Faxe & friends

När vi skulle hämta in Opus och Faxe var Opus borta. Efter lite letande såg vi grannen komma gåendes med Opus iklädd ett grimskaft. Opus hade rullat under tråden för att försöka få sig något att äta. Nöden har ingen lag sade Opus och rullade under staketet. Vår egen vall har inte tagit sig särskilt bra i sommar så han vandrade helt sonika vidare och skuttade över ett dike för att ta för sig av smörgåsbordet. Av magen att döma hade han varit ute i gröngräset en stund. Hoppas att han inte blir dålig.

Idag red husse!!!!!!!!! Det gick jättebra! Opus arbetade fint utan att husse egentligen visste vad han gjorde. Huvudsaken är att Opus förstår. På vägen hem från Bygdegården pausade vi och plockade äpplen. Gott!

Idag skrittade Faxe och Opus till Bygdegården för att fika. Vi hade med oss den bomlösa sadeln för att försöka få den såld. Hästarna fick stå i nybäddade boxar medan husse och matte avhandlade allehanda viktiga saker samt inmundigade diverse bakverk.

Mja, det gick ju inte fullt så smärtfritt som med den lille Tjocke. Faxe har med sig ett kvastskaft som han raskt slukar innan vi börjar trava så att han ska kunna hålla en så rak profil som möjligt även på volten.
Jag driver och driver och driver och försöker att inte fastna i innerhanden vilket inte är så lätt eftersom Faxes tänder känns som en åtnupen nötknäppare. När jag inte orkar kniiiiiiipa med mina stackars ben mer och han struntar i mina ansträngningar över att hålla ett friskt tempo för att på så sätt lura lilla nacken att mjukna tar jag till pinnen. Smisk, smisk smisk. SPARK. "Nu blir jag sur på riktigt" sa Faxe. Jag utropar att han är söt och gasar på lite extra eftersom det tydligen fanns lite extra kraft kvar i bakbenen. Myyyyyyys, när kom den. Den perfekta traven, för ett ögonblick, nu tillbaka till slitet. Hästkräk! Varför vill du inte?

Skrittade av på något längre tyglar och då kunde man minsann samla sig lite och gå i öppna och sluta helt utan spjärn. Varför är han så emot en kortare tygel?

Var något stel i vänster fram vid stretchingen.

Ganska duktig häst ändå och en fruktansvärt trött matte....

Serpentiner med volter i alla vändningar på en hand. På Opus funkar det ganska bra att rida på en hand. Därefter trav på volten. Tänkte "inte KNUT" och travade friskt på...så friskt att Opus föredrog galopp. Där gick gränsen. Koncentration lille Opus. Vi ska body builda idag. Som i ett trollslag går han som en dröm. Vi rider på i trav och gör skänkelvikning på den öppna sidan av volten. Det gick bra när han förstått vad övningen gick ut på. Från travvolten fattade vi galopp och galopperade ett varv på spåret för att återvända till trav. Fortsatte i trav tills Opus började frusta. Då red jag lätt och lät honom söka sig nedåt. Avsaktning till rask skritt och avslutade med volt, öppna, volt, öppna, volt, öppna....stallet....

Duktig häst.

Söta Frej kom ivrigt när jag ropade i hagen. Tänkte försöka mig på en tömkörning idag igen för att se vad som skulle hända. Husse var med! Kul!
Vi började tömköra på volten. Frej var stel som en godsvagn. Gick först och såsade lite men jag väckte honom med ett litet swich med pisken. Han ville inte böja halsen alls men sökte sig framåt neråt. I traven gapade han så att ytter bettring hamnade i munnen. Smart. Då var vi ju tvugna att stanna och rätta till. Detta var i höger varv. När vi bytter till vänster varv i trav så försökte han sticka direkt. Jag sa det till husse och han såg det också och sa att "man ska bryta av innan han sticker" så klokt...precis då hakade Frejs högra knä (om det nu är knät) upp sig och vi gjorde halt. Frej såg alldeles överlycklig ut över att hans människor ÄNTLIGEN fattar vad han vill säga. Jo, nu fattar vi men vad ska vi göra åt saken???

Vi tömkörde sedan i skritt på rakt spår över bommar och han lyfte bakbenen fint.

Fullständigt omöjligt att stretcha vänster bak. Han drar det till sig och sedan sparkar han iväg det alternativt ställer han bara ner benet långt bakom sig med all tyngd.

