Faxe & friends

När Opus och jag kom hem från ritten var jag helt slut. Det blev ju robotpromenad hem också. Vi gick in till Frej i stallet som stått inne och väntat på att vi skulle tömköra. Jag såg dansande kaffekoppar och ostsmörgåsar innanför ögonlocken. Benmusklerna verkligen darrade av ansträngning. Jag var helt inställd på att så snabbt som möjligt ta hand om Opus och ge honom extra hö, skjuta på mockningen till kvällen och bara gå in och duscha.

Då tittar Frej på mig med sin Frejblick. Då går det bara inte att strunta i honom. Han är så gudomlig!

Det var bara att skaka av sig tröttheten, klä på Frej och pulsa ut till ridbanan. Frej visar naturligtvis sin bästa sida, som alltid när Frejblicken är framme. Han böjer sig villigt i båda varven och väljer själv att gå i den djupa snön trots att 8-volten fortfarande finns kvar. Jag förstår inte. Hästen går frivilligt och jobbar på tömmen med höga flygande travsteg i snön! Ju mindre jag gör desto finare går hästarna. Vad har jag egentligen lärt mig under alla år? Att göra fel?

Jag var helt slut. Pulsade omkring i snön smackade lite då och då för att upplysa Frej om att jag fortfarande var vid medvetande och han jobbade på helt av sig själv. Jag såg hur hans stela kropp plötsligt bångnade uppåt på mitten. Det kan ha varit en synvilla förstås, men mungiporna var täckta av ett fint vitt skum.