Äkta hopplöshet
När jag publicerat mitt inlägg vid tolv gick jag direkt ut till Faxe igen för att han inte skulle behöva vara själv och ersatte det svettiga ylletäcket med ett torrt fleecetäcke. Jag uppfattade det som att han hade ont i magen. Han stod och flämtade fortfarande och magen såg en aning spänd ut. Jag lyssnade efter tarmljud och det vanliga bubblandet och knorrandet fanns inte. Jag tog tempen igen och nu hade den gått ner till 38,5.
I ett SMS till veterinären skrev jag att jag trodde att han hade ont i magen men att tempen hade gått ner lite. Veterinären anlände en kvart senare och vi plockade av honom täcket, pulsade, tempade, kollade slemhinnorna (som var rödare än normalt), tog blodprov och gav Faxe Finadyn och kanske något lugnande...jag minns inte.
"Kolik" Sa veterinären. Kolik tänkte jag, och jag som trodde att han var förkyld eller något. Men kolik brukar man ju kunna lösa. Inte en tanke på hans gamla parasitskador utan bara hopp. Hopp om förbättring eftersom veterinären nu var här.
"Mycket svår kolik, Sara" Sa veterinären..."Den här höga pulsen oroar mig"
Jag fattar fortfarande inte allvaret utan tar bara hand om min sjuka häst, pratar med honom, kliar honom.
Veterinären kontollerar ändtarmen och hittar så gott som ingen avföring men tycker att tarmväggen känns aningens hård på ett ställe. Hon blir mycket bekymrad och nästa steg blir att föra ner en slang i magsäcken för att kontrollera om det fanns någon mat som låg och jäste. Upprepade gånger förklarade hon det kritiska läget.
Jag tog fortfarande inte in annat än att Faxe strax kommer att drabbas av kraftg näsblod. Det fanns ingenting i magsäcken heller. Två små gasbubblor som hittade sin väg ut genom slangen.
Veterinären sa att hon hade skickat Faxe till klinik med en gång om det hade funnits någon på Gotland. Jag hade fortfarande inte förstått, trots upprepade ärliga försök av veterinären att försöka få mig att förstå omfattningen. Jag litade fullt och fast på att min veterinär skulle fixa detta i fält. Hon är så duktig.
När hon gjort alla tänkbara kontroller sa hon en sista gång att det inte var några goda utsikter för Faxe och att jag skulle ringa direkt om jag märkte någon förändring. Det kunde bli aktuellt med avlivning.
När jag ringde till Husse som för stunden var i stan trillade poletten ner. Faxe är dödssjuk. Han ser inte dödssjuk ut. Han har klar blick. Visserligen andas han tungt men han...nä, han ser inte dödssjuk ut.
Vaddå? Skulle han kunna klara sig om han fick en operation? De gör inte bukoperationer på Gotland. Veterinären, som verkar känna mig sa precis innan hon åkte "Sara, ställ honom inte på båten". Min vana trogen måste jag ha fler utlåtanden från andra veterinärer.
Husse ringde till Täby och fick också svaret att inte ställa honom på båten. Han ringde runt till i stort sett alla veterinärer på Gotland och det är f-n som vanligt. Man kopplas från den ena telefonsvararen till den andra. När man väl får tag i någon så får man svaret innan man hunnit säga något "Jag kan inte göra något för jag är på södra Gotland"...."men jag vill bara att du svarar på mina frågor" säger jag desperat.
Efter en timmes hysteriskt ringande eller kanske mer, jag vet inte, står vi där. Faxes mage har blivit större. Han vill inte dricka äppeljuicen som Husse köpt. Gotlandsveterinären (den vi fick tag i av alla 10 vi ringde) sa att det verkar som om vår veterinär gjort en riktig bedömning. Det är bara att ta bort hästen.
Veterinärerna på fastlandet sa att där skulle man åkt in till kliniken. Men VI HAR INGEN KLINIK!!! Finns det något vi kan göra??? Faxe ska inte dö nu.
