Faxe & friends

Opus var superpigg idag. Min övertrötta skrikande kropp fick kapitulera. Det finska sisut sa att Opus SKA ut på en tur. Jag hoppade upp och låren kändes som om jag hade ridit i fem mil. Jag som inte red en meter igår. Mystiskt.

Det djupa hålet nere i sommarhagen var vattenfyllt så vi passade på att kliva ner i det. Opus största bekymmer var hur han skulle kunna norpa åt sig några grässtrån på vägen ner i vattnet...
Ner mot grinden stannade han tre gånger och skulle skrubba nosen mot frambenet. När jag insåg att det var en manöver för att småäta i smyg blev jag arg på honom. Då började han hoppa och studsa och kunde minsan inte gå ens i närheten av grinden. Min skrikande kropp önskade att jag skulle ge mig och vända om.

Nix. Ut på vägen och skrittade bort mot kyrkan. Opus var lite här och där. Det var lika bra att börja rida med en gång. Utanför en av gotlandsgårdarna stod en tant och skyfflade i potatislandet. För varje spadtag hon slängde åt sidan hoppade Opus högt. Suck. Jag krävde ytterligare lite mer av honom och min trötta kropp kved.

Fullständig disciplin krävdes ner mot sojdet. Opus började flåsa. När vi kom till stenbordet i sojdet trotsade hjärnan att tillfället kanske inte var det bästa att öva avsittning på "lastbrygga". Opus höll sig i skinnet och jag klev av och bad honom att ta två steg fram innan jag satt upp igen. Vi red ett varv runt skogsdungen och återvände till bordet för att kliva av från andra sidan. Den gubben gick INTE. Opus stirrade förskräckt på bordet och ville helst inte gå i närheten av det. Allvarligt. Nu GÅR min gode herre fram till bordet!!!! Mmmm, det lyckades.

Därefter travade vi förbi åkrarna bort mot vår granne. Opus ville galoppera hela tiden. Jag fick verkligen rida för att få honom att gå någorlunda. Han såg rätt skojig ut i skuggan :-D

När jag kom hem var jag HELT slut. Svetten rann och jag blev lycklig när jag kände på lukten att Husse hade lite lunch på gång.