Faxe & friends

Jag kan inte dra mig till minnes att jag tipsat om mina nya ridtrosor...Jag antar fräckt att jag bara har kvinnliga läsare. Vad vet jag? Inser att män förmodligen inte skulle orka med att läsa om allt funderande kring ditten och datten, velande hit och dit och framför allt ältandet. Det är just ältandet som skiljer oss åt, tror jag.

Nåväl. Inte tror ni väl att jag vågar vara djärv och köpa nya ridtrosor utan rekommendation? Förra gången gick det mycket dåligt för mig när jag shoppade. Det inköpet fungerar bäst som trasa trots att det bär emot att använda ett sprillans nytt plagg som trasaoch som till råga på allt bär formen av ett par trosor.

Naturligtvis var det min aldrig sinande källa till inspiration som tipsade mig. Vet inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon är lika bra till vardags som till fest. I glädje som i sorg. Till degande i soffan som till hurtiga aktiviteter i skog och mark. En mycket bra vän.

Tipset löd i alla fall:

- Har du sett ridtrosorna de säljer på Lindex? Tag tre betala för två...
- Ridtrosor? Vet inte om Husse tycker att jag ska köpa just tanttrosor när jag väl köper nya underkläder...
- Nej, nej, dessa är inte tantiga! De finns i både vitt och svart. I bomull och glansigare material.

Motvilligt gick jag dit och tittade, kände och klämde. Man vill ju ha okorvningsbar kvalitet. De måste tåla många tvättar och hålla formen.
Köpte med en reserverad min tre par och gick hem och provade.
De såg sportiga ut! Och dolde precis de begynnande celuliterna. Gud förbjude. Tittar man hastigt i spegeln vilket man oftast gör så syns de inte. Inte heller om man kisar med ögonen eller tar av glasögon eller linser. Jag ÄR ung. Jag gör ju INGA vuxna saker alls, jag borde inte ha sådana missprydande saker på mina långa smäckra ben. 175 cm lång. Mest ben. Kan nästan kroka fötterna under Faxes mage. Det är naturligtvis en av anledningarna till att man med gott samvete kan hålla Opus i lite trindare tillstånd så att mina ben måste omgärda större yta. Ser bättre ut på håll liksom.

Första testet. Dressyrpass med mycket gnidande i sadeln. Felfritt. Perfekt passform. Andra testet. Svettig uteritt. Inga som helst bekymmer. Inga skavande kanter i ljumskarna inga trosor på sniskan. Ingenting. De satt där de skulle! Är det inte fantastiskt? Jag är numera stolt ägare till tre par till synes perfekta ridtrosor. Tack vare ett hett tips från en ryttare till en annan.

Detta tips kan jag kosta på mig att ge till andra som rider trots att det medför gratisreklam till Lindex. Tyvärr minns jag inte vad de kostade. Men köp!

Idag har jag suttit på min älskade Faxe. Fick plötsligt för mig att jag bara MÅSTE kolla om han kan ha Frejs sadel.
Jag åkte runt lite på ridbanan och han var väl som man kan förvänta sig av en häst som stått så länge men framför allt så var han på gott humör! Han klippte med öronen och ville helst inte gå in från ridbanan alls. DET är ju ett gott tecken. Efter kursen på Opus ska jag ägna mig åt min Skäggige Faxe.

Sadeln? Jo, den passade någorlunda.

Nu bär det av till valborgsmiddag. Till Faxes halvsyster, hennes tre fjordhästkompisar och nordsvensken Molly.

Trevlig valborg på er!

Min hästsemester förtsätter. Igår skulle jag slipa mansaxen som jag finurligt nog använde till Faxes hovskägg i vintras när kampen mot raspen började och de älskade hovskäggen skalades av. Nonchalant klippte jag leriga hovskägg med min något slöa sax och tänkte att det kan ju inte bli värre. Det kunde det.

Igår tog jag den helt enkelt till köket för att ge den en omgång med den svindyra knivsliparen. Det gick fantastiskt bra, tyckte jag själv. Idag visade det sig att det faktiskt kunde bli ännu värre. Nu går det inte att klippa alls med den.

Husse frågade på hussars vis "du slipade väl bara på den här sidan av saxen?" Nä, det är klart att jag inte gjorde. Jag slipade ju där det behövdes slipas. "Ja, då är det ju inte så konstigt att du inte kan klippa med den längre. En sax bygger ju på att bla, bla, bla......"

Hästarna har fått en ny nödhage bakom stallet i väntan på att vallen ska ta sig...undrar om det är dags att ge upp och hitta en beteslösning för sommaren? Men jag ORKAR inte promenera 10 minuter för att hämta tre hästar varje dag när jag ska rida...och jag ORKAR inte åka 3 mil med bil varje dag för att rida. Jag vill ha dem HEMMA.

Faxe har fått Idominsalva i hovskäggen och utslagen (de jag hittade) pillade och jodapaxade. Han har en vacker liten kulmage som far från sida till sida när han går. Inga revben så långt ögat kan nå! Behöver inte gömma honom i skogen i år ;-) Härligt!

Javisst! Den första på typ två år!!!
När husse och jag satte oss i trädgården igår för att dricka kaffe kom hästarna galopperandes ut ur sin skog. Ungefär mitt i hagen kunde Faxe kosta på sig en dubbelbrall minsann! Jag blev så himla glad.

Då kanske det var klokt att lägga om foderstaten så radikalt som jag gjorde i vintras då? Trots att det känns taskigt att låta dem äta så mycket halm. Å andra sidan finns det två höjdpunkter på dagen och det är när man får betfor och Fibergi i stora mängder ;-)

Jag har införskaffat Idominsalva och började åter tvätta, torka och smörja Faxes bakben igår. Det hade hunnit bli grymt mycket skorp på båda bakbenen. Jag tvättade en god stund och blötte upp och nötte försiktigt bort de lösa skorporna för att över huvud taget komma åt med salvan. Faxe njöt i stora drag trots att bakbenen blev ganska irriterade och varma. Jag tänkte att det är bättre att irritera dem ordentligt en gång för att sedan bara behöva tvätta av och smörja resten av veckan.

De kliande utslagen på hans kropp har åter blivit fler (eller så är det bara jag som råkade hitta dem igår). Faxe vill gärna att man kliar dem ordentligt åt honom.

Så till hästsemestern...
Jag gick ut hårt på första dagen min hästfria vecka och gjorde en utflykt till Santox matte. Hade lovat att titta när hon red dressyr på sin gummihingst. Komma med pepp och goda råd. Som att jag skulle ha något att tillföra. Jag kan ju inte rida.

 Jag hade med mig Hectorsadeln som jag skulle byta min bomlösa sadel mot (ja det är samma sadelbyte som fortfarande pågår...man kan se det som en följetong). Hectorsadeln passade ju inte på någon av mina hästar men jag funderade på om Santox kunde ha den. Den låg ganska bra på honom även om hans runda mage skjuter fram sadeln en aning. Inte alls mycket när man jämför med hur den Lille Tjocke skjuter fram sadlar med magen men ändå lite.

Vi härjade på med dressyren i kanske 50 minuter. Santox var inte trött alls men hans matte såg lite mör ut. Jag har nästan lite dåligt samvete för att jag var så sträng mot henne men hennes häst tar varje sekund som finns att tappa koncentrationen. Mest tid lade den på att försöka sparka av sig bakbenskydden som han ibland kom på att han visst hade på sig.

Jag alltså. Jag har mycket dåligt samvete. Men inspirationkälla var här och skulle titta när jag red Frej. Jag var så himla dålig. Hu. Gav upp hela tiden. Ingenting blev bra. Jag gav så gott som inget beröm alls till min underbara häst Frej. Han ledsnade så småningom och stängde av helt och hållet. Stackars Frej. Sådana här dagar förtjänar jag inte en så fin och känslig häst som Frej. Ja, han är bufflig men innerst inne är han mycket känslig. Söt.

Jag har dåligt samvete både för att jag inte bet ihop mer när min vän var här och för att jag gjorde så att Frej fick en olidlig timme.  Förlåt till er båda. Frej har i och för sig ingen dator, men jag tror att han läser bloggen via trådlös sändare till sitt chip som veterinären planterade i honom när han skulle få sitt pass, som varje pliktskyldig medborgare. Appropå pass måste nu finska medborgare lämna fingeravtryck när de ansöker om nya pass. Så gick det med den kriminella banan.

På eftermiddagen åkte vi till hästbutiken och letade ridbyxor till min vän som liksom Santox matte tydligen måste se snofsiga ut på vår kurs. Suck. Själv har jag hål i precis allt. Jag höll i ett....eller tre Tom Thumb-bett av olika storlek och drabbades av ångest och hängde tillbaka dem ett och ett. ÅÅÅÅÅÅ vilken dålig dag detta är. Måtte den vara slut snart så att min värkande nacke och rygg kan hålla tyst en stund.

Jaaaaa. Jag försöker rida på en hand men det är svårt. Spanade i skuggan hur det såg ut. Faktum är att när man rider på en hand så skärper han sig något kopiöst. Sen gör jag för mycket och han faller ur formen. Det blir längre och längre stunder i alla fall!

Vi gjorde ett par superba öppnor på en hand. Skänkelvikningarna gick också strålande. Tre galoppsprång gick bra innan han tog chansen att länga iväg.

Blev nojig ikväll och trodde att han hade blivit halt. Jag som var helt övertygad att jag inte kunde bli nojig över sådant. Jag börjar bli nervös inför kursen. Bubblet och skuttandet i magen har gått över till surr i benen.

Samtidigt som jag vill fortsätta träna Opus skriker kroppen att den vill ha hästsemester. Funderar på att låta mig själv och hästarna vila en vecka. Jag skulle till exempel behöva slipa och olja grillen, måla hängännor på huset och sådant. Äh, inte vet jag.

The Fax is back in town!  =D
Idag fick vi se lite attityd. Tömkörning med omedelbar reaktion på tapeten. Jooooobbigt tyckte Faxe. Han är en liten gangster. Skulle han gå i skolan skulle han sitta längst bak med de tuffa grabbarna och tro att han är tuff också.

Jag behövde bara vispa till med pisken en gång dock ;-) Bocka, sparka, grina, hoppa, springa, dra......ge sig, gå i sin finaste form i trav med luft i stegen och slemsträngar hängandes och svängandes.

Högervarvet är fortfarande ganska rakt. Han lossnade ganska snabbt ändå. Lite tendens att gå under hand men rättade sig i ledet efter en liten smackning.

Husse kom ut och körde ett par varv! Det såg fint ut!

Den tråkiga upptäckten idag är att de kliande utslagen har spridit sig till bogen, magen benen och bringan. Jag pillade bort alla skorpor jag kunde hitta och tvättade. Funderar på om man ska raka honom så att man hittar alla...han kommer aldrig gå med på det. Tänk om jag får en halvt rakad häst?