Även om Faxe stretar emot i traven och spänner sig och tippar inåt så går han otroligt bra i skritten. Vi tränade tempoväxlingar och vändning på bakdelen utan att bakdelen spjoinkar iväg. Det gick superbra åt höger men åt vänster får man passa baken i varje steg men det kommer!! Han är mycket uppmärksam och spelar med öronen och tuggar på sitt lilla bett.

Jag dränkte hans bakkotor i Jodapax idag också. Nya skufs på bakbenen eller så är det gamla som jag inte hittade sist eftersom han har så grymt tät hårrem.

Hade bestämt träff med ridkompisen och hennes nya hyresgäster. Vi skuller rida ner till havet. Efter en halvtimmes skritt till deras stall möts jag av tomma boxar. De hade gett sig av utan att invänta oss. Det stack ihjärtat med tanke på hur många gånger vi stått och väntat i 10-15 minuter flera dagar i veckan. Det var bara att skritta hem en halvtimme. En lång ensam halvtimme.

Besviken och arg åkte jag och köpte frukost till den sjuke Hussen. Den enda i hela världen som bryr sig (just i den stunden). På eftermiddagen ringdes en ursäkt in vilket gjorde humöret mycket bättre.

Plockade fram Montsegursadeln för att se om Frej ändrats i kroppen något. Nix. Pillade in en tjock pad för att få upp den lite. Mnjaaa, det såg väl inte helt bra ut....
Gick ut på ridbanan. Frej var mycket stel i hela sin kropp. Hoppade av och sadlade av och red barbacka istället. Detta gjorde underverk för Farbror Frej. Han har nog fortfarande något minne av sadeln i musklerna. Utan sadeln gick det fantastiskt bra. Frej gjorde till och med öppna i båda varven. Vi tränade sidepass över en bom och framdelsvändningar så att han skulle röra bakbenen åt andra håll än bara fram, bak, fram, bak...

Idag gick det över huvud taget inte att stretcha vänster bak...

Det är med sorg i hjärtat som jag nu bestämt mig för att sälja sadeln. Den har tjänat sitt syfte mycket bra. En otrolig kvalitetssadel till ett mycket bra pris. Den ser fortfarande ny ut trots att den är flitigt använd. Nackdelen eller fördelen hur man nu bestämmer sig för att se på saken är att ryggmuskulaturen utvecklas väldigt snabbt med en bladsadel. Bra för hästen men inte om man inte hela tiden kontrollerar att sadeln fortfarande passar. Det har ju då inte jag gjort. Alltså är jag en dålig matte.

Härligt med glad och positiv häst!

Red med ganska lång tygel och jobbade i skritt och galopp. Faxe gick kanonfint i vänster varv. Böjde sig fint, välvde ryggen och gick med fin framåtbjudning med mycket lätt kontakt på tygeln. Värre i höger varv. Han rätar gärna ut sig alternativt vill han lura till sig stöd på tygeln för att sedan kvickt hänga sig i den. Jag kontrade med att antingen bara släppa ner hans huvud när han trodde att han skulle bli buren (mycket irriterande för honom) eller att helt enkelt smiska honom på inner rumpa varje gång han försökte sig på att hänga (superjobbigt att behöva lyfta inner bakben när man precis skulle till att vila sig lite).

Trots att jag pressade honom lite så blev det inga sura miner =). Han kändes pigg och glad så vi tränade tempoväxlingar mellan skritt och galopp också. Jag ville inte bli fast i min hand så jag tillät honom att slå sig lös med huvudet till förmån för galopp exakt vid rätt ställe och skritt vid exakt rätt ställe. Han har en förkärlek till höger galopp. Det får vi också jobba bort så småningom. Nu vill jag bara att han fortsätter fatta så fint som han gör men också att jag orkar sitta så pass djupt att vi kan bromsa till skritt med sätet.

För omväxligens skull red vi några volter tillbaka med sluta ut mot spåret. Vänsterslutor fungerar alldeles utmärkt medan högerslutan blir s-formad eller så blir halsen rak och rumpan in. Jag gör något konstig som jag inte vet vad det är...

---------

Har tagit itu med Faxes mystiska skorpor på bakbenen. Skorporna på låren finns det små sår under men de andra är bara skrufs. Under höger bakkota fans två stora hål men inget sår...? På vänster fanns liknande men bara på innersidan. Han har inte ont. Det finns ingenting i hovskägget som går upp på benen. När jag rensat bort allt löst så dränkte jag hovskägget i sårrengöring och masserade in det i huden. Kan det bero på att han är så hårfager och att det är svårt att hålla rent?