Jag vet inte hur många SMS och samtal jag ringde till vår veterinär när hon var iväg på sina andra besök. Varje gång trodde hon att det var fara och färde. "Nej, nej, jag vill bara veta om jag kan göra något. Klarar jag av att ge honom dropp?" "Ska vi åka och köpa parrafinolja och försöka få i honom?" Vad ska vi göra? Någonting måste det finnas som vi kan göra? Han ser ju inte sjuk ut, han har bara ont i magen.
Under hela tiden detta pågick har vi tempat och pulsat Faxe flera gånger. När tempen nådde 39,5 och pulsen låg på 89 slag per minut grät jag desperat att Husse skulle åka iväg och köpa olja på apoteket. Faxe kommer att dö.
När Husse var iväg började det. Faxe blev orolig. Han hade stora bekymmer med att någon blött näsblod i hans säng. Han luktade ömsom på äppeljuicen ömsom på den stora blodfläcken. Jag blötte en handuk och gjorde rent hans blodiga mule så att han skulle kunna andas utan att det bubblade om den.
Hittills hade han stått blick stilla men andats tungt. Hela tiden med klara ögon.
Jag såg att han ville göra både nummer ett och nummer två men han kom av sig hela tiden. Åh, vi måste lösa proppen tänkte jag. Måtte Husse komma snart.
Faxe ville lägga sig ner. Jag tvingade honom att stå en stund till. Du får inte lägga dig förrän Husse kommer sa jag. Faxe ville, men jag vägrade släppa honom. Han SKA stå tills Husse kommer. Han ska inte dö. Jag vill göra allt jag kan innan jag tillåter honom att dö. Faxe blev arg på mig för att jag inte gav mig. Han stampade ordentligt med framhoven i marken. Det hjälper inte sa jag, Husse måste hinna hem. Faxe samlade kraft och stampade argt med hoven igen. Precis som alltid när han tycker annorlunda än man själv gör. Orkar han vara arg, tänkte jag, då orkar han banne mig hålla sig på benen ett tag till.
När Husse kom tillbaka gick det raskt att fixa fram ljummet vatten att blanda med oljan. Jag lade Faxes huvud på min axel och Husse hällde. Motvilligt svalde Faxe första klunken. Sen var det tvärstopp. Faxe hade bestämt sig. Har han bestämt sig så har han. Han skulle inte ha något.
Han vacklade till. Höll sig på benen men sedan dråsade han omkull. Jag hann hoppa ur spiltan och Husse stod längst fram vid grimskaftet. Faxe föll olyckligt på sitt högra bakben. Han hann inte riktigt få in det under sig men han var för trött för att orka göra något åt det. Jag gick in till honom . Han lade sitt huvud i min famn precis så som han gjorde den gången för sju år sedan då vi veterinärbesiktigade honom. Han tog adjö. Jag ville inte släppa honom. Han lyfte huvudet, såg sig bekymrat omkring och lade det sedan åter i min famn. Precis som om han sa " Adjö, sa jag, gå nu."
Jag gick ut ur spiltan och han försökte ivrigt påhejade av Husse och mig resa sig så pass mycket att han lyckades få sitt bakben rätt. Nu hade han ont. Det syntes. Han hade inte visat någonting tidigare. När alla benen var i ordning lade han sig ner och dog.
När veterinären kom en kvart senare för att avliva honom möttes hon av en matte som slutligen insett att hennes älskade häst skulle dö. Nu var död. Skulle aldrig mer finnas.
Inte lätt att ha djur när dom inte kan förklara problemen =(
Jag fick ta bort min häst för 4 år sedan, och jag saknar honom varje dag.
Jag köpte snabbt en ny häst som har fått en plats i mitt hjärta, men han kan aldrig ersätta min gamla häst.
Det blir lätt att man jämför hästarna med varandra hur dom beter sig bland annat.