Ringde veterinären i morse angående raspen. Fick rådet att införskaffa Idominsalava och testa i tio dagar. Fungerar det inte skulle hon skriva ut något preparat. Jag hade gärna tagit kemikalierna med en gång. Jag är TRÖTT på att tvätta och smörja.

Huvudbry. Frej går bra. Mycket bra. Lyssnar och är lyhörd. Möjligtvis är han seg i tempot. Har kanske med att göra att han faktiskt jobbar och inte bara flänger runt? MEN, den stora rosa Frejtungan placerar sig ganska mycket utanför munnen. Det gör den visserligen med alla bett. Ska man behöva rida med nosgrimma? Varför finns det inget huvudlag som man kan rida Frej med???

Hur ser ens häst på en när den är helt övertygad om att man är fullständigt oförmögen att hitta hem själv?

Frej tror alltid att det bara är han som har en susning om var vi är någonstans när vi är ute och rider. Jag anser mig själv ha ganska bra lokalsinne så varför han behandlar mig som han gör begriper jag inte. I varje korsning, sväng eller antydan till stig är det som om Frej säger " Se så lilla vän, nu ska vi gå hem, du och jag". Precis som om jag vore en förvirrad pensionär.

Varför ska han gå hem hela tiden? Det är ju jättekul att vara ute och rida på en häst som försöker vända hem var 5:e minut. Husses häst. Jag säger ju det!!

Ja, ikväll red vi ut en tvåtimmarstur i duggregnet. Första timmen var det som vanligt. Frej tittade än hit och än dit i hopp om att hitta något att bli hiskeligt rädd för så att det skulle bli befogat med ett skutt så kraftigt att det råkade bli en helomvändning så att man kunde galoppera hem. Jag satt där bistert och tänkte "Jaa du Tom Thumb, är det så här det är att rida ut med dig är du inte värd att köpa".

Det går inte att beskriva hur Frej känns när han tramsar men det känns bara okontrollerbart. Det är så mycket häst som får fart när han får fart. Tankarna fladdrade iväg. Frej fortsatte med sin typiska "frejäruteochrider-sysselsättning" och plötsligt stannar han. Jag frågar vad det var. "Inget" sa Frej vände sig om och sköt ifrån ordentligt för att hinna få upp farten innan jag han reagera. Vad Frej glömt var att jag hade min hemliga vän Tom Thumb med mig.

YESSS! Ha haaaa, din gode, gule, kanonkula. Detta var dock sista gången du lyckas med just denna bravad.
Döm om Frejs förvåning. Han stannade och blev mycket beskedlig. Tsss.

Inte för att han kopplade av nämnvärt efter detta men det behövdes bara små, små påminnelseduttar i tygeln när det kändes som om han spårade ur. Trevligt, trevligt.

Frej kändes så äckligt pigg att vi travade nästan ända bort till golfbanan. Jag tänkte att ju längre bort från hemmet vi  travar desto mindre rejs blir det på tillbakavägen. Jag hade nämligen bestämt mig för att göra helomvändning och ta skogsvägen hem igen också istället för bilvägen eftersom det regnade och bilar inte verkar ha någon förståelse för att redan blöta ryttare inte vill bli dränkta också.

Frej var märkligt nog beskedlig på tillbakavägen. Inga skutt, ingen egenpåhittad tempoändring, ingenting. Han bara tuffade på. Sådär så att man i ett svagt ögonblick tänker att det kanske skulle vara kul att rida distans på honom ändå. Men nä, inte så länge tramset är fler sammanlagda timmar per år än den beskedliga Frej.

Imorgon ska Tom Thumb vara med och rida dressyr igen innan det slutgiltiga beslutet om han ska ingå i Frejs bettarsenal.

Har ridit Frej på min väns Tom Thumb bett. Frej var nöjd, glad och lyhörd. Gjorde halter från trav för sätet och gick exakt där jag bad honom att gå. Han flöt iväg lite i högervolterna men det var inget allvarligare som inte en liten dutt med ytterskänkeln kunde åtgärda. Han/jag orkade inte gå i form hela tiden men det var absout ingen fight att tala om. Skänkelvikningar gjorde han snyggt som en vandrande stjärnkikare. Det skulle vara intressant att se i en spegel hur han rör sig. Det känns nämligen som om han rör sig exakt och taktmässigt i hela kroppen förutom att huvudet inte är där det ska.

Han var lite stel i vänster bakben igen nu när jag stretchade honom. Förmodligen är det så att jag kommer åt honom på ett annat sätt med detta bett.

Som efterrätt blev det massage. Har inte hittat något om magneteffekten i massageprylen så jag knådade på idag också. Det var bakbensbullarna som var skönast idag också men även den muskeln som går bakom bogbladsspetsen på höger sida. Det var skönt sa Frej. Han tittade på mig och frågade om han skulle knåda mig med. Jag tackade vänligt nej.

Hemkommen efter en inspirationsutflykt till Sudret gick jag raskt ut i stallet. Tidigare i veckan fick jag låna en liten massagepryl vid namn MagBoy. Det är två magnetiska knottriga metallkulor med en hållare i hårdplast. Jag har testat den på mig själv under TV-tittning och tyckte att den satte fart på cirkulationen i kroppen. Jag är inte så säker på vad magnetismen har för funktion men knottrorna masserade skönt på stela nackmuskler och under trötta fotsulor.

Givetvis skulle Frej också få testa. Stela Frej. Mycket stela Frej. Han gäspade gott och höll nästan på att somna. Vissa muskler mjuknade men de stenhårda nackmusklerna förblev stela. Det skönaste av allt var nog muskelbullarna på benen. Då hängde underläppen och livet kändes behagligt för Frejjen. Efter en god stunds knådande, ungefär samtidigt som mina egna muskler började tröttna kom hjärnan påpassligt nog på tanken "magnetiska knådkulor.....vad händer då med Frejs chip-märkning?"...Armarna tackade så mycket. Måste nog forska lite angående det...

Vi borstade en stund och sadlade på för en liten svängom på ridbanan i all enkelhet. Värmde upp kravlöst i skritt och trav. Tänkte att han kanske behöver hämta sig lite efter massagen. Sen hände inte mycket mer....Frej var och förblev stel. Hur stel som helst faktiskt. Lyssnade inte på halterna och ansåg att färdriktningen inte var så hemskt mycket att hänga upp sig vid.

Frej stövlade omkring en stund och tillslut blev jag riktigt förbannad när han bara struntade i mina halt/tempoändringsförsök. Då fick han minsann eld i baken och drog järnet i galopp. Jag satt bara där och väntade på vad han skulle göra. Det enda kravet jag hade var att han skulle gå kvar på volten. Även detta krav ansågs vara onödigt och Frej tog ut svängen så mycket att det hade varit smidigare att byta varv.

NIX. Ingen varvbyte. ETT krav, och det varpå volten tack. Det blev minsann en stakettur åter igen. Denna gång med matte på ryggen och inte inhyrd "personal" med dödslängtan. Som i en handvändning börjar Frej jobba ordentligt. Stelt men han försökte i alla fall. Skrälle.

Vi testade bomövningen med bommar på två sidor om hörnet idag igen fast under Herre & Slav-förhållande. Det gick ju som smort. Frej lyfte fint på benen över bommarna och fattade galoppen vid utsatt kon.

Men VARFÖR är han så stum i sin mun???? Allt annat funkar men munnen förblir stum. Ehhh, allt...inget om man ska vara riktigt ärlig...suck.

Idag har jag även återupptagit min rygg/mage-träning. Jag har av oförklarlig anledning haft ett uppehåll men nu går det inte längre. Jag måste träna för att inte bli sur, tvär och trött. Hemska tanke.

Nu blir det Gin och Tonic. Inte så dumt.

Idag fick jag och Opus skjuts till ridhuset. Kändes lite dumt när det bara var jag som hade häst med...men, men, jag får ställa upp med något annat en annan dag. Hon ville absolut inte ha bensinpengar.

Vi red en övning som Santox matte skrivit ut från internet. Den gick hyfsat bra förutom att Opus drog iväg och blev lite lång i galoppen. Han går även utåtställd i vänster varv. Vet inte riktigt hur jag ska komma till rätta med det man jag ska sova på saken.

Kändes bra att få sitsberöm och höra att hästen går fint =)

Imorgon ska jag gå på studiebesök på ett av öns stuterier. Det ska bli kul inte minst ur stallsynpunkt. Man får alltid bra idéer när man tittar i andras stall. Efter besöket tror jag att jag ska fortsätta söderut mot min inspirationskälla på sudret. It's pay back time.

Idag har det regnat hela dagen. Halmbonden kom med ny bal i eftermiddags ;-). Blöt naturligtvis eftersom han inte hade täckt den. Inte möglig. Han tog tillbaka sin mögliga halm och fick 20-30 mögliga höbalar som han skulle ge till sina kor...stackars kor. Vi har säkert 50 mögliga höbalar till men jag vill inte flytta på dem. Så länge de ligger där de ligger gör de ingen skada, men börjar man virvla runt med det blir det inte trevligt.

Ja, detta får hamna i Frejs blogg...Frej är ju mycket tydlig av sig. Idag har jag tagit efter honom och varit mycket tydligt mot halmbonden. Inte arg, inte kaxig, bara tydlig. Jag tror han tyckte att det blev jobbigt och besvärligt för han blev lite hetsk i tonen...
Det blir alltid så. Så länge jag är snäll och medgörlig så flyter allt på. När jag börjar "mopsa" mig blir det alltid jobbigt. Jag förstår inte.

Inte så trevligt men vad tusan, han stod ju öga mot öga med mig och sa att han skulle leverera halm i slutet av förra veckan. Han har heller inte svarat när Husse har ringt. Det känns som om han skiter i om vi har beställt eller ej. Det är ju inte så kul att vare sig hatera hungriga hästar eller sortera ut möglig halm. Hoppas verkligen att jag inte behöver betala fullt pris för nästa bal. Man måste väl för sjutton kunna lämna tillbaka saker som inte håller kvalitet? Även om man öppnat balen?

Tråkigt  =(

Ja, sammanfattningsvis en lång springande häst med topping av supersamling. På, av, på , av, på , av.

De spontana galoppfattningarna från stillastående är inte längre lika skrattframkallande. Ganska irriterande faktiskt. Idag (igår) jobbade vi länge och väl med att faktiskt bara trava. Helt vanlig, enkel trav.

Vi gjorde inspirationskällans övning. Den gick åt skogen. Det går inte att trava tre bommar i ett hörn, vända 90 grader och trava tre bommar till efter hörnet när man har en häst som antingen rejsar och är lång eller gör galoppfattningar mellan bommarna. Suck.