Jobbade från marken i grimma och långt grimskaft. Så stel och sur. Böjde inte särskilt mycket på halsen utan drog ner mulen i marken som Frej brukar göra. Försökte oss på öppna men det gick åt skogen åt båda hållen. Jobbade mycket trav och försökte få med inner bak lite längre in under magen. Svårt att få honom att gå kvar böjd och jobba in under sig. Lättare i vänster varv.
Fick bli riktigt sträng vid ett tillfälle och då kom minsann lilla knähundsFaxe fram...Välkommen! Det var ett tag sedan! Kul att ha dig här igen!
Vi strechade halsen ute och tränade lite på en förberedande bugning. Då sa det ett ljudligt KLONK någonstans till höger där fram på Faxe...Efter det så var han GummiTarzan. Måste nog läsa mer anatomi så jag fattar vad det är som händer i hästarna egentligen.

Testade Montsegursadeln på Opus. Den gled fram. Annars jobbade Opus helt otroligt fint i den. Lyhörd för sätet, gapade inte, fina öppna och sluta på rakt spår, samlade traven riktigt ordentligt några gånger. Vilken häst! Duktig Opus!!! Stack iväg lite i galoppen dock. Jag KAN inte sitta kvar....

Det är bara att erkänna...den trevliga tjejen som var här och provred Opus fick full pott redan innan hon hade suttit upp på Opus. Hur? Naturligtvis genom att säga att FAXE var den finaste av de tre och att han hade finast kropp. I det närmaste perfekt bygd. Sa hon det sista? Eller förskönar jag i efterhand? Äh, vet inte med det lät som ljuv musik i mina öron. Helt underbart att höra. Min älskade Faxe som hela tiden måste skylla på att han har haft det svårt. Nu är det slut med det. En helt ny männsika som inte vet hans historia tyckte att han var fin! Yes! Nu är han klar med grundjobbet alltså. Nu ska han bli ridhäst som inte behöver skämmas för sig. Nu börjar det! Kul, kul, kul, kuuuul!!!

Faxe fick följa med ut i skogen med Opus. Han var ganska hård i munnen hela resan men jobbade ganska duktigt i traven när han kommit igång på den långa grå rakan. Han surade en hel del mot Opus när han började bli svettig och trött. Jag vet inte varför han gör så.
Vinterpälsen börjar komma nu. Faxe har verkligen ingen period då han inte kan säga att han inte är för varm eller trött på grund av pälsen. Han borde kanske klippas men då är det ju svårt att ha honom ute dygnet runt året om. Svårt. Kanske borde prova...nä, vet inte.

Klockan 18.00 kom hon. Tjejen som skulle provrida Opus. Jag hade laddat hela eftermiddagen för att försöka vara sträng och tydlig med vad jag vill och inte vill. Jag är så himla dålig på det. Jag var nervös. Tänk om hon var en såndär dressyrsprätt som vet allt bäst? Tänk om hon inte var ordentlig med lille Opus och utrustningen? Jag hade skaffat mig minst tre förutfattade meningar av det yttepyttelilla jag visste om henne. Den ena var efter vilken disciplin i ridningen hon ägnade sig åt , den andra var efter hennes bostadsadress och den tredje efter att hon inte hade någon hemtelefon utan bara en mobil med kontantkort.

In på gårdsplanen kom en bil av japansk modell. Mmm. Ett plus. Ut klev en glad och framåt tjej med ett fast handslag, utan att vara kaxig. Jag funderade och tänkte att det här är en tjej som vill rida ett glänsande piafferande halvblod. Denna tanke blev snabbt nerbankad i skorna när hon berättade att hon själv haft både tavare, nordsvensk och halvblod men att hon tyckte om lite grövre hästar. Jo, Lille Opus är ju grov om magen i alla fall...

Hon tittade misstänksamt på westernsadeln och jag instämde. Den är inte trevlig att rida dressyr i. Men vad gör man när hästen är cylinderformad???

Jag red Opus lite först för att hon ville se vad han kunde. Hej, du. Min höft var skev och bröstryggen var helt låst och jag hade inte kunnat låsa upp den trots att jag tränat på min boll. Nä, det kändes inte alls bra. Stackars Opus.

Hon hoppade upp ganska snart och kortade upp honom på dressyrvis och fick genast svar på tal kan man säga. Opus visste inte riktigt vad han skulle göra. Han gillade henne från första stund men det var ett fasligt gapande på honom. Han ville inte alls jobba på det sättet.

