Faxe & friends

Nu har Faxes kostym hämtats. Han behövde inte obduceras. Det är skönt att han inte behöver hanteras så mycket utan åker direkt dit han ska. Det känns outhärdligt att inte ha honom hos mig längre. Jag har ingen häst längre. Frej är Husses och Opus...han är ju Opus. Faxe var min spegelbild. Vi visste precis var vi hade varandra. Jag älskade honom så mycket. Min egen mamma förstod nog det först igår.

Det gör så ont att inte ha honom längre. Jag kan inte fatta att han är borta. Så snabbt.

Jag är oändligt tacksam över alla som bryr sig om oss (även om jag bara gråter när ni hör av er). Jag gråter när jag läser bloggen, jag gråter när jag får SMS, jag gråter när ni ringer. Även om jag gör det vill jag att ni ska veta att det ändå känns bra att ni hör av er. Tack för att ni finns.

Jag är glad att många velat komma hit en stund och hälsa på men hoppas att ni inte tar illa upp när jag tackar nej. Ni är alla välkomna om några dagar när jag hämtat mig lite. Just nu är det inte kul.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka Santos matte och hennes pappa som fixade ut Faxe från sin spilta medan vi var borta. Jag vill tacka vänner från stan som erbjöd sig att ta ledigt från jobbet för att åka ut till oss och ta hand om allt så att vi slapp vara hemma.

Min Inspirationskälla som satt på arbetstid och försökte få tag i fler nummer till veterinärer för att undersöka chans kontra risk att ta Faxe till klinik på faslandet och som höll telefonkontakt hela dagen. Extra stort tack för att du fanns i luren när Faxe dog.