Vi gick över till att rida lite öppna och sluta, vilka duktig pålle gjorde superbra i skritt. Inte så bra i trav. Testade också att göra galoppfattningar ur öppna. DET var jobbigt. ;-)

Idag blir det ingen ridning. Jag tror att hästarna behöver vila hjärnan och jag behöver vila kroppen. Dessutom var hovslagaren här i förmiddags. Med tanke på hur Frejs fötter var sist kanske han ska få gå in sina nya framskor idag =)

Min vän och jag var ytterst uppspelta över vårt bettest. Jag kunde inte sova på natten och passade på att fundera fram och tillbaka över bettens funktion. Vad är bra och vad är dåligt och är det direkt skadligt? Egentligen.
Summan av antal timmar sömn blev, ca. en timme....jag var inte direkt sugen på att rida koncentrerat och utvärderande...inte sugen på någonting över huvud taget faktiskt.

Jag satte mig vid datorn för att utföra något slags arbete trots zoombietillståndet. Vad möts jag av när jag kollar min mejl om inte en rad smaskiga länkar som min inspirationskälla i sin iver surfat fram för att vi skulle kunna gå till botten med detta ;-) Man kan ju inte annat än smittas så smått av inspirationen. Svarade henne att jag nog ändå inte ska rida idag för jag är helt enkelt för trött. Vi kommer bara komma på kant. Alla de gula mot mig. Jag skulle nog bara röra lite på Frej så att han inte blir stel i sitt ben.

Det går några timmar så kommer ytterligare ett mejl. En sprudlande glad vän som ridit sin häst. Lyckats med saker som vi tragglat med hela vintern samt en utförlig beskrivning av en övning som jag skulle testa med mina hästar när jag ändå kände på hur de var efter gårdagens mangling. Då var det kört. Jag blev så glad för hennes skull att jag slängde zoombien över axeln. Jag jobbade ivrigt på några timmar till och sedan gick jag ut för att RIDA. Inspirerat, förberett, effektivt!

Frej var naturligtvis inte ledbruten på något sätt. Jag fattar inte hur han beter sig. I vilotillstånd stel som en pinne men när det gäller jobb är han alltid på hugget. Det är ju bra. Först tänkte jag att vi skulle ta det lite varligt eftersom han var så hemskt stel i sitt högra bakben igår. Frej skulle inte alls ta det varligt sa han. Han for fram över ridbanan med raska steg utan broms. Undermedvetet hade jag stängt grinden. Det kändes bra när jag satt på detta gula vidunder av energi.

Denna energi var minst sagt okontrollerbar. Utrustning - tvådelat smalt bett och ingen nosgrimma. Jepp. Full fart framåt. Bestämde mig för att gasa istället för att bromsa (det blev ändå en hel del broms för jag har en liten blåsa på höger ringfinger....). Jag kände mig verkligen värdekass. När det kändes som värst pep det till i mobilen "Det såg fint ut när jag körde förbi!". Uppmuntrande ord från Santos matte. I mitt tillstånd kändes det just då som ett hån och jag svarade naturligtvis som jag brukar (alltså för att får höra beröm igen ;-)... ) och fick då svaret " Det syntes inte!". Skönt =) Puh.

Vi kämpade på en stund till. Högergaloppen går inte alls. Avsaktningarna går inte. Rider man in i staketet vänder Frej precis i sista minuten, stannar sedan på tvären och tittar på mig med minen "Är du inte klok? Ser du inte att det är ett staket?" Suck.

På uppmaning tränade vi omedalbar lydnad från halt till trav, skritt till trav. Det slutade med att han till slut kände sig manad att sparka bakut varje gång vi gjorde en travstart från skritt trots att jag bara sa "ssss" och inget annat. (?).

Skänkeln lyssnar han ivrigt för samt förhållningar på yttertygeln. Det går inte att böja honom inåt med tygeln får då stretar han emot för kung och fosterland. Men annars, förutom att det går i ett tempo där ingen dödlig skulle hinna med i svängarna så gick han bitvis bra. Skänkelvikningarna var superba till exempel. Däremot var det mycket tung och hängig häst i handen.

Benet var kärnfriskt vid stretchingen.



Så till bettfunderingarna....

Jag tyckte att det tredelade med fasta ringar är ett trevligt bett i sig. Jag skulle vilja testa det på någon av de andra två som är lite mer normala i munnarna. Jag upplevde det som att det var mycket bekvämt och hade samma hängpoäng som sidepull i Frejs ögon. Att hänga i min hand under en utblidningsfas kan jag kanske köpa så länge jag får löfte om att Frej bär sig med egna ben efter ett tag. Frågan är kommer han att göra det efter ett tag eller tränar han bara hänget? Problemet med det tredelade just nu är att det inte ens går att få stopp när han har sin vanliga okoncentrerade springtrav. Skulle han bråka har man ju inte en suck att få stopp med detta bett.

Jaaa. Jobba från marken. Ledarskap. Mmmm. Men för att bygga ridmuskler måste jag ju då tömköra och jag vill gärna få stopp även då....Nä, jag har ingen aning. Självklart vill jag kunna rida min häst med enbart en rem runt halsen, typ, men man har väl ändå ett ansvar för både sig själv och omgivningen att kunna stanna?

Som det är nu måste man bli stygg i handen för att få respons. Det gillar jag inte.

Westernstången ...........=)........ja det tog ett par timmar av funderingar innan det gick upp för mig att vi glömde att sätta på en kedja. Ja, då kan ju vem som helst räkna ut funktionen på ett rakt bett med skänklar. Frej äro ingen stålhäst med helt okänslig mun. Det var ju skönt.

Spjinkelispjoink-bettet, Tom Tits experimentbett (Tom Thumb). Funkade ju på Frej men VARFÖR??? Det är det enda bett som jag provat sedan vi köpte honom som han gick avslappnat med. Han knixade lite med underkäken fram och tillbaka men det var inte hajgapet Frej som kom gåendes med tungan än här, än där och ibland över bettet. Är det för att det är ledat åt alla möjliga håll som han inte känner att jag fastnar i honom?

Går man tillbaka lååååångt i sin
ridutbildning så finns det väl ingenting som säger att man ska
korrigera med EN tygel? Lyssnar hästen inte på förhållning så är det väl
ändå TVÅ tyglar som gäller?
Detta bett har ju bara stångfunktion när man verkligen tar i båda tyglarna samtidigt.

Frågan är vad det egentligen blir för ledande tygeltag med detta bett?


Man vill ju rida med enbart sitsen. Det är väl jättebra om detta bett
tillåter en att göra det och snabbt bara kan fladdra till lite på tygeln
för att påminna att man är där?



Jag vet inte? Det känns ju som fuskhjälpmedel men ändå inte, Frej gick ju
bra. På honom syns det ju så tydligt eftersom han inte kan så mycket att
han gör det av sig själv bara för att vara till lags. Detta var verkligen glatt jobb från hans sida.

Så länge han inte knäpper av utan forsätter med sin luftiga trav kan det väl inte vara skadligt? Går man sedan tillbaka till det tvådelade bettet när han är stark nog att bära sig själv slipper man ju hänget.

Å andra sida är detta helt emot ridkonstens alla regler...kapson, tränsbett, kombination av kapson och kandar, kandar...

Vad åstadkommer man om man tar till ett Tom Thumb-bett nu? Ännu starkare häst? Men han lyssnar ju. Man behöver bara säga en gång så rättar han sig i ledet.

Jaa. Det kanske är dags. Jag blev idag upplyst om att jag hela tiden säger "neeeej, jag kan inte", "nä", "det gåååår inte", "jag vet inte hur man gör", "vad gör han nu?", "jag kan inte rida", när jag sitter på hästryggen. Dessa ord utstöts ur min mun vad jag än tar mig för. Oavsett om det går bra eller om det....inte går bra. Går det riktigt, riktigt bra kan jag kosta på mig en tjock, stickande tystnad.

Opus tror numera att "neeej" i själva verket betyder "Fantastiskt Oppe! Riktigt bra gjort!". Det är tur det för han suger åt sig av de berömmande orden och galoppar glatt på, galopp, galopp, galopp, avbrott, tugg, tugg, tugg...osv.

Idag tvingades jag att rida med ridsspöt på det urbota pinsamma sättet rakt upp. Jag skämdes, men insåg åter igen fördelarna med att snabbt kunna sätta in petet på exakt rätt ställe. Men det känns ju så himla löjligt...Dessutom så glömmer jag bort mig och slappar i handen så tillslut ser det ut som om jag håller på och metar i en fiskdamm mellan öronen på Opus....det är ju ÄNNU mer pinsamt.

Faktum är att rider man en öppna på en hand (vilket jag enligt inspirationskällan gjorde mycket snofsigt idag....naturligtvis bemött med ett "näää", "det gååååår inte" från min sida...) är det mycket piffigt att bara kunna sticka ner pinnen lite raskt och sedan låta den peka upp mot solen igen. Spöhjälpen tas faktiskt mycket mer på allvar av hästen när den bara plötsligt dyker upp från ingenstans. Jag måste erkänna detta trots att det tar emot.

Jag klappar mig själv på axeln så här i efterhand och är mycket, mycket nöjd med en av galoppfattningarna vi gjorde mot slutet. Den den var så där bra så att välbehag spreds i kroppen och ansiktet blev saligt och man kände sig som en hund som ligger i sin korg och smackar förnöjt.

Jag är innerligt tacksam som vanligt för inspiration och hjälp. Fördelen med att vara så fruktansvärt dålig som man ju tycker att man är, är att man hela tiden kan bli så himla mycket bättre. Jag tror att jag har, eller i alla fall så har Opus tagit ett steg till i rätt riktning. Frågan är om han kunde detta vi gör nu innan eller om det är nya kunskaper. Jag tror vi börjar närma oss en gråzon här ;-)

Det är så kul att rida!!!  =D

Idag var min inspirationskälla här igen. Underbart trevligt. Hon hade som vanligt med sig en tips & trix - låda. Idag innehöll den bett. Ja, jag vet att det var färdigtestat på bettfronten men man kan ju inte låta bli när det dycker upp bett som man aldrig testat. Tänk om det faktiskt finns ett bett som han trivs med?

Lådan innehöll:
-Tredelat bett med fasta ringar
-Ett spjinkelispjonk-bett med tre kopparringar som inte är någonting egentligen. En slags hybrid av ett tredelat bett och ett stångbett.
- En westernstång med långa skänklar och mycket hög tungfrihet.

Jag valde att börja med spjinkelispjonk-bettet trots att jag var mycket skeptisk till funktionen. Ledat åt alla möjliga håll, pyttekorta skänklar och kindkedja. Det som tilltalade mig var de smala kopparrullarna som Frej kunde sladdra lite med istället för att knapra hårt. Jag testade funktionen lite lätt innan. Tog man i en tygel inverkade inte kindkedjan nämnvärt. Man kunde göra ledande tygeltag och fladdra med en tygel för sig. Tog man däremot i båda tyglarna samtidigt fick man stångbettsfunktionen. Dock ganska mild eftersom skänklarna var så pass korta.

