Roligt och inspirerande
Igår kom hon hit för att leverera klippmaskin till Faxe den Lurvige så vi passade på att introducera "motivationspinnen" för Santos ute på ridbanan. De använder sig aldrig av spö eftersom Santos skenar alternativt nästan skenar ett par tre gånger i veckan så spöet anses inte göra någon nytta. Springelispringet händer i skogen men på ridbanan fryser han fast i marken istället.
Bara det här med spö och Santos är ju en lektion för sig...han reagerar ju inte riktigt som andra...
Jag konstaterade att det är svårt att lära honom saker eftersom man inte ser om informationen nått fram eller ej.
Han är så himla rädd för allting. När de kom inridandes längs uppfaten och han såg allt byggskräp på tomten stod hela hästen och skakade i benen. Näsborrarna vibrerade när han andades. Lilla söta häst.
Vi stod och babblade en stund så att han skulle sansa sig och sedan gick vi till ridbanan. Vi värmde upp runt konerna på volten och hittade på nya saker varje varv så att han skulle få tänka och inte hinna vara rädd eller spana på fjordhästar.
När vi skulle traska över cavalettis drog grannen med alpackorna igång en grävskopa på andra sidan vägen. Santos höll på att krevera. Matten med. Jag fick flera gånger försöka avleda uppmärksamheten på dem båda.
Det är svårt att göra en volt med korta reaktionssnabba travinslag med ett varmblod som helst passar eller galopperar eller flyttar omkring sina spindelben åt alla håll istället för att trava när han blir rädd. Han har tre bra gångarter men när han flippar ur så tar han sig bara fram på vilket sätt som helst.
Grannen envisades med att gräva där vi var trots att hästen höll på att krypa ur skinnet. Först tänkte jag att det var ju bara bra att han grävde där eftersom Santos ska kunna jobba oavsett oljud och solreflexer. Sen insåg jag att det var alldeles för mycket för stackars Santos. Han blev så trött i huvudet av allting. Halt vid kon, skritt vid kon, trav vid kon, volt vid kon, volt utåt vid kon.....alla dessa koner samtidigt som man måste se till att rädda sitt skinn eftersom tydligen ingen annan tänker rädda hans skinn.
Vi tog en lång lång paus och bara klappade honom. Då var han trygg, men det är precis som om han blir ett byte så fort han rör sig. Antingen fryser han fast och rör inte ett känselhår eller, om inte det accepteras blir han hemskt stressad.
Vi jobbade en stund till på volten och flyttade in bogen. Tempoväxlingar var inte att tänka på, då ballade han ur. I skritt fungerade det ganska bra. Han är en fin häst. Lyhörd och känslig. Det han har emot sig är frambenen som blivit trasiga under hans karriär som travhäst. Han fixar inte hur mycket dressyrjobb som helst innan benen säger stopp så man måste försöka planera övningar som passar honom. Hur lätt är det då?
Hjärnan surrar för fullt hos mig nu. Lämpliga tankenötter till stressad häst som inte får överbelastas. Målet är inte dressyren i sig utan att rida utan att skena...
Kanske arbete på töm? Det är ju hela tiden en balansgång mellan att det ska vara så svårt att han måste koncentrera sig men det får inte vara så svårt att han ger upp och satsar på att vara rädd istället.
Hm.
Igår var sista hästvaktar dagen. Vi kom iväg sent så hästarna ropade glatt när vi kom =) Söta. Hingsten Santox har trampat av sig en framsko så matte blir nog inte så glad efter allt hovslagarstrul som de har haft.
Idag ska jag försöka hinna byta skär på klippmaskinen, göra rent den och böja surra med den så att Faxe inte blir rädd.
Ojsan vilken pålle!
Det knepiga med varmblod som startat är ju att dom har en avelsbakgrund som är spring och en fostran som är spring. Däremot så brukar dom ju inte vara skraja, hariga och rädda. Nepp dom brukar ju tvärtom vara väldigt hanterade i olika miljöer och luttrade och coola när det gäller "skrämselgrejer". Kan hända att man triggar springet mer när man jobbar på töm eftersom det är så likt körning. Vissa varmblod har väldigt jobbigt med springsuget.
Får han springa mycket för sin matte? När jag red iordning ett varmblod för några år sedan så tog jag långa Montépass på skogsvägar för att han skulle få känna igen sig och bara snabbtrava fast med mig på ryggen. Då gick det bättre att varva med "dressyrarbete". En annan sak som jag gjorde var att betsla ner, rida med grimma etc. För att koppla bort liksom. Det låter ju konstigt med en häst som ibland stod på bakbenen, tvärvände, sprang osv men att bryta mönster funkar även på "räddisar".
Bomull i öronen är en annan bra grej. Då kommer inte alla ljud och intryck anfallandes. Dom hör ju ändå men det blir inte så mycket intryck om pållen är skrajsen.Vilken rolig utmaning att följa med varmblodet.
Faxen kommer att bli fiiin när klippmaskinen surrar på hans kropp. Vegard fick bomull i öronen senast ;-)
Jag brukar rekommendera tömkörning som bot "för allt" men som Jaana säger, en del travare har svårt för det. Introducera tömkörning sakta och kravlöst med matte vid huvudet har fungerat på någon jag kört. Lite halt, kliva över bommar och snirkla koner så det ändå blir något att fundera på. Svårt med "skrajsnören" men roligt när man ser framsteg!
Nä, visst är det märkligt med en travare som är rädd. De brukar ju tåla precis vad som helst. Denna häst har ju förr gått bakom "spolmaskinen" som vattnar banan utan att ens reagera men nu är allt farligt. Hans matte testade att betsla ner i vintras men det blev en hel del rejsande, så det vågar jag inte föreslå igen.
Faktum är att när hästen umgås med våra fjordisar är han lugn som en filbunke men när de är ute själva är han hopplös. Jag ska kolla om hon tömkör honom något. Han går utmärkt lugnt i trav och galopp när vi rider tillsammans när fjordingvaliumet har verkat men är det fler hästar med kan han inte slappna av utan måste springa...sitter väl i hjärnan. Jag hävdar att fjordingar med öronludd inte utgör något större hot mot en långbent smäcker springare =)
