Faxe & friends

Ja, idag var det premiärtur för Frej+mig+vagn. Vi har inte kört en meter sedan omkullkörningen, men idag kändes det ok. Tiden läker alla sår som det heter. Frej var på glatt humör och hoppade alt. blängde på stubbar och stenar. När vi kom till stället där han gick omkull spände han sig lite. Jag släppte förbi en bil som kom upp bakifrån och sedan styrde vi över landsvägen till den mindre vägen. Han slappnade av ganska snart igen och gick med raska steg och ropade ibland efter någon Ida. Jag vet inte vem denna Iiiihiidaaa är men det är väl någon han känner.

Vi vinkade till grannen och körde vidare längs vägen. Stannade till och pratade en god stund med dressyrgrannen som upplyste oss om att bonden släppt sina kor i hagen som går ända ner till havet. Något kaxigt sade jag att kor bekommer inte mina hästar överhuvud taget. Plötslig sinnesförvirring, tänkte jag sedan och kom raskt på att Frej ju är ganska rädd för kor. Insåg fördelen med en grymt skramlande rockard =)

Jag litade helt på att rockarden skulle skramla bort korna och travade i ett friskt tempo ner mot vattnet. Dressyrgrannen hade sagt att man sågat bort de omkullblåsta träden så att det numera gick att köra vagn längs den övre vägen. Med tanke på vilken sprutt det var i Frej, valde jag den övre vägen före vågskvalpsvägen för att han skulle få trava av sig riktigt ordentligt. Nere vid stranden är det mest klappersten så det är en typisk skrittsträcka.

Bakselen lossnade på ena sidan så jag fick göra halt och snöra fast den igen. Perfekt läge att kolla flåsigheten...Frej var andfådd, men inte mer än som att han sprungit några meter till bussen. Jag förväntade mig att han skulle vara rejält tagen efter vilket tempo vi höll. Stärkt av vetskapen att han inte var trött fick han minsann trava resten av skogsvägen med utan paus.

Hej vad det gick! Vi kände oss som ett maratonekipage när vi rundade kurvorna och jag tänkte igen att det är tur att vagnen skramlar så att eventuellt möte hör oss.

Skrittpaus och sedan trav hela långa grusvägen upp från fiskeläget. Frej var knappt svettig när vi kom hem. Det är inte lätt att trötta ut den hästen. Det var i alla fall jätteskönt att komma ut i vagn och kunna flåsa lite utan att känna att man inte får stopp. På ryggen är det inte alls lika gemytligt att ta sig fram i samma tempo eftersom bromsen bara finns på den extrautrustade vagnshästen Frej.

O, glömde nästan att säga att vi fick jobb om vi ville ha. Grannen med lammen ville att vi skulle köra 20 personer på gamla järnvägen mellan Tingstäde och Hästnäs i Visby. Jag sade att detta var premiärturen efter olyckan som han också kände till och sa att jag inte tar på mig uppdragskörningar hur mycket jag än vill. Jag lovade dock att kolla med våra vänner om det gick att skramla ihop lite kuskar.

Nu fick jag blodad tand igen ;-) Sådana här dagar när Frej verkligen är i sitt esse är det ju svårt att låta bli att drömma dessutom. Åh, vad det skulle vara roligt!