Jag hoppade upp på Frej och så började testet. Frej var okoncentrerad och gick och spanade efter Faxe och Opus. Han lyssnade inte på sätet alls och när jag tog i tygeln blev han springig och hoppsig. Han gjorde alla sina knep för att få mig ur psykisk och fysisk balans...Jag stannade och ville omedelbart byta bett. Jag blev övertalad att prova en liten stund till och verkligen få igenom halterna och kräva direktrespons. Jag bangade ur efter en liten stund till och ville byta bett. Han blir som sagt så himla mycket att ha emot sig. Jag känner att jag inte kan hantera det. Jag vill absolut inte sitta på vid en explosion och dessutom inte med ett bett som jag inte vet hur mycket kag kan ta i.

Min kära inspirationkälla som listigt nog lämnat hjälmen hemma eftersom hon inte hade tänkt rida blev nog lite sugen på att känna på hur han reagerade på detta bett. Hon lånade hjälm och skuttade upp. Det är kul att titta när hon rider. Hon bara sitter där och metodiskt går igenom alla knappar på panelen. Frej protesterade en hel del men han tycker ändå väldigt mycket om henne så han vill innerst inne vara till lags även om hans image blir lite förstörd om han släpper efter för mycket.

Jag lärde mig mycket av att studera hur hon gjorde. Hon bad om en sak, krävde den, fick den och berömde. Det svåra tycker jag är att ringa in det egentliga problemet. Jag vet tillslut inte vad det är jag ska kräva i den långa kedjan av trams som uppstår...

Frej gick förvånansvärt bra på detta mystiska bett. Mitt absoluta motstånd till det började mjukna lite. Jag hade föraktfullt i mitt inre jämställt det med en "kedja"....det lät grymt...men det kanske det inte alls är vid närmare eftertanke. Frej visade ingenting av sitt annars tunga och avlånga jag utan gick med resning i nacken och luft i steget. Detta faktum talar ju emot att det skulle vara något slags fuskredskap. Jag drabbades av förvirring. Jag hade förväntat mig en lång häst med endast en knix i nacken och bakbenen i grannsocknen, men Frej gick bitvis bättre än någonsin.

Plötsligt såg jag på honom att han sa "Tack för mig, trevligt att ni ville träna med mig men nu tänkte jag sticka". Och han stack. Med höger bog (alltid denna högerbog....) före drog han rakt ut från volten upp längs långsidan. Min kära vän tog ett resolut tag i honom (varför är hon så himla modig...eller jag kanske bara är feg efter alla ofrivilliga skogsgalopper...?). Frej kontrade med att böja sin kropp och kasta sig mot staketet. Min vän släppte fortfarande inte men jag såg att hon tänkte på följderna om han nu skulle fastna med ett ben i eltråden.

Jag höll andan och väntade.

Med ett stegs marginal från kaos gav Frej efter och såg mycket snopen ut över att tilltaget misslyckats. Som i en handvändning gjorde han innerligt sitt absolut bästa. De fortsatte fram på volten som om ingenting hänt. Han såg fantastisk ut! De red på en stund och Frejs gula kropp glänste av svett. Han såg så nöjd ut. Han riktigt briljerade och plirade med sina Frejögon och sa "Se matte, se vad jag kan när den här människan sitter på min mycket kompakta fjordhästkropp". "Jag är avslappnad men ändå stunsig, jag har karaktär men är ändå medgörlig, jag arbetar mig uppåt och samtidigt framåt, jag är helt enkelt en superhäst!"

Det var så fint att jag kände att mina ögon höll på att tåras...jag svalde hårt. Tänkte på hur förbannat jobbig Frej har varit att rida och hur snabbt han lärt sig och hur fantastiskt vacker han är nu! Det var så fint, de riktigt dansade omkring. Det såg ut som om min vän bara satt där och Frej gick med oerhörd samling, hög hållning och ett bakbenstramp som inte är av denna världen.

Jag blinkade några gånger och tänkte att nu är jag väl ändå rätt töntig. Tänk om min vän fick se att jag stod och grinade. Hon skulle ju tro att jag grinade för att hon var för hård mot honom vid staketet och skulle aldrig mer komma hit och hjälpa mig. Så var det ju VERKLIGEN inte, det var ju glädjetårar! Fantastiskt vackert! Så så, koncentration.

Jag hoppade upp på Frej och fick känna på några sekunder av trevlig ridning. Långt ifrån det som precis skett men ändå. Det kändes mycket bra. Ingeting från de tidigare attackerna som jag trodde var för att han hatade bettet. Det kanske i själva verket var så att han hatade att man kom åt honom?

Vi funderade en hel del kring spjinkelispjoink-bettets vara eller icke vara. Hur kan ett sådant bett som inte har någon direkt klar funktion ändå fungera? Är det så att det är så rörligt åt alla håll att det är omöjligt att fastna i det och därför fastnar heller inte Frej? Är det så att man blir snärjd och luras att hästen går bättre att den gör? Varför skulle han då gå så bra, vara så nöjd och bli så trött? Kan trycket över nacken vara orsaken till att han slappnar av? Varför gör han då inte samma sak på Pelham, Pessoa eller Lopez-stång? Förstår ingenting.

Testade även westernstången. Var rent skit rädd att ta för mycket i honom. Vi preparerade med två tyglar så att jag skulle kunna släppa stångtygeln helt om han skulle överreagera. Det hände absolut ingenting. Jag kunde inte ens göra halt. Han traskade glatt iväg och spanade efter de andra hästarna och jag tog försiktigt i ena tyglen. Hände absolut ingenting. Plockade lite på stången. Ingenting. Tog lite till. Ingenting. Tog en rejäl förhållning. Ingenting. Obehagligt. För mig alltså. Red tillbaka förkastade bettet.

Dags för det tredelade. Hade inga större förhoppningar eftersom han inte gick särdeles bra på Opus tredelade med rörliga ringar. Han gick än sämre på detta. Jaanas Vegard rids också på ett sådant. Jag förstår nu vad hon menar med "bekvämt för hästen"...

Av dessa tre bett varav två normala och ett fullständigt "onormalt" är det det det fullständigt onormala bettet som lockade fram riktigt bra arbete hos Frej. Mycket, mycket märkligt.
Frågan är om man ska införskaffa detta bett inbäddat i mystikens slöjor och rida med det under en kortare period och låta Frej sladdra med kopparringarna och sedan återgå till det tvådelade och se om han knaprar mindre hårt på bettet då? Då kommer vi osökt in på T-touch metoden, tungmassagen och Linda Tellington-Jones som jag så lättvindigt förkastade i ett tidigare blogginlägg. Jag kanske får äta upp min sarkasm?

Huvudsaken är att Frej är nöjd med tillvaron.

När vi kom in var Frej rejält stel i vänster bakben när jag stretchade det framåt. Idag fick han verkligen kämpa. Jag stretchade det en extra gång för att riktigt tänja ut muskeln ordentligt så att han inte ska få obehag nu när han varit så duktig.

Så kom turen äntligen till Faxe. Lilla söta lurviga Faxe med tuggummi under fötterna. Han fick följa med på en 1,5 timmes hundpromenad. Det är ganska mycket lättare att promenera själv med hunden än att släpa på Faxe. Det krävs mycket aktivitet för att hålla uppe tempot på honom. Jag är helt slut.

Både Faxe och jag var svettiga när vi kom hem.

Hunden är naturligtvis lika pigg som innan promenaden...

Hästarna fick gå på tomten i två timmar och äta gräs i eftermiddags. De trodde knappt sina ögon. Det var bara att stängsla upp det eftersom bonden med den dyra halmen har lagt till ytterligare en merit till listan:

1. Dyr halm
2. Levererar inte på utsatt tid
3. Levererar inte på utsatt tid igen
4. Levererar inte alls (glömde...)
5. Levererar en mögelhärd.

Jag blir tokig. Och husse blir tokig på mig eftersom jag blir gnällig och gnatig. Frej blir tokig på alla andra eftersom han konstant är hungrig.

Hittade några mystiska sårskorpor på framsidan av Opus bakben. Hur gör man för att slå sig där? På båda benen?
Puts och salva. Ingen värme bara lite "Ajä, peta inte så hårt" från Opus sida.

Skulle egentligen rensa på tomten i förmiddags. Husse är på fastlandet. Kände för att vara lite präktig i min ensamhet. Präktigheten transformerades till att dra på sig smutsiga ridbyxor och rida jetmotorövningen med Opus idag istället. Ja, man är ju inte mer än männsika.

Det visade sig vara helt rätt beslut =) Opus var som ett litet grodyngel. Mjuk, len och stunsig. Vi hann bara börja med jetmotorövningen så började han självmant göra galoppfattningar (?)...å hej, åhå, galopp, galopp, galopp, avbrott. Frust, tugg, tugg "är du med?" å hej, åhå, galopp, galopp, galopp, avbrott. (???)

Jag tyckte inte att jag gjorde något, jag bara satt där. Opus såg mycket förnöjd ut. Å hej, åhå. osv.
Jag började tillslut att skratta. Då började han arbeta i form i arbetsgalopp! Jag försökte styra upp övningen och återgå. Det är ju inte meningen att Opus ska välja vad vi ska göra heller. Vi gjorde två varv och sedan började han med sina fattningar igen...(?)...jag började skratta igen och sa att han var söt och då började han galoppera i form igen. Jag har hittat en lösning! Skratt = avslappnad kropp = häst som går som en gul gud. (Han hade inte fyllt magen med en massa halm i natt så han såg dessutom ganska slank ut)...

Det var så roligt!!! Vi lekte en halvtimme (hade ställt klockan på 45 minuter) och Opus var helt svettig och mer än nöjd. Han skrattade med sina ögon. Vi avrundade tidigare och gick in och stretchade. Han var mycket mjukare i sidorna men stelare i frambenen/bogarna. Ett samband kanske? Tänk den dagen han är gummi åt alla håll! Då är han säkert en riktigt skojig filur att rida på =)

Igår kväll var det en sådan underbar kväll som luktade extra starkt av natur. Ursprungsplanen var att rida en jetmotorövning med Opus men det var en sådan underbar kväll att jag bestämde mig för att skritta ut på Frej först för att bara njuta av livet en stund.

Vi väntade tills alla fredagsbilister passerat och gav oss av i det närmaste bullerfri miljö. Det var helt underbart. Frej gick med sina raska steg och blev svettig bara av skritt...När vi kommit en bit ner på den långa grusvägen mötte vi grannen som stod och tittade på sina lammungar som hoppade och skuttade i gräset. Vi stod en god stund och pratade lamm, räv, örn och obefintliga betesvallar.

Vi fortsatte vår skrittur och tog samma sväng som sist. Vänsterkroken i skogen och sedan de två högerkrokarna. Frej blev tramsig på exakt samma ställen som förra gången. Som den tråkiga matte jag är var jag naturligtvis beredd med ett effektivt knäslut ;-) Det märks att Frej börjar bli aningens smidigare. Sidoskutten blir numera längre och inte med helt rak hästkropp. Alltid något.

