Faxe & friends

Hur kan det gå så himla dåligt? Vad gör jag för fel?? Varför fungerar absolut ingenting???

Jag är kanske inte ämnad för att rida? Det är kanske naturen som tar i med krafttag för att jag ska inse att jag aldrig mer ska sätta mig på en häst?
Är det någon som behöver tre fjordhästar? Fantastiska djur. En som inte litar på sig själv, en som inte går att styra och en som har problem med ämnesomsättningen. Själv tänkte jag sälja gården och köpa en lägenhet i Provence precis så stor att Husse, Leo och jag får plats. Katten Mogi kanske vill bo på terassen under ett pinjeträd. Lägenheten behöver egentligen inget kök. Jag klarar mig med pentry så man kan göra sig en kopp te eller hälla upp en tallrik yoghurt. Middagarna tänker jag äta ute och frukostbaguetten handlar jag och Leo på morgonpinkningen runt kvarteret.

Alltså allvarligt. Jag ger snart blanka f-n i detta.

Idag drabbades jag av hopplust som en blixt från klar himmel. Jag kände mig mirakulöst modig och gick ut för att rigga en liten bana medan kaffet droppade genom filtret.  Det var en vacker, stilla vårdag. Solen värmde, fåglarna kvittrade och livet kändes trots allt ganska bra. Jag hade till och med tagit med mig en tumstock för att mäta avståndet mellan travbommarna så att det skulle bli verkligen perfekt samt kolla hur högt krysset blev egentligen. Nu vet jag att om man sätter bomhållarna på 90 cm så blir det typ 55 cm i krysset.

Den lilla banan blev ett kryss,  navigering mellan två koner, upphöjda kavalettibommar och ett rättuppstående på 50 cm. Mycket nöjd och fortfarande lugn och modig gick jag in och drack mitt kaffe.

Opus och jag värmde upp med serpentiner, volter och skänkelvikningar. Den trevliga tjocka, gräsfisiga hästen gick emot bettet så gott som hela tiden. Vänster skänkel kände han inte förrän man smackade mycket högt och sedan knackade till honom. Då for han förnärmad åt sidan hals över huvud med benen i allt utom skänkelvikning.

Det hade börjat blåsa lite.

Han tippade inåt trots att jag red med ytterhjälperna så mycket att han fattade det som att han nog borde byta varv. Han kunde inte trava utan gjorde några skumma galoppfattningar och tvärnitade när jag bad om trav.

Vi red på cavalettin och han såg absolut ingenting utan höll på att snubbla omkull helt och hållet. Andra varvet skärpte han sig.

När vi båda kände oss uppvärmda och på ganska kasst humör tänkte jag att det är bäst att jag börjar hoppa innan jag börjar tveka eftersom ingen står och hejar på. Opus travade fram mot hindret, gjorde avhoppet två meter innan, landade med en stöt i backen och gav sig av vilt bockande. Trevligt trevligt. Red på återigen och han gör samma sak. Jag känner att jag kanske inte är så modig som jag först trodde. Varför hoppar han så skumt? Tredje varvet måttar han lika dåligt och jag rycker honom panikaktigt i munnen =( Fy. Jag klev av och tänkte att han kanske ska hoppa utan mig tills han brallat av sig?

Det blåste ganska mycket nu.

Sagt och gjort. Opus hoppar själv utan sadel. Han måttar perfekt på det rättupstående. Galopperar så fort i hörnen att han nästan glider omkull.

När han hoppat en stund själv bestämde jag att jag skulle hoppa några hinder bara för att själv få vara duktig och modig. Jag sadlade på igen och satt upp. Opus började genast att tramsa. Såg spöken, skyggade för passerande bilar. Hoppade rakt upp och ner utan märkbar anledning. Visste inte vad form var över huvud taget utan placerade nosen ner mellan knäna. Så har han i alla fall aldrig gjort.

Vad GÖR jag? Jag förstör mina hästar.

Nu blåser det så mycket att soptunnan blåst omkull.

Så mycket för den underbara vårdagen. =(