"Ajä", sa Lille Opus
Jag var inte direkt sugen på en barbackaritt efter Frejs skritthalvtimme. Jag var helt bortdomnad i "hålla sig fast-musklerna" De är ju redan trötta bara av att finnas till i sitt nya läge.
Opus framför allt. Sadeln fick hänga kvar och jag kravlade mig upp på den trinde men faktiskt någorlunda musklade ryggen.
På svaj red vi in på ridbanan och jag tänkte att galopp var inte att tänka på i detta stadie. Opus puffade över mig till den sida han för stunden ville ha mig på för att det skulle kännas lättare för honom och min slappa kropp kunde inte annat än att klamra sig fast så gott den kunde. Rygglimporna verkligen skjuter ifrån.
När jag kände mig lite varm i kläderna i min fina fjordhästfåtölj gjorde vi strålande öppnor i trav på serpentinbågar över medellinjen och klockren luftig galopp på tygeln ett helt högervarv! Nice! Jag bara satt där och Opus fixade biffen.
För en liten stund kändes det som om jag kan rida =) Vi gjorde några sidepass över en bom som var upphöjd i ena änden. Opus backar lite ibland. De bästa gör han på helt lös tygel. Alltså måste jag jobba så att han bär sig själv på hängande tygel så småningom så att jag inte stör honom med mina eländiga tygeltag.
Mmm. Det kanske kan bli något ändå...
Pållarna pytsar ut små doser "såja du kan rida" egotripper åt oss gulisägare för att vi ska orka ta hand om dom i snöslask och minusgrader. Inställsamt eller?
Bra ridet, kul! Det roliga är när de bra sakerna blir fler och fler och en dålig riddag egentligen är en dag med ganska medelgod prestation. Man höjer liksom nivån hela tiden...sakta men säkert även om det är bakhalt (alltså bakhalt som med skidor) ;-)
Ja det verkar vara så att de bjussar på lite självförtroende när man passerat stadiet med hysteriskt dragande och knipande och nästan gett upp.
Eller så är det så enkelt att de går fint när man ger fasen i att bråka med dem ;-) Man är ju inte mer än människa....det är ju inte så himla lätt att komma ihåg hur man INTE ska göra heller ;-)