När skutten och bakåttittningarna ökade i intensitet insåg jag att min lugna skrittur var över för denna gång. "Jahapp. Är det så vi ska ha det. Klarar du inte av att hålla dig i skinnet på halvlång tygel så får du arbeta istället."

Jag blev mycket, mycket sträng. Jag hann dock med att reflektera över att, kan man en dag kontrollera denna häst med andra tygeltag än halvt liggandes på ryggen innan han lyssnar så har man en miljard olika travtempon i samma pålle. Så himla kul!!! Han ändrar från nästan stillastående till luftig härlig trav på nolltid. Han kan dessutom få in den karaktäristiska distanstraven med något slags flygmoment i om man får några meter på sig.

Idag var jag lite wild & crazy. Borde egentligen släppa honom så när jag inte får stopp men det kändes som om jag inte bara kunde sitta och hålla honom för då hade vi blivit osams. Man kan väl säga att lyhördheten är på topp när det gäller framåtdrivande ;-) Sidvärts och broms är det sämre med.

Vid samma ställe som vanligt blev Frej "bakskygg" och räknade återigen med att kunna ta hela den långa grusvägen i inbillad panikgalopp. Nix pix. HALT. Framdelsvändning. Stirra faran i vitögat (ingen av oss såg någon fara), skritt, in med rumpan-nu sticker jag hem galopp i två språng, HALT, skänkelvikning höger, skänkelvikning vänster, skänkelvikning höger, skänke....."å nej jag kan inte gå till vänster för där står det lamm fem meter bort" sa Frej, SKÄNKELVIKNING VÄNSTER (!), "ok, ok, var inte så himla sur, vi har ju en lugn och skön skrittur" sa Frej

Pust. Vid det här laget var jag ganska svettig och det är mycket, mycket grusväg kvar. Vi ägnade oss och serpentier med volter samt halter med ryggning, öppna mm hela grusvägen tillbaka. Ganska praktiskt att göra små volter på en väg med dike på ena sidan och taggbuskar på andra sidan.
Det har nog aldrig tagit så lång tid att tillryggalägga denna sträcka tidigare.

När vi äntligen når asfalten kommer grannfrun (frun till ovanstående granne alltså) körandes i sin bil. Hon stannar i korsningen och vi pratar också en god stund. En av deras hästar råkade ut för en olycka med sin medryttare för inte så länge sedan. Medryttaren har vaknat och hästen får sina sår ompysslade. Hu.

Nu hade vi en kvarts skritt hem och det var mörkt. Opus jetmotorövning snöade inne. Men jag har inte haft så ont i benen efter ett ridpass sedan jag var på ridläger för...15 år sedan.

Har nyss kommit hem från träning i ridhuset. Det var dammigt, örk. Man snorar och hostar brunt och håret är strävt. Är för hungrig för att gå och duscha...

Vi tränade lite av varje. Mest tid blev det på en volt/fyrkant. Varannat varv fyrkant med mycket bakbensaktivitet och varannat varv alldeles rund och fin volt. Jag blev medveten om att det faktiskt går att navigera från hästryggen idag. Det kom som en blixt från klar himmel. Hallå, alla som rider och läser detta. Lyft blicken och se vart ni ska, det går fantastiskt mycket smidigare att komma dit man ska på ett bekvämt sätt.

Te och smörgåååååås!

Nu har jag laborerat färdigt för denna gång. Nu sitter åter det supertunna tvådelade bridongbettet på Frejjens träns. Vet inte om det berodde på detta eller om det helt enkelt var dagsformen som avgjorde, men idag var han mycket trevlig att rida. Han verkar trivas med det bettet även om han gnager väldigt hårt på det.

Vi jobbade med skänkelvikningar bakdelsvändningar och galoppfattningar. Höger galopp strular vi fortfarande med. Vi höll inte formen hela tiden men jag bestämde mig för att han fick gå som han ville, var mycket noga med att inte fastna i handen och gav rikligt med beröm när han lossnade och började arbeta rätt. Efter 20 minuter hade han insett att han inte behöver kämpa mot någon hand idag så han slappnade av och travade på i en mycket nobel och flott trav.
Han lyssnade kanon på avsaktningar med sätet och skänkelvikningarna gjorde han endast med mini, mini hjälper =)

Det är bara den konstanta formen som saknas. Kan jag bara ge tusan i att bråka med hans mun så kommer Frejs ridning gå lekande lätt. Han blir stain (sten för fastlänningar som inte förstår gotländska) så fort jag stelnar till. Jag FÅR inte göra så. Hur svårt ska det vara? Varför är det så svårt att rida när man sitter på hästryggen när det är så lätt i teorin?

Frej kommer att bli bra en dag. Jag kämpar vidare. Det är jättekul att se honom på morgonen numera. Han sträcker på sig som en katt och sedan sträcker han ett bakben i taget rakt ut. Sådan avancerad morgongymnastik såg man aldrig förr. Han börjar bli mjukare i sin kropp minsann =)

Hann precis innan det blev för mörkt. Tur att man har vita bommar...
Opus lyssnade inte på några röstkommandon över huvud taget. Han gasade glatt på och läste endast av min position. När jag försökte hejda honom stoppsladdade han och bytte varv och tog studshindren från andra hållet bara. Pust.

Han verkade vara lite stel i kroppen. Galoppen var inte så rullande och rund som den brukar vara och hörnpasseringarna var inte direkt rundade.

Vid morotsstretchen gav han helt upp. Det var inte värt att ta någon morot idag. Han orkade inte sträcka ut sidorna. Förvånande nog var han mjukare i benen än någonsin. Höger fram som han ryckt lite i tidigare höll han 90 grader rakt ut utan problem alls.

Uppvärmningen var sådär trevlig så  att man bara suckar förnöjt och tänker "kors, vilken trevlig häst jag har".

När vi så tog tag i kvällens ridövning från Hipsson (oj, nu såg jag att det var bakdelsvändning och inte framdelsvändning....det var därför det inte blev något flyt i övningen....) Eller, ja, delvis därför. Att man inte kan få hejd på hästen efter galoppen är ju en annan femma.
Rackarns häst. Han lär sig så himla fort. Tre saker är för lite. Han hispade runt innan galoppen, laddade, laddade, laddade. Han kunde inte bryta av och när han väl gjort det så kunde han inte göra framdelsvändningen som skulle vara bakdelsvändning utan blev alldels ifrån sig och förstod ingenting alls plötsligt.

Jag blev MYCKET sträng och då trillade poletten ner med ett snabbt litet klirr. Inga problem alls faktiskt....hmmm.

När vi sedan fattade traven började han med sina Opusrusningar och pinnade på som bara den. Jag tvingade in honom på små volter och olika håll tills han sansade sig och kunde fatta galopp ordentligt igen utan att bara tramsa.

Det var först de sista minuterna som han åter igen lyssnade på sätet. Vi mjukisred en stund och sedan gick vi in och stretchade. Han halvblundade när jag stretchade höger fram. Det sitter nog något gammalt där som börjar mjukna upp. Skönt.

Faxe, Frej och Opus

Dessa tre helt olika hästar har genom åren gett mig en ödmjuk syn på hästhållning och ridning. Får jag bara ha dem fortsatt friska så räknar jag inte med att köpa någon mörk kallblodstravare med böljande man på 15-20 år till. Det tråkiga med att ha hästar som är födda -94, -95 och -96 är att de blir gamla gubbar med käpp samtidigt.

Som alla hästägare anser man ju att just den hästen man själv äger är den mest speciella i hela världen. Visst, alla hästar har fantastiska personligheter. Frej och Opus är underbara men med Faxe har jag verkligen ett speciellt band. Det är precis som med människor. Det är bara en man som är Mannen med stort M (Husse) och så har man vänner med egna små platser i ens hjärta och så är det Faxe som tar upp en stor del.

Därför heter bloggen just "Faxe & Friends" och ingenting annat. Den är tillägnad honom, för blod, svett, tårar och ömsesidig kärlek. De tre första årens dagboksanteckningar ligger i säkert förvar och vår framtid delas nu med er andra bloggare.

Åren går och mycket hinner förändras. Våra absolut bästa vänner flyttar från ön och lämnar sina hästar på foder hos en familj. Det kändes konstigt. Plötsligt var det bara jag och min sambo och våra hästar. Tidigare var vi fyra som antingen tog livet lätt ätandes kladdkaka i hammocken eller vände ut och in på problem för att lösa dem. Hästarna var en central punkt. Vi tränade tillsammans och red till caféet vid havet och fikade. Vi hade aldrig några problem vid semesterresor eftersom hästarna kände varandra var det bara att släppa hästarna i varandras hagar när det behövdes. Ena veckan två hästar och andra veckan fyra. Jätteskönt.

 

 

Men som sagt förändras saker och ting. Fodervärdarna ville lämna tillbaka hästarna efter två år. Min sambo och jag lovade att åka och hämta dem och ha dem hos oss tills nya fodervärdar ordnades. Hästarna var inte ridna på länge och var minst sagt övergödda. Jag tror inte alls att fodervärdarna menade något illa. De ville bara vara snälla och matade hästarna.

Hur bantar man ett sto som måste vara mätt för att vara på gott humör?

 

Operation långsam bantning inleddes. Ena hästen vägde kanske om inte 100 kilo, så kanske 80 kilo för mycket. Det gick knappt att rida honom. Han var så fet att det rosslade om honom när han andades. Vi jobbade hårt med hullet och ridningen. Den andra hästen flyttade så småningom till Uppsala till en gemensam vän. Det kändes jätteskönt att hon fick det bra. Den feta hästen, Opus, var nu till salu. Det kändes inte alls bra. Opus var ju en del av oss. Skulle han nu flytta igen?

 

 

Vi lovade att ombesörja försäljningen av Opus. Vi tog emot en intressent som fick provrida. Det såg så trevligt ut som det kunde vid det tillfället. Han hade säkert fått det jättebra hos den tjejen.

Vi köpte honom i absolut sista sekund själva. Det var kanske inte det mest genomtänkta köpet jag gjort i mitt liv men efter det jobb jag lagt ner på honom sedan han hämtades hos fodervärden kändes det tungt. Jag hade ju lagt jobbet på Opus för våra vänners skull inte för att han skulle säljas.

 

Opus blir vår tredje häst

Jag fortsatte jobbet med Opus och kom till en punkt då tre hästar kändes övermäktigt. Bestämde mig till slut för att sälja honom. Faxe gick ju inte att sälja och Frej går bara inte att sälja. Det måste bli Opus som får flytta. Jag svarade på några annonser men insåg tillslut att jag faktiskt inte kan sälja något av mina djur.

 

 

Opus bor alltså kvar och försöker att lära mig saker som han kan som inte jag kan och som jag sedan kan lära de andra hästarna. Han är en superläcker häst som är duktig på det mesta. Han är skolad i engelsk dressyr, akademisk dressyr och western. Han har löshoppat på en meter men kan förmodligen hoppa högre. Han är smidig som en katt och har hoppat ut genom den övre delen av stalldörren när han ledsnade på att stå inne en förmiddag. Han vill dock inte dra vagn. Det är lite tråkigt.

