Faxe & friends

Tack alla underbara människor! Det dimper fortfarande ner ett och annat kort i brevlådan som tröst för den förlorade hästen. Senast idag kom ett litet paket med Neuhauschoklad - direkt från Bryssel. Det är liksom precis vad som behövs för att lätta upp.

Imorgon är det två veckor sedan Faxe bestämde sig. Det känns jättekonstigt. Som om det var igår samtidigt som det känns som en evighet. Försökte möblera om lite i bloggen igår men gav upp. Jag blev så ledsen av att se rubrikerna. Vardag med Faxe var hela tiden på väg. Mot nya mål. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde dö så oväntat. Även om man innerst inne visste att en för tidig död förmodligen kommer. Han var så fin. Jag kan säga att jag inte har mycket till övers för människan som vanvårdade Faxe som föl och unghäst. Må hennes liv bli tungt, besvärligt, ensamt och fattigt.

Jag vete sjutton hur jag ska orka ta tag i Frej. Jag känner mig inte stor, stark och orubblig. Jag måste komma tillbaka så att jag kan bli ärligt förbannad utan att börja gråta...jag är som allra bäst när jag är lite arg...;-)

Igår kände jag faktiskt ett pytte, pytte litet ridsug. Opus ska få skor först så att vi kan ta en sväng i skogen utan att han får ont i fötterna. Jag vet inte vad hovslagaren har gjort med hans fötter. Han är fortfarande öm. =( Han har varit barfota i 5 år och nu kan han inte vara det längre.
Vet inte vad jag ska slå på bara. Hästarna brukar gå barfota så här års normalt. I år är det inte att tänka på. Ingen av dem fixar det.