Faxe & friends

Efter att omsorgsfullt måttat Frej över ryggen målat på hård papp, klippt ur konturen och måttat mot sadeln en miljard gånger utan att få det till att sadeln skulle vara för trång fick den åter placera sig på Frejs rygg. Den har ju varit bannlyst ett tag eftersom jag trott att den var boven som gjorde att han inte musklade sig över manken. Hur jag än mäter så får jag det till att den passar men magkänslan säger att den inte passar. Det är inte lätt att vara överpetig ska gudarna veta.

Frej och jag jobbade en stund från marken. Rumpan gungar fortfarande på ett tillfredställande sätt från sida till sida. Han har inte låst sig i länden ännu i alla fall. I ett av varven segade han med bakbenet. Nu minns jag inte vilket det var. Vi flyttade lite sidvärts längs staketet innan jag satt upp.

Positiv överraskning. Han var ganska mjuk. För att vara Frej alltså. Vi fortsatte att jobba i skritt. Volter, bråkade om hur man gör en öppna, bråkade om hur man gör en halt. Jag fick rätt. Antingen för att Frej gav sig eller för att han lät mig tro att han gav sig för att han inte orkade tjafsa emot mer. För mig kvittar det vilket.

Frej bröstade upp sig och såg flott ut. När han inte orkade mer försökte han sig på det goda tricket att behålla luften i lungorna och gå vidare men med lite fuskiga steg bak. Då var jag där som en iller och petade med spöet och utstötte hejarop. Hejaropen gjorde att han inte kunde bli sur och dra men ilsket piskande svans avslöjade vad han egentligen tyckte. Söta Frej!!!