 

Mitt mål med honom är att en dag rida piaff och galoppiruetter. Vi får väl se hur det går ;-).

 

Opus är född den 15 maj 1994. Han är e. Ljosen 145 och u. Ami 2468.

Frej, vilken grej

Efter 4 månader som hästägare var det dags för något ännu större. Att verkligen välja en häst och köpa den. Hur väljer man en kompis som man ska leva med i så många år? Med Faxe var det så naturligt på något vis. Det var bara så att han skulle bo hos oss.

Häst nummer två. Vad skulle det bli? Genom Faxe var vi ju redan inne på fjordhästspåret. Faxe var ju min häst och min sambo ville absolut inte ha något annat än fjordhäst. Dessutom gör sig ju fjordhästar bra i par. Man väcker alltid uppmärksamhet och folk blir glada när man kommer med två fjordingar.

Vi letade i annonser, läste och läste men det kändes mest som vanligt när man läser hästannonser. Jag minns än idag att jag fastnade för en häst som hette Skorpan. Hon var dräktig just då men jag kunde inte släppa henne ur tankarna. Det kändes samtidigt som att vi inte kunde vänta på att hon skulle bli till salu och jag vet inte om hon blev det sen heller.

Det var tur det. Hade vi väntat på Skorpan hade inte Frej korsat vår väg. Varför det blev annonsen på Frej som vi ringde på måste vara ödet. Vi sökte en ung fjordhäst som var inriden och inkörd. En färdig häst som komplement till Faxe men samtidigt en häst som man har möjlighet att få så många år som möjligt med. ?5 årig fjordvalack, pigg och framåt?. Det var den vi skulle titta på.

 

Svårt att vara objektiv när hästen är världens charmigaste

Han stod i Ödeshög. Vi åkte dit laddade med kamera för att fotografera honom från alla vinklar och vrår för att ta med hem och diskutera med våra hästvänner. Det första vi gjorde efter att ha sagt hej till Frej (vi var sålda redan i stallet, vilken charm han hade) var att åka med en sväng med rockard. Vi försökte slå känslan ur hågen och verkligen leta fel hos Frej för att vara ordentligt objektiva och inte alltid bara följa hjärtat. Frej gick stabilt med vagn och vi höll i oss när ägaren styrde ut i trafiken i full trav. Frej rörde inte en min. Detta var hans hemmabana, det märktes att han var körhäst. Det kändes skönt eftersom ingen av oss kört häst tidigare men gärna ville lära oss för att kunna träna hästarna allsidigt. Frej verkade vara en klok häst.

 

 

Nästa prov var ridningen. Jag minns inga större problem utom att han var mer okoncentrerad vid ridningen än vid körningen. Vi red en stund i hagen och han kunde alla grunder ordentligt. Sen red vi ut en sväng och då var han aningens mer på alerten. Det var bra. Vi ville inte ha någon turridningshäst som bara lunkar på.

Vi fikade och pratade en stund och fick reda på att han tyvärr fått dåligt foder under en tid på grund av rådande stallrutiner. Han hade utvecklat känsliga luftvägar och fick väldigt lätt hosta. Han hade även varit halt på båda fram och vilat en längre tid.

Vi kom överens om att vi skulle åka hem och fundera och prata med folk som visste mer än oss innan vi kunde ge ett svar. Det var helt ok.

Vi hoppade in i bilen, stängde dörren och sa till varandra att Frej kommer att flytta till oss.

 

Handpenningen på Frej betalades och han fick bo kvar hos gamla ägaren i två veckor medan vi ordnade med flytten till det nya stallet. Vi fick mejl varje dag om hur Frej hade det och vad han gjorde på dagarna. Det kändes tryggt.

 

Frej reser hem

Så kom dagen då Frej skulle hämtas av hästtransportören. Han skulle dyka upp hos Frej på eftermiddagen. Frej var förberedd med flätad och lindad svans. Den gamla ägaren hörde av sig och sa att det inte hade kommit någon transportör. Timmarna gick. Ingen transportör. Vid midnatt dyker transportören upp. Då är det tomt i lastbilen och Frej ska till Uppsala för att mellanlanda och vänta på fler resenärer. I samma lastbil som Frej åkte i skulle det även åka med travhästar som skulle till Skrubbs travbana i Visby. Vilken dag det skulle bli kunde ingen svara på.

Vi fick tillslut kontakt med transportören och fick då veta att Frej var på väg till Uppsala. Vi bad att chauffören skulle ringa när han stod i kön till färjan i Nynäshamn så att vi fick några timmars förvarning att kolla upp med stallet att allt var grönt, ta ut kontanter till betalning osv. Det här var på den gamla goda tiden då färjan tog längre än tre timmar. Jo, han skulle ringa men önskade nog helst av allt att dessa nojiga hästägare skulle sluta trakassera honom med telefonsamtal.

Klockan 06.05 ringde han. Vresig som få och undrade vart hästen skulle. Förvirrat undrade min sambo var han var och fick svaret att han var utanför Visby och ville veta var vi bodde. Var vi bor? Vi bor två mil från stallet. Vi måste åka dit och öppna. Skulle du inte ringa i Nynäshamn? Han svarar argt att han ringer ju nu och att vi skulle rappa på för han skulle vidare.

 

Vi skuttade i kläderna. En av oss körde i ilfart mot stallet och den andre till bankomaten eftersom vi fortfarande inte hade fått reda på vad det skulle kosta i slutänden. Det berodde helt på hur många hästar som skulle med. Vilket han förmodligen visste i färjekön i Nynäshamn.

 

 

När jag väl kom till stallet stod Frej och bekantade sig med Faxe och sambon försökte föra något slags lugnande resonemang med den vansinnigt arga chauffören. Vi vet fortfarande inte vad han var upprörd över. Han hade ju själv gjort precis tvärt emot vad han sagt hela tiden fram till nu. Vad har vi nu gjort för fel? Vi hade ju inte fått veta någonting om någonting och nu hade vi inte heller jämna pengar att betala med. Chauffören hade ingen växel.

 

Vår nya familjemedlem, Frej

Frej visade sig vara precis så bra som vi tyckt från första stund. Han är en underbar häst. En underbar häst med två jag. Han väljer det jag som passar för stunden. Han har ett körhäst-jag. Orubbligt, fantastiskt, tålmodigt och ett ridhäst-jag som på senare tid visat sig vara ganska formbart. Från början var det ridning under protest. Numera börjar det gå över till ett mycket ambitiöst kallblodsläge. Han är fin och han är definitivt Husses häst. Han gör precis allt för min sambo. Skulle han be Frej rulla runt skulle han förmodligen göra det. Det är helt otroligt.

 

Den bästa livscoachen av alla

 

Frej har lärt mig mycket som människa och ryttare. Framförallt vad äkta tillit och ömsesidig respekt betyder. De första åren gick jättebra men sedan hände något. Vi kom helt på kollisionskurs. Jag blev arg på honom när han konstrade. Vi hade det kämpigt länge. Tillslut slutade jag att rida honom för att jag blev rädd helt enkelt. Frej är en dominant häst. Jag hade fram tills nu varit ohälsosamt orädd i hästsammanhang. Goa Frej rådde jag dock inte på. Jag red honom inte på ett halvår.

Tillslut gav jag mig ut ändå. Det hände precis samma saker som innan jag slutade. Han spanade bakåt, gick och trippade en stund och sedan drog han bara iväg rätt in i skogen. Jag blev rädd naturligtvis. Igen. Klev av och gick en bit. Tänkte att nu får det vara nog. Det ska vara kul att rida. Det är inte kul att rida Frej. Nu säljer vi honom, det här går inte.

Sen blev jag arg på mig själv för att jag ens tänkte på att sälja min vän. I samma ögonblick hoppade jag åter upp på hans rygg och jobbade stenhårt. Jag gav mig inte förrän han gick som om han drog vagn. Jag minns att jag tänkte att har jag lyckats göra ridhäst av Faxe så ska jag väl banne mig klara av att rida Frej. Den dagen vände allt. Från och med den dagen har jag aldrig mer blivit arg på Frej. Bara tagit ett djupt andetag.

 

 

Jag har lärt mig att Frej har bra och dåliga dagar. Det syns på hans ögon. Har han inte en klar och positiv blick ska man inte ge sig på att göra något avancerat. Vill han inte så slutar det enbart med att det gör ont på en själv. Då är det bättre att ta en pysseldag och visa att man bryr sig om honom. Jag vet inte om det kanske sitter i hans kropp. Han kan vara fruktansvärt stel och tycker inte om kyla. Soliga varma dagar är Frej i sitt esse.

Nu när jag har tagit mig tid att förstå vad Frej egentligen vill och menar när han gör olika saker går vara liv lekande lätt tillsammans. Han är gladare och jag är lycklig över att han av alla har fått mig att tänka till. Tänk om jag hade lyssnat på honom från början och inte bara köpt allt vad instruktörer och förståsigpåare sagt. Har man Frej med sig så gör han precis vad som helst för att vara till lags. Han är en helt otrolig häst. Jag är kollosalt glad över att ha honom i mitt stall. Frej är rolig att ha att göra med. Han är en kul individ som är översvallande positiv så det smittar av sig.

 

Frej är född den 13 juni 1995. Han är e. Krossar 144 och u. Isabella 2743.

Det är en fråga man stöter på allt som oftast. Numera svarar jag den korta versionen att det inte finns någon annan hästras som är så mångsidig. Det var år 2006 jag insåg att jag nog måste sluta dra den långa versionen om varför vi har fjordhäst. Det är ändå ingen som fattar vilken häst jag menar när jag börjar prata. Den långa versionen är historien om Faxe och även anledningen till varför jag inte har en långbent mörk kallblodstravare med böljande man. Flitiga läsare av min blogg har undrat vad jag har för hästar. Det här är mina ögonstenar!

 

 

Faxe min första häst och en resa jag aldrig kommer att göra om

 

Av någon anledning har jag fört bok över varenda dag sedan jag mötte Faxe. Jag har aldrig tidigare orkat skriva kontinuerligt om någonting. Idag sex år senare är jag oerhört glad att jag har anteckningar kvar. Det stärker en när man själv eller Faxe är nere och det gör att man tänker efter och analyserar mer. Det är skönt. Jag känner min häst utan och innan vid det här laget. Jag ångrar absolut ingenting, men jag kommer aldrig att köpa en sån här häst igen. Den känslan jag känner för Faxe kommer jag aldrig att ha med en annan häst.

 

Mitt första halvår med fjordhästen Faxe

 

Mina första anteckningar om Faxe lyder så här:

Faxe låter sig fångas av xxxx med hjälp av äppelbitar efter 35 minuter. Tränset gick att få på efter 10 minuter.

