Faxe & friends

Faxe tog ganska lite plats i den verkliga världen men kompenserade detta genom att ta en stor del av mitt hjärta och ha det som sitt. Jag vet att det är många fler än Husse och jag som har gråtit över Faxe de senaste dagarna. Jag vet egentligen inte varför. Faxe var mycket sparsam med kärlek till andra...jag har kanske också varit sparsam med kärlek till andra sedan jag fick honom...jag vet inte.
Eftersom jag visste att Faxe helst inte kommer fram till grinden när andra är med eller rent av springer till skogs när någon annan ska hämta honom (hovslagaren kan intyga) så släppte jag inte fram så många andra som fick chansen att verkligen lära känna honom. Det är ytterst få som har fått rida honom till exempel. Ni vet vilka ni är och jag vet att ni läser detta. Ni är underbara människor.
Det känns på något sätt vackert att så många fäller en tår ändå.

Det enda jag kan komma på är att det är hans livsöde som berör. Här är ett citat ur ett mejl jag fått i dagarna:

"Det var ju inte många som trodde på den Lille Faxen när han sprang runt i hagen hos XXX och visade sina sämre sidor. Du var nog den enda som trodde på honom och du lyckades ju bevisa för både dig själv och andra att du hade rätt. Och Faxe fick ju ett jättebra liv i ganska många år, även om man naturligvis hade hoppats på att han kunde få njuta av livet ganska många år till."

Mina underbara vänner. Hur kan ni veta att idag är en värre dag än igår? Ni lyckas pricka in de värsta dagarna och skickar stöttande kort, mejl och SMS. Bjuder på middag, bjuder på hundpromenad. Jag hade faktiskt ingen aning om att jag hade så många vänner. Det är kanske Faxes fel. Jag har koncentrerat mig på honom.