Faxe & friends

Klockan halv tolv lastade sig Opus helt själv för att bli transporterad bort till hästmänniskan i grannsocknen. Vi skulle ta en sväng ner till hennes del av havet. Ca två mil söder om mitt hav där mina ridvägar går. Det som är bra med hennes ridvägar vid havet är att där nere finns en gammal pallkant som man kan klättra i serpentinbågar över. Det är sådana knep man får ta till när man bor på en platt ö.

Vi började med att premiärrida hennes nymålade brukshinder och göra halt i den artificiella backen (en jordhög). Brukshindren i grälla färger var väl inget tyckte Opus men han var mycket skeptisk till att stå i en jordhög med ett knäppande elstaket bredvid. Jag gav mig inte. Trots fjompiga panikhopp åt alla håll samtidigt.

Sedan red vi ut. Vilken underbar dag! Solen värmde och fåglarna kvittrade. Vet inte om detta hästsällskap är bra för Opus dock. Han tar seden dit han kommer kan man säga. Mattor som hänger på vädring blir plötsligt monster (jo, den var grön, men ändå). Inte helt lämpligt umgänge känner jag...

Nere vid havet var det som att rida i en semesterkatalog. Helt fantastiskt. Havet färgades turkost av kalkstenen och solen verkligen brände. Hästarna njöt och Opus sköljde sin gula mage i Östersjön. Han gick i så djupt att mina kängförsedda fossingar blev dyngsura. =)

Efter en liten stärkande paus började body builidingen. Upp och ner och upp och ner klättrade vi i mjuk mossa över stock och sten. Opus fick riktigt ta i. På vägen norrut mötte vi ett pensionärspar som var på promenad. Farbrorn hade säkert glada minnen av fjordingar för han bara stannade och blev lite fuktig i blicken när han såg Opus. Den andra hästen ägnades inte en blick. Ja, så är det när man rider små gula.

På vägen hem blev det en låååååååång galopp. Vår värd för turen är ganska nyligen opererad och har inte ridit ordentligt på över 20 år. Gripen av allt det underbara från vår färd frågade hon om det var okej för mig och Opus om hon släppte sin häst och lätt honom gå så  fort han ville. Javisst sa jag. Det är alltid bra träning att fortsättar rulla på i sin takt även om den andra hästen susar iväg. Jag tyckte att vi höll ett ganska frisk tempo men sen rasslade det bara till och jag såg bakhovar försvinna i fjärran. Jag hörde bara ett lyckotjut på väg snabbt i från oss och hon släpper tyglarna och håller båda händerna rakt ut som ett flygplan. Jag kan säga att det gick FORT. Jag tänkte att "herregud, människan är ju inte klok, vill hon dö?"
Vi galopperar en god stund och tillslut släpper jag Opus så att han får korta avsåndet lite. Jajjemän, här fanns det ork kvar.

De står och väntar på oss när vi kommer fram. Lycksaliga både hästen och hon. Hon var helt överlycklig och strålade
"SÅG du???"
" Ööööh....(?) JA ! Är du inte rädd att det ska hända något med din nya fräscha kropp? Är du inte rädd att trilla av?"
"Äh, jag har inte trillat av sedan 1971!"

Jag tänkte för mig själv att hon har ju inte ridit på 20 år så då är det ju svårt att få till avtrillningar. Men nej, hon var inte ett dugg rädd att skada sig. Hon kände sin häst utan och innan. Visst, det är en jättetrevlig häst och hon är en duktig ryttare, men ändå! Jag såg mig själv skrapa ihop resterna av en föredetta lycklig ryttare och sätta dem i en rullstol och förklara för hennes man att jag minsann inte hade någonting med detta vansinne att göra.

Vi skrittade en lång stenhård grusväg hem mot gården och pratade om hur lydig och duktig hennes häst var som saktade av från full, alltså FULL galopp med så små hjälper osv, osv.
Plötsligt hände det som inte får hända när man är ute och rider med redan trasiga människor. Hennes häst (observera hennes) blir rädd för något och kastar sig mot Opus som naturligtvis inte är sen att lägga benen på ryggen. Jag vänder mig om för att förvissa mig om att hon satt kvar på sin häst innan jag ens tänkte på att bromsa Opus. Vet inte om jag hade tänkt hoppa av i farten eller...
Hon satt kvar. Opus hinner hoppa fem språng in i skogen innan vi vänder oss igen bara för att se att hon inte alls sitter kvar på hästen utan ligger på den steniga grusvägen och vrålar. "Aaaaaaaaaaj"

Jag kastar mig av Opus och kollar hur det hade gått.