Husse och jag tyckte lite synd om henne så jag sprang in och sadlade på Faxe så att vi kunde ta en tur i skogen så att hon fick känna på Opus utan att vi stod och stirrade. Skogsturen var trevlig och jag blev snabbt övertygad om att detta skulle funka för Opus del. Han gillade henne.

Nu väntar vi och ser. Hon skulle provrida två andra hästar och återkomma. Jag tror att det skulle fungera. Hon var trevlig, vet vad hon vill och Opus trivdes.

Jag funderar och funderar. Opus har gått barfota i två kanske tre år. Han har haft jättefina fötter. Sist hade vi en annan hovslagare. Det sägs att denna hovslagare ska vara bra. Jag känner mig skeptisk. Till och med Opus var ömfotad efter verkningen. Han är aldrig öm i fötterna. Nu har så en flisa slagits ur ena framhoven. Efter drygt en månad. (???) Han kommer inte att kunna gå med dessa fötter i en månad till. Varför kortade inte hovslagaren ner kanterna mer? Varför kan inte allt bara flyta på? VAR är min gamla hovslagare som är så himla bra?

Frej visar tydligt med hela sin kropp att han verkligen vill komma in och göra något. Under tiden Opus och jag tränade så galopperade Frej omkring i hagen. Faxe begrep som vanligt ingenting, men Frej var så bestämd att det bara var att hänga på trots att Faxe flämtade så att han häll på att storkna.

När Opus gick till hagen ville Frej tränga sig ut genom grinden. Han fick snällt stå och vänta. När jag gick in ropade Frej efter mig. Det skar lite i hjärtat att inte ta in honom och borsta honom i alla fall. Jag gick in till husse och frågade om han kunde dela med sig av lite tid till Frej. Vi dealade fram och tillbaka och kom fram till att om jag tar hand om Frej fast jag skulle klippa gräsmattan så klipper husse gräset istället (något som jag senare fick göra i alla fall...)

Jag gick tillbaka till hagen och såg en slokörad Fej vandra långsamt ner mot betet igen. Jag ropade och han vände när han hörde mig och gick med raska kliv upp mot mig igen. Han är så söt.

All borstning och klippning resulterade i 20 min dressyr på ridbanan. Efter galopperandet var han ju redan uppvärmd så det gick snabbt att få honom att jobba. Vi red volter i alla hörn för att hans stela kropp skulle få böja sig lite. När Frej utan stärre ansträngning gör en öppna åt höger utan att tappa kurs blev jag så glad att jag hoppade av och kramande honom.

Äppeldags i stallet!

Vänster bak är svårt att stretcha.

Idag var det tydligen perfekta förutsättningar för att Lille Opus skulle kunna arbeta koncentrerat och präktigt.
Två äppelkart som muta i stallet och nästan helt vindstilla ute. Vi provade om det gick att rida i den bomlösa sadeln så att man skulle slippa den stora tunga westernsadeln och bara kunna dansa fram.

Ööh. Sadeln är inte formad efter Opus... Efter några försök kunde jag så likt en katt hoppa upp utan att sadeln gled runt. Sadeln svajade i varje steg. Jag tänkte att det får funka ändå. Det är väl bara att sträcka på sig lite extra så att man hela tiden har fötterna ner så att säga.

Opus var SÅ DUKTIG. Vi började med lyhördhet och halter. Man vill ju inte att den kanske tilltänkta medryttaren ska få en typisk fjordingbild som alla har som inte har ridit fjording på riktigt får. Gud förbjude. Inte mina hästar. De är inte sådana. Opus är definitivt inte sådan.

Tramp, tramp, tramp, tugga, tugga, tugga. När Opus började bli trött så försökte han sticka iväg i traven. Då var jag lite barsk mot honom och efter det så gick han så fint, så fint. Vi gjorde öppna tio steg upp på långsidan vek av i sluta mot medellinjen och gjorde öppna upp mot kortsidan. Där gjorde vi en mycket nogrann sväng till vänster fattade trav på långsidan, gjorde halt mitt på för att sedan fortsätta i trav ner mot kortsidan för att sakta av och förbereda öppna.

Han var så duktig!!! Heja Opus!

Ska allt vara rätt borde jag spärras in för oansvarighet. Varför gör man saker som man vet i hela kroppen att det är fel? Ändå gör man det. Det värsta är när man utsätter det käraste man har för fara när man vet att man inte borde. Leo. Hunden ska inte vara med när hästarna är i rörelse. Jag VET det. Jag vet att det kan hända olyckor när man minst anar det. Ändå, ändå är min älskade Leo med.