Man får påminna sig att den nya hästen är just det en ny häst och ingen kopia av den gamla.
När jag läser din blogg så sprutar tårarna, alla mina känslor för hur jag hade det med trasig häst kommer tillbaka.
Och jag förstår hur jobbigt du har det nu, det är inget jag vill att någon ska behöva uppleva.
Jag var rädd att jag skulle glömma honom, men det har jag fortfarande inte gjort.
Man har ju alla roliga minnen kvar, dom sakerna bara du och han gjorde tillsammans.
Det kan ingen ta ifrån er =)
Stressa inte fram några beslut som att sälja hästar, ha inte för bråttom så att du ångrar dig sen.
Massa kramar Caroline & Eks
Sitter här med tårarna rinnandes ner för kinderna. Usch, så hemskt. Mne jag är säker på att han hade ett helt underbart liv hos er. Många kramar från oss oxå! Anneli & Anton, SUFF
Starkt.
Ojojoj... Här har jag under helgen varit bortrest - långt från datorer och hälsat på Frejs uppfödare. Där satt vi och skrattade i köket och pratade hästar och om Frej å hans släkt. Inte kunde jag ana vilken dramatik det var på Gotland...
Har tänkt och undrat över er - men vilken chock jag får nu när jag läser! Faxe! Va! Borta!
Efter flera avlivningar av mina favoritdjur och människor som dör runt om mig, så förstår jag hur du känner... Det är bara att ta ett steg i taget, även om det är ett myrsteg. Och inte förlorar du en dag inte - utan de dagar du klarar av gör att de dagar som kommer blir mer berikade. Du ser världen på nya sätt för det är ju så livet är. Det går inte att ha glädjen med djuren utan sorgen. Och sorgen finns inte om du inte har haft glädjen.
Nu får du snusa på de andra killarna och ta det lugnt ett tag. Njut av dagarna som du hade med Faxe och gör ett minnesalbum eller som jag gjorde för min brop - en minnesfilm i Windows Movie maker. Det gör ont men det tar fram alla vackra minnen!
STOR & VARM *kram*
Caroline, tack för kloka ord. Nä, man glömmer aldrig någonsin sina djur.
Anneli, tack för kramar. Jag lever på kramar just nu. Känns ganska lyxigt samtidigt som livsnödvändigt. Tack.
Jaana, tack för att du finns.
Evamaria, myrsteg it is. Du är fenomenal på att beskriva. Jag ska ta det lugnt.
Tack allihopa för att ni finns! Helt otroligt. Bara själva fenomenet att så många hör av sig är ju helt fantastiskt. Så många skratt ni lockar fram mitt i allt svart. Ni är underbara allihopa! Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda. Ingen aning. Jag är alldeles rörd...men stärkt ska ni veta.
KRAM
Tack för att du skrev inlägget. Mycket starkt av dig och jag hoppas det hjälpte dig.
Bra att du skrev det så finns det på pränt det alla annars går och undrar och tolkar själva.
Tack Efwa. Ja faktiskt, det hjälpte. Precis som om hjärnan kopplade av och slutade upprepa för att komma ihåg. Förmodligen har hjärnan skippat vissa delar i alla fall men så är det.
Det finns absolut ingenting för andra att undra och tolka. Jag hoppas att ingen behöver uppleva samma hopplöshet som jag kände under en timme eller så. Fullständigt maktlös.
I Faxes fall hade det inte spelat någon roll. Han hade dött innan vi kommit till Visby hamn. Enda anledningen till att jag ens funderade på att åka till fastlandet var att Faxe såg så pigg ut. Han skulle inte dö. Han lurade mig in i det sista. 2 minuter innan han dog visste jag.
Naturligtvis hade det sunda förnuftet stoppat mig från att flytta honom. Tro inget annat.
Min älskade häst. Han måste haft en enastående styrka, envishet och förmåga att tåla smärta.