Det var i maj år 2000. Faxe var då inhyrd på en ridskola och den dåvarande ägaren hade varit ute och tittat till honom en gång per kvartal de senaste två åren. Nu hade han hunnit bli fyra år och var i förskräckligt dåligt skick.

Min sambo och jag fick upp ögonen för honom när han stod och hängde över staketet till paddocken när vi red lektion på ridskolan. Vecka ut och vecka in stod han där ensam på kvällarna i skenet av en lampa. Han såg ledsen och håglös ut. Han var mager som en sticka och var den värsta hackkycklingen av alla i den stora flocken. Den enda kompisen han hade var ett tvåårigt sto som gick i unghästhagen bredvid. De brukade promenera på varsin sida av staketet fram och tillbaka. Om han inte såg henne brukade han gå fram till staketet och ropa huiiiii?. Då kom hon gåendes genom skogen och de stod en stund vid staketet och nopprade på varandra.

 

Faxe saknar förmågan att gnägga som vanliga hästar. Det kan ha att göra med att han levde sina första år tillsammans med sin mamma i en lammbesättning. Han blev inte avvand förrän vid två års ålder då hans syster kom till världen. När hon kom fick han gå ett halvår ensam tillsammans med lammen innan han och systern flyttades till ridskolan.

 

Vi har fått höra historier om hur fruktansvärt fet han var vid ett års ålder då hans mamma visades på premiering. Han var fet och ouppfostrad och gick mest på bakbenen enligt berättelserna. Det var mycket svårt att tro när man såg denna taniga fyraåring som vinglade fram. Han var otroligt blyg och ville inte bli klappad.

 

När vi ändå var vid ridskolan två gånger i veckan frågade vi om det gick att kontakta ägaren till hästen och fråga om vi fick pyssla lite med honom. Det gick alldeles utmärkt. Problemet var att ingen annan än ägaren kunde fånga honom. Ingen annan än hans ägare vågade nämligen gå ut i en hage med 30 hästar och locka med en morotshink. Hon var ute två gånger på en vecka och det tog en halvtimme att fånga honom varje gång. Vi föreslog att vi skulle ställa honom i en liten hage vid stallet istället så att det gick lättare att fånga honom.

 

På detta sätt vann vi två saker. Det ena var att vi kunde använda tiden till något nyttigt istället för att jaga runt en flock hästar och det andra var att Faxe slapp ägarens närvaro. Vi hade lagt märke till att han hade ett helt annat beteende när hon var i närheten. Han var mycket bufflig, ja rent av farlig om man inte var snabb och beredd på att flytta sig. Stod ägaren framför honom måttade han sparkar med frambenen mot hennes knän eller reste sig på bakbenen mot henne för att skrämma henne. Vilket han naturligtvis lyckades mycket bra med.

 

Vi bekantar oss med Faxe

Maj månad förflöt och vi pysslade med Faxe. Tog in honom från hagen, borstade honom och gav honom extra mat. Hovarna kunde vi inte kratsa för då trillade han omkull. Han var för svag för att stå på tre ben. Bakhovarna luktade bedrövligt illa. Enligt ridskolan hade ägaren inte haft hovslagaren ute på två år. Hovarna var förfärliga. De var sneda, vinda och utflutna. Det var ändå förvånansvärt att de inte var längre.

 

Under dessa få veckor knöt min sambo och jag mycket starka band till hästen. Under allt elände fanns faktiskt en trevlig häst, vad folk än sa. Ingen av oss har haft häst tidigare och vi hade inte haft en tanke på att bli hästägare. Absolut inte nu.

 

Vi älskar djur båda två och en häst är väl som vilket djur som helst. Bara större. Det är väl klart att man kan ha en häst. Så gick resonemanget samtidigt som Faxe tydde sig väldigt starkt till oss. Han väntade på oss varje dag och det kändes som att det var dags att välja. Bättre att bryta innan vi alla knyter starkare band än vi redan lyckats med eller så köper vi honom helt enkelt. Hjälp och råd från ridskolan utlovades.

 

Köpa eller inte köpa?

Vi tog ut en veterinär som kollade på Faxe och denne avrådde oss starkt från att köpa hästen. Veterinären ville prompt anmäla honom till Svenska Hästars Värn. Vi förklarade hur det låg till och veterinären ville då boka en ny tid som ägaren skulle vara med på. Veterinären ville att ägaren med egna öron skulle få höra i vilket dåligt skick hästen var.

 

Så kom dagen med ny veterinärbesiktning. Det blev ett möte med många hårda ord. Vid böjprovet krävdes fyra man och en vägg för att få Faxe att stå på tre ben. Faxe blev lite omtöcknad av allt ståhej och gömde sitt huvud i min famn. Han andades mjukt i min fleecetröja. Jag minns fortfarande exakt hur det var, hur vi stod och vad vi gjorde. Jag tror att Faxe och jag utstrålade något slags lugn tillsammans.

 

Faxes ägare åkte hem i vredesmod efter halva besiktningen så vi fick ta blodprover och raspa tänder själva med veterinären. Eftersom ägaren hade lyckats skada Faxe i munnen med bettet under de få gånger som hon hade jobbat med honom så krävdes lugnande för att få in munstegen. Sprutan gjorde honom fullständigt lealös. Hans klena kroppshydda domnade bort ögonblickligen. Trots detta tillstånd bet Faxe ihop tänderna så hårt att det krävdes två personer för att knixa upp munstegen två hack. Vid detta tillfälle fick vi en liten nätt vink om vilken mentalitet han har. Vill han inte så vill han inte. Det kan inga droger i världen ändra på. Fjordingar sägs vara envisa och Faxe måste utan tvekan vara den envisaste av dem alla. Han ger sig aldrig. Verkligen aldrig.

 

Helgenomgång

Blodprovssvaren visade att han hade dåliga blodvärden. Träckprov visade att Faxe bar på ohyggliga mängder blodmask. Han hade naturligtvis aldrig avmaskats heller. Det förklarade blodvärdena, den magra kroppen och hovarna. Vi åkte och köpte avmaskningsmedel omedelbart. Det visade sig vara svårt att ens få in en spruta med avmaskningsmedel i mungipan. Ägaren har nog gjort något vansinnigt dumt med hans mun. Jag förstår inte hur man lyckas förstöra en häst så kolossalt när man tränat den ett tiotal gånger på fyra år.

 

Nu tog vi även ut en hovslagare. Denne avböjde vänligt men bestämt att sko Faxe eftersom han stod på bakbenen eller satte sig i stallgången om vartannat. Operation lyfta hovar inleddes. Inte så lätt eftersom han kastade sig med all kraft mot spiltväggarna om man gick in till honom. Faxe är den enda häst jag känner till som ryckt av en hingstkedja?och han är en liten gul fjording.

 

Vem köpslår om en slaktfärdig häst?

Torsdagen den 8 juni bjuder sambon 1000 kronor för Faxe. Då har vi hittills stått för alla vårdkostnader på en häst som inte är vår. Ägaren sa att hon skulle fundera över helgen. Själva sysselsatte vi oss med att träna hennes häst undertiden. Vi tränade på att promenera i grimma och hingstkedja över gårdsplanen. Vi åkte på skosulorna efter Faxe. Vi longerade på ridbanan och Faxe protesterade och hotade oss genom att vända upp bakdelen och sparka. Under dessa dagar tränas mitt hästöga mer effektivt än under alla år jag hittills hade ridit. Helt enkelt måste man kunna läsa hans nästa drag snabbt så att man inte skulle bli sparkad eller överkörd.

 

På måndagen hörde ägaren av sig. Hon hade då ångrat sig. Hon ville inte längre sälja hästen utan ville hellre göda upp honom över sommaren för att slakta honom till hösten än att sälja honom till oss.

 

Nu följer några ångestfyllda dagar. Vad skulle vi göra nu? Ridskolans ägare fick medla. De kommer fram till en deal som innebar att hon säljer Faxe och Faxes syster på ett bräde. Vi skulle betala 3000 kr för Faxe plus de 4000 kr som vi redan lagt ut. Ett klart överpris för en häst som man inte vet om den kommer att överleva ett eller flera år. Ägaren gick i alla fall med på att sälja båda hästarna. Faxes syster var också i dåligt skick. Hon hade fått en riktigt dålig start som fölunge och var även hon parasitangripen. Som tvååring hade hon en väldigt outvecklad bakdel. systern hade samma envisa temperament som Faxe och exakt samma huvud.

 

Många korta pass ger så småninom resultat

Under hela juni månad jobbade vi med Faxe en kvart varje dag. Vi gjorde små, små framsteg men stötte också på den Faxe som kommer fram när det blir lite jobbigt. Han kunde vara oerhört stöddig. Bufflig, gick rakt över en, hotade och var allmänt otrevlig.

 

Vi har nu nått så långt att han kan hålla framhovarna uppe så pass länge att det skulle vara möjligt att verka dem om man gör små pauser.

 

Min första erfarenhet i att kritiskt granska "experter"

Vi har också kallat ut en ansedd expert inom ämnet horsemanship. Jag hade en föreställning inom mig hur han med mjuka metoder lär Faxe att acceptera saker i munnen. Det visade sig bli en av de värsta timmarna i mitt liv.

Bestört såg jag på hur Faxe fick ta emot både sparkar och slag. Eftersom Faxe gav tillbaka lika mycket som han fick slutade det med att han lämnade ett blodigt spår efter sin såriga mule längs hela boxväggen på sin väg ner mot golvet. Den ansedde westerntränaren gav sig inte förrän han vräkt omkull en fullständigt oförstående Faxe på stallgolvet.

Chockad och arg började jag gråta och bad honom att sluta. Jag sa att jag trodde att han skulle hjälpa mig. Han svarade att hästen var för gammal för att det någonsin skulle kunna bli något vettigt av den. Dessutom skulle två noviser som oss aldrig någonsin kunna hantera den här hästen. Hästen skulle behöva en månads proffshjälp à 4000 kr till att börja med och sedan skulle Faxe få flera bakslag under sitt liv. Ridskolans ägare kom till undsättning och sa att jag faktiskt hjälper dem med deras unghästar och har ganska många års ridning i bagaget så helt dålig hästmänniska kunde jag ju inte vara. Mannen svarar då att han kanske har missbedömt mig och att jag kanske skulle kunna ta Faxe med på prov under en vecka till deras gård innan jag köpte honom. Vi avböjde och betalade inte mannen en krona.

 

Faxe blir min

Den 1 juli år 2000 klockan 10.00 blev han min. Underbart. Den förra ägaren åkte hem utan att säga ett ord. Min sambo och jag var nu stolta ägare av ett ök. Ett ök som alla med något slags hästkunskap avrått oss från att köpa. Vid närmare eftertanke var det nog bara en enda som tyckte att vi skulle köpa Faxe och det var ägaren till ridskolan. Nu stod många och pratade bakom våra ryggar. Det var vi lyckligt ovetande om då. Kanske fattade vi inte eller så hade vi inte tid att lyssna. Flera år efteråt kan det komma fram folk till mig och prata om det där monstret i fjordhästkostym som något par köpte. De flesta tyckte att Faxe var farlig. Det var han kanske också men någonstans där inne i de bruna ögonen fanns en kompis. En mycket vänlig häst.