Hästarna skulle flyttas från hagen för att beta på gräsmattan framför huset. Jag lade Leo i platsligg på betryggande avstånd. Hästarna brukar alltid på fjordingmanér köra mulen i backen och äta så fort man släpper dem lösa. Inte idag. Plötsligt blir det full rulle och alla tre hästarna galopperar vilt omkring (på mycket liten yta när tre hästar är i rörelse i galopp).
Opus, Den numera förbannade hästen styr kursen rakt mot Leo som lydigt ligger kvar i platsligg. När Opus kommer upp jämsides med Leo så måttar han en frambensspark mot Leos huvud. Både en och två tankar han blixtra förbi i mitt huvud under den tid som det tar för ett häsben att lyftas, måtta, sparka och fortsätta i galopp. Den ena var hur jag iskallt chockat bär upp min hund och lägger honom i bilen. Den andra var hur Opus hästrumpa guppar iväg på en lastbil långt, långt härifrån.

Hade inte Leo duckat för sparken hade han varit död nu. Hur hade man kunnat leva vidare då? Trots dramatiken ligger Leo fortfarande lydigt kvar. Min fina, FINA, DUKTIGA hund!!!

Opus behöver en medryttare. NU!

Läste några rader i Ridhandboken. Tänkte att jag skulle damma av lite ridskolekunskaper. Har blivit väldigt mycket böjning, öppna och sluta ett tag nu. Av Faxe att döma är det nog på sin plats att börja rida lite rakt nu.  Opus blev som vanligt testkanin för att se om jag tänker rätt och om min kropp samarbetar någorlunda. Med Faxe är det ju svårt att veta om han maskar eller om han inte förstår eftersom han inte kan mer än vad jag kan.
Kvällen bjöd på sick-sack in och ut från medellinjen, 10 m travvolt och avsaktning samt bakdelsvändning. Opus lyssnade mycket noga men krullade ihop halsen något fruktansvärt.

Idag har jag funderat på att svara på en annons från en tjej som vill bli medryttare. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Det skulle ju faktiskt vara jätteskönt att ha någon som red en av hästarna så att man kunde koncentrera bättre och inte hatta runt som en galning. Jag väntar till imorgon. Då kanske allt är solklart.

Faxe och jag red ut i sällskap av Pigalle och hans matte. Skrittade i skogen en timme och plockade äpplen längs vägen. Tränade skrittempoväxlingar. Lyssnade bra på sitsen men tar upp huvudet vid halt.

Strechade ute. Bakbenen funkar bättre. Kan bero på att vovven stod och nosade på Frejs mule så att Frej inte kunde koncentrera sig på att dra i sina bakben =)

Opus lyssnar mycket lydigt men vill inte böja sig alls. Vi tränar tempoväxlingar, skritt, trav, halt, trav, skritt osv.

Planerade min ridning lite idag. Som uppvärmning red jag volt/rakriktning/volt. Det visade sig vara mycket svårt. Faxe slingrade sig än hit och än dit och volterna blev olika stora =)

Sedan tänkte jag att vi skulle vara lite käcka och rida genom kortsidan, gå några steg i öppna på långsidan, vända upp mot medellinjen i sluta, göra halt och fortsätta i öppna upp mot kortsidan. Det kändes alldels fantastiskt bra i skritt. Svårt med slutan till vänster. Jag satt på höger sittben och kunde inte få ner det vänstra hur jag än försökte. Faxe begrep ingenting och sick-sackade sig fram och såg förvirrad ut men verkade tycka att han var mycket duktig och lydig.

När vi började trava tittade husse ut genom fönstret och grälade på mina tår som pekade rakt ut. Vadå? Ett par 39:or borde vara tillräckligt stora för att kunna få in luft under så att Faxes framdel lättar lite. Nu vet jag vad jag ska ha achenremmarna till! Knyta öglor av så att man kan sticka in tårna!

Jag slappnade av lite i benen i ett försök att få in de krampaktiga tårna. Det kändes riktigt, riktigt bra. Faxe trampade på, mjuk och fin och så,  SNUBBEL, SNUBBEL, gliiiiiiiiiiiid, gliiiiiiiiiid.......nästan krasch...jag höll andan och försökte sitta så rakt över honom som möjligt. Så reder han ut det. Efter det skrittar han mycket skumt. Det knäpper i höger framkota. Jag hoppar kvickt av för att kolla hur han mår.

