Faxe & friends

Opus och jag hade bokat uteritt med Santos och hans matte idag. Turen innehöll ett antal intressanta inslag. Till att börja med höll jag på att åka av redan borta hos grannen. Opus uppskattade inte familjens snöbollskrig och den stora Leonbergern som kom rusandes mot det låga staketet. Det ska vara tyst och lugnt här!!!

Opus satte sig i en slags levad samtidigt som han bestämde sig för att sjappa. Nehej du!  Hunden kom rusandes ytterligare en gång och Opus tyckte att hela världen var skrämmande. Jag tackade den som nu bestämmer över ödet att hunden inte hoppade över staketet för då hade Opus stämplat den. Hellre stämpla än stämplas är Opus motto i dessa lägen.

När vi lyckats sansa oss så mycket att jag kunde släppa en tygel och "glatt" vinka till grannkarlen med ett öga stint stirrandes på Opus öron kom vi så vidare. Snö, fåglar, stenar, ja det mesta skrämde faktiskt mitt oerhört sansade kallblod.
När Opus skymtade landsvägen och en bil körde förbi for han rakt upp. Smygande bilar i snö är inte att leka med.

 Jag satt där och funderade på hur jag i hela friden en gång kunnat tycka att westernsadlar är sadlarnas sadel. Det är praktiskt taget omöjligt att trilla ur dem....tyckte jag då alltså. Jag svor och undrade varför jag inte tog dressyrsadeln under vinterns första snöiga ritt. Jag kan inte sitta i westernsadlar längre. Känner mig som en pingpongboll och skirtsen på sadeln är ett jättelikt pingpong-racket.

När vi så nådde Santos stall, for Santos i taket vid blotta åsynen av en vinterklädd fjording. Han landade på sin mattes stålhättebeklädda fot, varpå stålhättan vek sig över hennes tå. AAAAJJJJ!

Nåväl. Efter tåkontroll bar det iväg på två ystra hästar, den ena harigare än den andra. Från en gotlandsgård rusade en röd katt ut mitt framför oss. Med utspärrade ögon, öron, tassar och klor (ja, precis som tecknade katter ser ut) vände den och rusade in på gården igen. Hästarna stod som fastfrusna och undrade om den röda katten skulle komma tillbaka. Öööööh, tror inte det.....den var om möjligt ännu räddare än knäppjökshästarna.

Myrvägen ner mot skogen ägnades åt RIDNING. Inga fler hopp tack. Opus dröp av svett redan efter en liten stund i skritt.
Efter en kort trav flåsade han så till den milda grad att Santos matte undrade om han skulle låta så...hm.
Vi skrittade så att han fick hämta sig och började sedan trava. Då ballade Santos ur helt och hållet. Kastade huvudet åt ena hållet och drog gärnet med bogen före åt andra hållet och gick inte att styra. Noll självbevarelsedrift. Vi jobbade lite med honom. Jag hoppade av och bad honom rygga från marken och fick då en rejäl ganaschsmäll i huvudet. Förbannad drämde jag till honom. Sedan var han rädd för mig. Suck.

Vet inte vad vi ska göra med honom. Det kommer när vi travar. Styr inte och går emot skänklarna och struntar i om det är träd ivägen. Hans ryttare är konstant blå om knäna. Jag fattar inte hur hon orkar och jag har ingen aning om hur jag ska hjälpa henne.

Eftersom Santos inte kunde trava så tog det en stund att rida rundan. Vi var ute i 2,5  timmar. Opus jobbade fint i skritt. Vid ett tillfälle när Santos dundrade rakt in i Opus i trav och klev honom på ena bakbenet blev han förbaskad. Hellre stämpla än stämplas var det ju! Jag kände hur han laddade och varnade för att han var broddad så att Santos matte inte skulle ha benet emellan när Opus tillrättavisade den strora brune vilden som inte kan uppföra sig som folk.

Som folk är att hänga bekvämt i tygeln och låta mig bära hans huvud. Alltså, han fastnar lika mycket i det tvådelade som det tredelade. Jag småryckte i vänstern och efter ett antal småryckningar bar han sig riktigt väl min lille fjording.

När vi kom hem var han blöt från öronspetsarna till svansen. Han borde klippas. Han känns inte trött men han flåsar mycket.