju göra. Idag hade jag inte hunnit träna och stretcha innan vi åkte. Det straffade sig rejält. Jag kunde över huvud taget inte skjuta fram höger höft i fattningarna. Hur ska Opus då kunna begripa? Jag tragglade och tragglade och tragglade. Till slut blev Opus förbannad. Han tyckte att han gick i en förträfflig förvänd galopp på volten, vad är problemet puckomatte??? Du säger ju att jag ska gå i förvänd galopp!

Sedan blev jag pinsamt medveten om att min lilla fjording utvecklat ett mycket fint, knappt märkbart, lurigt system att smita undan arbete. Allt detta tack vare de extra ögonen på marken! Underbart! Allt det man trott varit rätt har varit bluff! Ok, det är dags att börja RIDA nu. Vad jag har gjort hittills har jag ingen aning om. Svävat i någon ljusblå, fluffig vanföreställning om att Opus är en mycket ridbar häst och att jag själv skulle vara rätt människa att plocka fram alla hans läckra egenskaper. Hej du.

En blandning av gråt och äkta finsk sisu (en egenskap som ligger latent hos mig men som går att plocka fram vid speciella behov) blandas där i  svetten och sågspånet. Ge upp? Nä inte idag. Alla förutsättningar finns för att bita ihop. En torr plats med fyra väggar att rida på och ett tak som håller det smattrande regnet på behörigt avstånd.

Av med sadeln! Det går ju inte att rida i den här sadeln. Det går ju inte att rida i några av mina sadlar! Det är utrustningen det är fel på, helt klart ;-)
Sista kvarten rids barbacka i alla gångarter. " En helt annan häst! " Ropar Santox matte. Jag vet inte om det är för att pigga upp mig eller om det verkligen var så. Oavsett så stärkte det mig och gjorde mig till en bättre ryttare för stunden. Höger galopp satt klockrent, skänkelvikningarna undan vänster skänkel blev faktiskt bra (utan att bogen obemärkt smög åt ett eget håll) och skänkelvikningarna åt andra hållet blev bättre - men inte bra.

Skönt att få sluta positiv.

Trodde jag.

Vi gjorde iordning hästarna för att åka hem. Santos gick på sin transport. Den förbannade pissmärren till ponny skulle tydligen inte med hem. Samtidigt som hon tvärnitade på lämmen bokstavligen öppnade sig himlen och ned föll vinterns första snö i form av snöblandat regn. Som om inte det var nog så tilltog vinden i styrka som på ett givet tecken. Efter några halsbrytande försök att koppla grepp om rumpan på ponnyn utan att få kosparkar åt alla håll föreslog jag att jag kanske kunde gå på med Opus först så att jag kunde hjälpa till.
Opus som stått och sett på insåg naturligtvis att det var något skumt för att inte säga fullständig motbjudande med transporten så han växte så att säga fast i marken. Men hallå häst! Du är ju inte direkt svårlastad! Det blåser snöblandat regn genom min tröja. Gå på nu så att vi kan få komma hem! Nix.

Plötsligt känner jag att jag är hungrig. Hungrig = Vresig, Arg, Förbannad. Tur för Opus att ponnyns medryttare var med....jag var ju tvungen att föregå med någorlunda gott exempel i sällskap med unga hästtjejer....hur ska de annars kunna lösa problem på ett moget sätt? Nä, FY. Jag vill hem nu! Svettig inifrån dyngsur utifrån. Kall på mitten.

Opus bestämmer sig för att gå på. Det här var ju inte så himla kul faktiskt, tyckte han tydligen. Hästkrake.

Pissmärren ska fortfarande inte med. Hon sparkar och stegrar, sparkar och stegrar omvartannat. Medryttaren ser helt förtvivlad ut och säger "Så här har hon ju aldrig gjort tidigare" Ingen av de tre (!) gånger hon har varit ute och åkt tidigare. Vi andra ler torrt och fortsätter kampen. När den äldre generationen har fått sig var sin törn av den lilla fuxfärgade ponnyn av honkön tar jag Opus grimskaft och vevar med det i luften bakom henne. Jag ser att hon för första gången faktiskt tittar först istället för att försvara sig först. Jag går närmare och duttar till henne med änden i varje varv. Då kom hon helt av sig och tyckte att det blev besvärligt och gick på.

Vi hoppar raskt in i bilarna helt och hållet dyngsura och jag ser de andra två köra iväg medan jag krasst konstaterar att lampan i transporten har dragit ur det dåliga batteriet på bilen. Det är inte sant!
Fick tag i Santos matte på mobilen och som tur var hade hon startkablar och vände om. Fantastiskt!

Väglaget hem var inte direkt något att jubla över heller. Det hade regnat så mycket att hjulspåren i vägen var fyllda med vatten och vid sidan låg snömodd. Till detta ett par vindpustar då och då. Som om inte detta var nog så gick vindrutetorkaren sönder så att den inte gick att använda alls.

Ibland vill man bara stryka vissa dagar helt och hållet.

Ända tills man kommer hem till husse efter att ha lämnat pissmärren hemma hos sig, tagit hand om Opus och städat ur transporten. Husse hade gjort brasa i kakelugnen, köpt färskt bröd och gjort te som luktar knäck! Ibland kammar han hem några pluspoäng faktiskt =)