Det verkar inte vara några problem, utom att de vaniljsåsfärgade benen är helt gröna av gräsfläckar. Alltså HELA benen! Han får trava lite utan mig på ryggen och det går alldeles utmärkt. Jag sitter upp och han frustar och ojar sig gång på gång, precis som om han ville säga "oj, hoppsan, hur det kunde gå", men verkar annars vara vid gott mod.

Vi travar av oss långa och låga och Faxe sträcker duktigt ut halsen. Sen går vi in.

För att kunna utreda Frejs beteende lite bättre så fick Faxe börja med samma program som Frej. Faxe var mycket mjuk och go idag även om han blev jättesur när han fick börja trava på en så liten volt. Han surade på och jag struntade i honom och duttade honom nå och då med min lilla pinne. Ett tag trodde jag att han skulle kicka till min pinne för det bolmade ur öronen på honom men det verkade lägga sig och han travade friskt på. Han var så söt. Plötsligt åkte öronen fram och hasorna började vinkla sig lite. Minsann!

Vi avslutade med att också flytta oss sidvärts längs staketet. Där såg man verkligen skillnaden mellan hästarna. Faxe rann liksom längs staketet med välvd kropp och böjd nacke. Inga problem åt något håll.

Om det nu är bakdelen. Hela Frej är stel. Frej vände i hagen när han såg grimman idag. Han minns säkert igår. Men vi bråkade ju inte ens. Jag struntade ju i honom. Kan det vara så att han fick ont och att det var därför han drog? Jag mutade honom med lite havre så att han skulle bli glad och så gick vi in.

Jag bestämde mig för att träna honom från marken i grimma och grimskaft för att hinna se ordentligt vad han gör och inte gör. Volterna går ganska bra trots stelheten men i vänster varv rätar han ut sig och vill gå rakt fram efter några varv. Han kliver i och för sig hellre förbi med inner bak än att kliva fram in under.

När jag flyttade honom sidvärts åt höger längs staketet gick det alldeles utmärkt. Han tuggade och var mycket nöjd. När vi skulle flytta åt andra hållet gick det inte alls. Han blev vrång och gick bakåt eller framåt men inte åt sidan.

I stallet stretchade vi likadant som igår. Han gjorde exakt som igår. Klev ett stort kliv bakåt med vänster bak och blev ståendes. Han stod länge. Jag satte mig en bit ifrån för att studera hur han gjorde med alla ben hit och dit. Han gjorde absolut ingenting. Han stod hängandes i grimman som om han inte kom någonstans. Tillslut drog han med mycket möda det högra benet bak mot det vänstra för att sedan gå framåt några steg så att grimman inte var så spänd.

Halsstretchen gick alldeles utmärkt. Där är han mycket vig.

Det verkar inte alls vara bra med Frejs kropp. Men veterinärerna hittar ju aldrig några fel på honom.

Som mest utbildad häst får man ibland stå ut med en hel del. Idag var Opus testkanin för ridning på en hand. Med två tyglar...trassel hit och trassel dit. Till slut blev det ridning på tygeln som var fäst i hackamooret, fast kämpandes på en hand.

Opus var i gasen i den livliga blåsten som har varat ett par dagar nu så jag var nog omedvetet spänd också. Jag har inte tränat på min boll eller stretchat idag heller så det var ju i det närmaste omöjligt att komma ner i sadeln ordentligt eller göra halt med sätet.

Ursprungsplanen var att träna galoppfattningar men jag prioriterade mitt liv framför att göra fullfartsrepor i blåsten på en hand utan att kunna sitta klokt i sadeln.
Det blev en lite lugnare stund med trav, halt, bakdelsvändning och trav halt, bakdelsvändning. Naturligtvis på en hand och ett tappert försök att bibehålla samlingen under hela tiden.

Nu när jag kom in fick jag kommentaren att det såg slött och oengagerat ut när husse tittade ut genom fönstret.

Ja. Han har rätt. Jobbigt.

Tömkörde på volter och försökte arbeta in inner bak under magen. Skritt och trav. Frej var mycket lyhörd och duktig. När jag skulle testa om han ville galoppera utan mig på ryggen gick det åt skogen. Jag manade på honom och hans vänstra bakben hakade upp sig  i snabb trav och han slet tömmarna ur handen på mig och drog i väg i vild galopp. Som tur var hade jag stängt grinden till ridbanan så han kom ingenstans. Han verkade skygga för tömmarna som hängde och slängde bakom honom. Han rejsade på en stund och sedan stannade han framför hopphindrat som står längs långsidan. Det såg ut som om han tänkte efter och sedan hoppade/kraschade han genom hindret och så iväg igen. Han nitade vid grinden alldeles andfådd och vände upp nosen mot mig och såg ut som om inget hade hänt.

