Faxe & friends

Framför allt biter man väl inte folk i hakan? Frej kände väl kanske att han åter måste klättra upp några pinnhål i hierarkin efter dagens enligt mig tillfredsställande träning. Den lilla tandkyssen kom när jag stretchade hans bog. Jag blev så paff att jag dyvlade på honom utan att hinna släppa ner frambenet...Frej blev minst sagt förvånad. Rackarns häst. Han försöker skala av min solbränna.

Kvällens jobb blev för Frejs del utfört i träns och för mig med dressyrspö iförd allehanda regnstoppande utstyrsel. Vi jobbade en god stund i skritt. När det blev jobbigt blev Frej ett flertal gånger spörädd (!?!) Men vad tusan!!! Du är väl inte rädd för spön och pinnar heller???? Jag håller det ju bara i handen!
Ooooooooooo, Frej stirrade skräckslaget på handen som höll i spöet och försökte kasta sig bort från mig. Hallåååå? Hästen? Jag fick hänga mig med båda händerna i ena tygeln för att han över huvud taget skulle ge efter lite. Detta upprepades tre eller fyra gånger och efter det var han som smör. I alla fall den främre delen av Frej var som smör. Den bakre är fortfarande stel. Frej tuggade på bettet och erkände sig besegrad. Observera att det inte var knaprande utan tuggande. Intressant.

Att göra samma sak i trav var plätt lätt. Frej bullade upp sig och var lös och ledig i munnen. Det är ju inte konstigt att jag inte får stopp när han bråkar med mig när jag rider. Ikväll behövdes det ju 65 kg med varierande tryck för att han över huvud taget skulle reagera. Det åstadkommer man ju inte uppsuttet med ett ledande tygeltag direkt.

Vi jobbade med öppna längs spåret.  I vänster öppna böjde han halsen lite mycket och stannade när man rätade ut honom lite men annars så trampade han på ganska bra med sina små fossingar.

Jag var jättenöjd över att när vi slutade kunna dirigera honom med lillfingret. Det var tydligen inte han eftersom han var tvungen att skala mig lite på hakan när vi kom in.