"Aaaaaaaaj, mitt revbeeeeen!!!!!!"
"Men resten då?" Frågar jag
"Jag har bruuutit reeeevbeeeeenet!!!
"Sitt kvar, rör dig inte"
"Du måste rida hem hästarna och hämta mig med bil, tjöt hon"
"Jag hittar inte hem" Ljög jag. Jag kunde ju inte lämna henne ensam innan jag visste hur illa däran hon var.
"Jag kommer inte upp på hästen, tjöt hon vidare. Jag har inte min steeeeege. Jag kommer förövrigt inte upp från marken ens. Aaaaaaaaajjjjjjj"

Som alltid när det gällar andra människor och nödsituationer så tänker man mycket rationellt. Vi rullade henne över grusvägen så att hon med hjälp av diket kunde komma upp i knästående och sedan kom hon på fötter. Sedan började operation hitta något som var tillräckligt högt att kliva upp på så att hon kom upp på hästen. Problemet var bara att det inte fick vara för högt eftersom hon måste komma upp på det också. Efter lite letande hittade jag en rotvälta som var låg i ena änden och på mitten tillräckligt hög för att kunna hasa upp på hästen. Hon fick hasa sig upp på tallen och balansera längs trädstammen med hjälp av sin häst tills hon var så högt upp att hon kom på.
Det lyckades!

Vi red hem. Hon emellanåt kvidande med blodet rinnande nedför armarna och jag djupt försjunken in tankar om varför jag alltid hamnar i sådana situationer. Vad GÖR jag???

Jag sadlade av Opus, stretchade och ställde honom i transporten för att gå och stretcha hennes häst.
Eftersom jag var ganska hungrig tog vi ett kort farväl och jag hoppar in i bilen bara för att upptäcka att den inte startar. Lagom irriterad hoppar jag ur bilen för att leta reda på startkablarna som jag visste exakt var de låg. Där låg de inte. De låg inte heller när de skulle kunna ha legat. Grymt irriterad ringer jag till Husse beredd att fräsa. Upptaget på mobilen och ingen svara hemma. Fruktansvärt irriterad sms:ar jag order om att ringa NU! Samtidigt baxar jag ur sadel, hink, Fan och hans moster och lyfter på locket till reservhjulsbaljan. Vad ligger där om inte startkablarna prydligt förpackade i en liten påse.

När Husse ringer snäser jag förmodligen något och lägger sedan på. Vi kör fram den andra bilen bara för att upptäcka att det sitter en plastkåpa på batteriets pluspol. Plastkåpan går inte att få bort och jag hittar inget annat ställe att sätta min startkabel. Är det sant? Ska jag behöva ringa Husse med min snälla röst igen när jag precis snäst? Han har det inte lätt stackarn.

I väntan på att Husse ska komma med Micran och starta "bruks" Volvon (fnys) börjar Opus bli otålig där inne i transporten. Han börjar hoppa och vifta med frambenen. Jag går och pratar med honom och säger att han måste stå still. När han börjar kasta sig och försöka vända sig och bli till ett litet gult U ryter jag åt honom att stå stilla så han inte förstör den lånade transporten.

Alltjämt viftande med frambenen än högre och högre leder till slut att han viftar över ena benet över bommen fram. I försöket att få tillbaka det får han upp även det andra. Han kasar tillbaka det första benet men vänsterbenet sitter fast. I överdrivet stretchläge liksom. Av någon anledning står jag nu på hans högra sida på den tomma sidan för att lugna honom. Han tar sats och hoppar vigt över med frambenen och blir hängandes. Eftersom han sitter surrad i grimskaftet kort just för att undvika sådana incidenter kommer han ingen vart. Han blir hängades över bröstkorgen med huvudet surrat mot bommen och jag, ja....jag står där på andra sidan mellanväggen och kan inte göra så mycket. Skötardörren var på Opus sida och det var väl den han siktade på, ut mot friheten.

Medan Husse rusade efter kniven gjorde Opus en ansträngning att komma loss. Detta resulterade i att grimskaftet brast och halva hästen var på väg över mellanväggen där jag stod och inte kom någon vart. Det är inte många gånger i mitt liv som jag drabbats av äkta panik så jag blev mycket förvånad när jag hör mig själv skrika i falsett "öppna transporten, öppna transporten, öppna transporten!" Husse som aldig hört mig riktigt äkta rädd, struntar i knivhämtandet och öppnar baklämmen för att rädda mig. Jag kan säga att i det läget var jag inte det minsta bekymrad över om Opus skadade sig eller inte. Samtidigt som jag studsar ut på en ramp som inte är full nedfälld ännu ser jag hur Opus far tillbaka till sin sida gör den klassiska trippelbarrsnurren och landar på nacken  och har alla fyra hovar mot mig och ryggen mot skötardörren.

Jag vet inte hur han lyckades men på samma tid som det tog för mig att rusa runt transporten mot dörren så hade han vänt sig på det frimärksstora utrymmet framför bommarna och tagit sig ut genom den lilla dörren. Med några skrubbsår frågade han var gräset var och om inte det där brukshundret var lite väl komplicerat.

Fortfarande chockad kom tårarna när jag skällde på Opus och sa att han ska ge f-n i att förstöra andras transporter när jag inte har råd att reparera. Det var bara jag som i den stunden tänkte på trasig transport, förstörd ridkurs, trasig häst (jag hade surrat av skumplasten idag...det skulle jag aldrig ha gjort).

Vi lastade på Opus som om inget hade hänt och bad om att få komma med transporten i morgon istället så att jag hann se över Opus och gå igenom transporten ordentligt.

Väl hemma var jag trött kan jag säga.