Ok, Frej, sa jag och tog tömmarna och fortsatte i trav. Och vilken trav sen. Supersnyggt gick han på tömmen. Vi jobbade en liten stund i trav och sen skrittade vi av. Frej gick som om inget hade hänt. (?)

Har hans rusningar att göra med upphakningarna i bakbenen eller är det bara explosion för att det blir jobbigt? Man vill ju inte gärna göra denna resa i vagn...

Frej är grymt stel i bakdelen. Jag stretchade honom ordentligt. Vänster bak rycker han till sig lite. När man kratsar vänster bak så tar han ett dromedarkliv bakåt med all vikt.

Provred Frej på brukshinder. Han är väldigt stel men verkar tycka att det är kul att rida bana. Han backar duktigt men vill inte gärna böja sig och vinkla kroppen. Vägrar att fatta galopp. Tvärnitar istället.

Gick upp för sent. 06.00. Har inte hunnit smörja sadel och träns än. Vi byggde bana fram till 21.30 igår kväll och sedan åkte vi och tankade och hämtade grannens släp.
Faxe kände stressen i luften trots att jag visslade alla låtar jag kunde komma på medan jag flätade upp hans svans så att den inte skulle orsaka straffpoäng vid slalomportarna.

Faxe gick lydigt ombord på den fina transporten med separat sadelkammare (en sådan önskar jag mig när jag blir stor). Han gillar att åka ut på äventyr.

När vi kom fram till tävlingsplatsen som i år var ridcentret Silikaten som ligger alldeles intill Visbytravet började det fint med att hunden såg en collieflicka och försvann som ett skott. Inte särskillt bra för tävlingsnerverna att behöva gräla på hunden. Jag såg nog ut som ett åskmoln när jag kom till sekretariatet. Folk tittade lite underligt på mig...

Bangenomgången skulle vara kl. 09.00 och vi hade startnummer 1 och skulle starta 10.30 eftersom jag även hade rollen som funktionsdomare för de andra ekipagen under dagen. Bangenomgången kom inte igång förrän 09.20 eftresom några av funktionärerna hade den goda tonen att komma sent. Jösses. Jag trodde inte att jag hade några tävlingsnerver att tala om. Jag brukar kunna sortera bort saker och ting. Men stresströskeln är hemskt låg efter några år med jobb upp över öronen. Usch.

Efter bangenomgången gick jag banan tillsammans med två andra tävlingsdeltagare (kanske skulle ha gått själv för att koncentrera mig bättre, man lär sig hela tiden) och sedan var det bara att lasta ur och hinna värma upp.

Jag hann stretcha mina höfter innanjag satt upp. Det var otroligt skönt att ta den lilla pausen innan. Hoppas att jag kommer ihåg det till nästa år =)

Faxe gick hur fint som helst på framridningen. Det var ett nöje att rida honom. Söta, söta LinslusFax. Vi värmde upp i skritt och trav och gjorde några öppna och sluta samt testade att galoppen kom exakt där den skulle. Sen var det dags att rida in.

Självförtroendet stärktes av att en liten flicka sa att Faxe var fin och att hon tyckte att han skulle vinna =) =) =). Plötsligt var allt helt avdramatiserat.

Vi fick startsignal och red i rask skritt fram till trångt utrymme som var 2x2 m (!). Jag var inte alls nervös. Faxe tog ett steg på linjen. Men ändå, bara ett. Duktig, duktig Faxe.

Vi red vidare mot vårt andra mardrömshinder med hästen som inte lyfter på fötterna. 5 bommar i solfjäderform. Inte ett klonk hördes. Helt otroligt. Tyvärr trillade sista bommen ändå. Men ändå. Hittills 15 straff.

Sen var det halt i utförs och uppförslut. Inga problem. Faxe stod och tuggade på bettet och spanade in hästarna som gick i hagen bredvid banan.

Trav exakt vid travskylten och förbi lydnadshindret utan problem. Jag han tänka "Vilken duktig häst jag har, det här kommer att gå grymt bra" innan speakersystemet slogs på  och sa "kcht".........."cshhhhtthh, och nu är Faxe på väg mot vattengraven..............kcht". "Herregud. Vattnet är en fors!!!!" sa Faxe och tvärnitade. Det var då vi båda tappade fattningen. Jag fattar inte hur fullständig harmoni kan utbytas mot att rida en okänslig tunna som inte lyder några som helst hjälper.

Jag hoppade av och ledde honom genom vattnet och hoppade upp igen på en häst som var helt ifrån sig. Backningen i vinkel som var det hinder som jag hade piskat mig själv att inte slarva med eftersom det bara hänger på mig om vi nollar på var ju fullständigt katastrofalt. Vi kom inte ens in genom konerna. Faxe vägrade att vända upp rumpan mot hästhagen.

Så. Nu var stressen här igen. Ingen vinstchans längre. Mot bryggan. Mot bryggan. Mot bryggan. "Hallå, Faxe, vi måste båda två till bryggan". Uppe på bryggan fladdrade flytta föremål. Tillslut kom vi fram till bryggan och jag kunde kliva av utan risk för att få en luftfärd. Sen ren tur att jag kunde sitta upp.

Vi red vidare mot gatubrunnen och Faxe stampade till den då att det sa klonk (vi blev felbedömda här av någon anledning men det spelar ju mindre roll så här i efterhand). Stress. Två hundradelars minnesglapp. Jag kommer ihåg det lilla uppehållet i tankeverksamheten. Jag vänder raskt runt och rider mot travskylten och ser husses förfärade ansikte och tänker "Hur förfärad tror du jag är då? Här rider man från fullständig harmoni till koplett kaos inom loppet av några minuter". Nåja, om jag gasar igenom resten av banan så klarar jag kanske maxtiden i alla fall.

Vi slog ner några portar på vår värd genom slalomen men korridoren och hopphindret fick vi noll på. Men hästkräket fattar inte galopp. Varför? Varför blir det så här?

"Hur gick det?" frågar någon. "Färjävligt" Snäser jag. Jag ser inte vilka människor som står omkring mig, jag är så besviken. Plötsligt dyker husse upp småspringande och ser alldeles förkrossad ut och ojar sig. Vi har ridit fel väg och blivit uteslutna ur hela tävlingen. "Minnesglappet", tänker jag. Det var verkligen något där borta som jag slog ur hågen. Flytta föremål. Vi flyttade aldrig föremål. Faxe hade i alla fall aldrig gått så nära att jag hade fått tag i föremålet när han var på detta otroligt irriterande humör.

Plötsligt kändes allt väldigt jobbigt. Startnummer 1. En hel dag ska jag behöva gå här och vara besviken. Jag vill åka hem. Då ser jag att nästa ekipage står och väntar på funktionskontrollen. Det är ju jag! Husse fick ta Faxe och jag stressade vidare till funktionskontrollen. Svalde hårt tre gånger och drog på mig den gamla dammiga proffessionella teaterlooken som man använt så många gånger under tiden som mackägare. Med något skakig röst och darrig handstil och vilt sorterande av tankarna genomförde vi funktionskontrollen och nästa ridekipage var iväg. Det som var väldigt skönt i detta läge var att man utan att ljuga kunde önska dem lycka till och att de skulle rida för seger.

Funktionskontrollen räddade min dag. Den fick mig att tänka på annat och jag såg snabbt min ritt som en träningsritt. Faxe är inte klar. Han lyssnar ju inte blint på sin matte. Lyssnar man inte blint på sin matte är man inte en värdig vinnare.

När tävlingen var slut sadlade jag på honom igen och red hela banan felfritt (!) så när som vattenhindret som krävde övertalning. Vi slutade med att stå och vila på tre ben i vattenhindret. Han är så jäkla duktig när han är duktig och en sån eländig pina när han inte vill.

Min häst. Favvo.

Fredag morgon. Det som inte sitter nu sitter inte. Faxe var på mycket gott humör. Vi gick igenom alla hinder ett i taget. Allt fungerar strålande. Utom trångt utrymme. Rutan är 140 cm. Faxe får verkligen inte plats i en ruta som är 140 cm hur vi än beter oss. Vänster bakben sticker ut hela tiden.

Det är bara att inse att vi inte kan vinna om vi inte får plats i trångt utrymme. Dressyrdrillning sen i maj hjälpte alltså inte. Vad hjälper då?

Något nedslagen men fast besluten om att rida så när som felfritt på de andra hindren gick vi in och piffade till hårremmen lite, ansade skägget och avlägsnade örontofsarna.