 

Vi fortsatte att jobba på som tidigare och gjorde små framsteg hela tiden. Faxe fick ett hackamore eftersom vi inte ville bråka med bett över huvud taget.

 

I slutet av juli började vi rida in Faxe. Vi hade lärt oss varandras kroppsspråk perfekt och han gick att leda till och från hagen utan grimma och grimskaft. Det var inga större problem med ridningen eftersom han promenerat i skogen med sadel på och kunde höger, vänster och broms efter tömkörningen. Han lyssnade uppmärksamt på minsta viskning från ryggen.

 

Sommaren och hösten gick. De flesta dagar var Faxe lydig, lyhörd och lycklig men det fanns även stunder då han stod på bakbenen eller bara drog iväg. Då backade vi lite och började om. Vi red, tömkörde och promenerade på utflykter med två vänner som också har fjordhästar. Vi lärde oss manklippningens ädla konst, vilket inte var lätt på en häst som har haft en två års lång man liggandes åt höger. Vi slog halvt ihjäl oss och Faxe när vi skulle träna lastning och Faxe fick sina första skor.

 

I oktober inträffar något slags eldprov i förtroendet mellan matte och häst. Faxe blir sparkad på ett bakben och måste pysslas om. MonsterFaxe är tillbaka och lyckas måtta sparkar ståendes på två diagonala ben. Sambon håller upp ett framben så att jag ska kunna komma åt bakbenet men Faxe sparkar ändå. Listig häst. Jag minns egentligen inte hur vi lyckades ta hand om det där såret utan att skada oss mer än vi gjorde men det gick.

Tillbaka till ridbanan och ledarskapsövningar.

 

Flytt från ridskolan till ett mindre stall

I slutet av november flyttar vi till ett annat stall. Det är nu mitt riktiga hästliv börjar på allvar. Flytten innebär att vi behöver en häst till som sällskap för att inte behöva vara beroende av andra och för att kunna rida ut tillsammans.

 

Åren har nu gått och jag har väl inte kunnat lita på honom till 100% i alla lägen men nog har han blivit en fin häst alltid. Bakslag har han haft, visst men det går snabbare och snabbare att få honom till knähäst varje gång. År 2005 hade jag inte längre några ursäkter för att inte vara med i DM i Bruksridning så vi ställde upp och vann!

 

I maj 2006 var det dags för SM. Vi åkte naturligtvis. Får man chansen ska man ju ta den. Det var jätteroligt även om vi mer talar om att vi deltagit i SM och byter samtalsämne när det kommer till vår placering. Vi är nöjda med att ha varit på ett SM. Nöjda med att kunna hantera den mängden människor, hästar och fordon som det innebär. Han var så himla duktig. Vi var så stolta över vårt ök.

 

 

Faxes syster dog 3-4 år efter att vi köpt Faxe, vilket gör en smärtsamt påmind om att hans och min tid tillsammans kanske inte alls blir 20 år till som man är helt inställd på till vardags.

Faxe har tvingat mig att lära mig det jag kan idag. Det är jag glad över. Jag är också stolt över att äga den häst som han blev tillslut. Men som alla andra hästmänniskor sa till mig när vi köpte Faxe så avråder jag också andra att köpa en sån här häst...motsägelsefullt...ja ;-)

 

Faxe född den 15 maj 1996. Han är e. Ringo 184 och u. Häröds Erika.

 

 

Skulle egentligen inte rida idag. Jag skulle ägna mig enbart åt hästpillning och tvättning av Faxes svans.
Innan jag gick ut i stallet fick jag ett samtal. En bokning! En bokning till vår kurs!!! Nu är det bara en plats kvar. Tjohooo, då kanske det blir verklighet! Hur kul är inte det???

Inspirationen slog mig hårt i huvudet och Lille Opus fick ställa upp en halvtimme på ridbanan. Varför måste man bli så himla duktig INNAN man går på kurs? Nåja, det skadar aldrig att kunna visa upp en någorlunda välriden fjordhäst när man är iväg bland stora bruna ;-)

Opus var inte alls lika mycket i gasen som jag var. Han var rätt loj faktiskt. Han gjorde det han skulle, men absolut inte mer. Vi jobbade ganska mycket i galopp eftersom den verkade rulla av sig själv medan traven krävde ständigt underhåll. Som avslutning tränade vi travstarter från stillastående. DÅ kom protesterna minsann! Det var jobbigt. Alltså är det det som står på schemat under nästa vecka.

Ja precis. Vad kan det annars bli när man rider med Blå Stjärnor och K1:are ;-)
Det var jättekul! Bra medicin mot sågspånstittning.
Opus blev redigt förbannad efter ett tag när hans parhäst gått och muckat ett par tre varv. Opus skulle aldrig själv göra något men blir man provocerad kan man ju inte bara gå och se söt ut heller!

Som avslutning tränade vi backning i vinkel och vända i trångt utrymme för att försöka värva en till människa till bruksridningens underbara värld. Den nya tjejen red ett jätteduktigt halvblodssto. De kommer nog att bli besvärliga konkurrenter i höst ;-)

Kvällen var en lätt match för Lille Oppe. Han blev inte ens andfådd.

Lydnadsträning iform av billarm som gick igång när vi passerade mellan två bilar. Opus brydde sig föga.

När han backade ur transporten halkade han omkull. Det var kall luft ute och varm luft inne i transporten och denna transport som han åkte i idag hade den gamla typen av gummi på rampen. Den sorten som blir snorhal när det är kallt. Han verkade inte ha slagit sig och han borde inte ha sträckt sig men jag ska kolla ordentligt imorgon.
Stackars liten gul...

Idag var även fästingpremiär =(
Vitlöken hjälpte tydligen inte. Jag hade hoppats att det var samma som för människor...Då får det bli kemikalier istället. Vill inte ha en häst till med Ehrichias! Många av grannarnas hästar hade det också förra året. Vi har onda fästingar här på norra Gotland. =(

Tömkörde Faxe i en halvtimme. Han lossnade snabbare än någonsin i höger varv. Vi tränade tempoväxlingar. Gud vad han är slö. Jag fick smiska till honom ett par gånger innan han begrep att det var arbetstrav som gällde och inget annat. När han väl hittat takten var det skvatt omöjligt att få honom att sakta av.
Ett eller två varv tog det! Han rullade på han, när man väl fått upp farten kan man väl ändå fortsätta några varv till?
Slashas!

Bitvis gick han riktigt fint och spände det lilla muskelpaket han har i behåll. Han var mycket nöjd och tuggade på bettet. Jag har använt Opus tredelade sweet iron med kopparmitt när jag tömkört nu. Han verkar trivas med det.

Han hade en tendens att hamna bakom lodplanet idag. När jag drev på honom för att få upp honom stack han iväg med ytterbogen före. Måste alltså vara lite raskare och vara på honom innan han lägger sig tillrätta bakom lod. Inte lätt, man måste ju hålla koll på sig själv också...

Irritationsmomentet idag var att hästen som aldrig önskar något hellre än att stå still inte kunde stå still. Vid korrigerig backade han och krånglade. Åååh! Sånt irriterar mig!!! Detta ska ur honom och det snabbt. Hästar ska banne mig stå still när man ber om det.

Undrade när denna dag skulle komma. Jag har varit så strålande glad för att det gått med kometfart för Frej och hans arbete med att bli mindre körhäst och mer dressyrhäst. Han har köpt det mesta jag har tagit mig för även om det har varit en hel del stelt och spjärningt ibland.

Idag har vi tagit steget från myrstegstrav med fin böjning och ryggverksamhet till någon annan slags trav i markant raskare tempo fullständigt utan form. Vi flängde omkring och jag tänkte "dra inte, fastna inte, kämpa inte emot" Inte bekvämt för någon av oss...suck. Idag var det första terminen på ridskola igen, fast i slutet av den, då man fick prova på att galoppera fast inte lyckades få rätt galopp...höger såklart.

Jag hade ställt timern på 30 minuter men avbröt innan för Frej blev ganska tagen idag. Rejält svettig och flåsig.

Det fungerade inte med positiv visualisering. Jag gick nämligen ut med tanken att jag skulle rida gårdagens voltövning som Opus fick göra, med lika mjuka händer på Frej och se hur alla bitarna bara trillade på plats. Vi kunde inte ens trava på den stora volten...

Ååååå, näääää, vi pausade halvvägs och skrittade bööööööööjd runt ena skänkeln och böööööööjd runt andra skänkeln. Som betong. Vad tusan??

En intressant reflektion var att vi stretchade vänster bak som om han aldrig någonsin haft besvär tidigare (!). Tack vare detta gick jag in med tanken "vi ska bara över tröskeln" istället för "jag kan inte rida" =)

Undrar hur hög tröskeln är?? Ska jag bara köra på? Husse röstar för ett steg tillbaka och jag antar att Inspirationskällan från Sudret röstar för att pressa lite till...

Velig.

Idag hade jag ingen mer vidlyftig plan än att jobba på en stor volt med små volter i volten ömsom till höger och ömsom till vänster. Ja, vad ska man säga. Opus lärde sig snabbt vad det hela gick ut på så jag behövde inte styra över huvud taget...jag satt bara på honom med lång tygel och han travade runt i små volter hit och dit. Rackarns häst.

Eniro...jag vet var!

Bytte övning till att göra volter, halva volter, rida rakt, göra halt, trava, galoppera hit och dit över ridbanan. Detta gav lite mer frustningsutdelning. Galopperna satt klockrent. Måste nog börja kräva lite mer form i galoppen snart...men jag är så rädd att jag fastnar i handen. Jag vill ju ha sprutten där bak. Fastnar jag blir det ingen sprutt.
Vi avslutade efter en halvtimme med side-pass över bom. Gick mycket bättre än sist men inte bra.

Stretchingen avslöjade att stelheten i frambenet/bogen är som bortblåst. Skönt, då var det något tillfälligt som gav med sig med lite vila.

Husse köpte "svansbalsam" igår. Underbart! Då kan man lägga undan den fördärvande piggborsten. Jag har använt den på tok för mycket på sistone. Jag som brukar vara så ordentlig med svansarna. Fy på mig! Opus och jag firade med en ordentlig svanstvätt och svansrotsmassage samt bortklippning av öronvaxet som tittat ut en längre tid. Han börjar se riktigt proper ut. Mohikanfrisyren har dessutom kommit halvvägs i sin utväxt. Kan man nöja sig med en kortare frisyr kan man nog klippa den jämn och fin till träningshelgen i maj!

Eller snarare så hävde han sig över hindren som en 150 pannors gubbe som ska ur en gammal nedsutten Mazda.

Han höll sig helst till ett lite mer lätthanterligt travtempo. Vi började med att bara trava över bommar på marken. Han förvånade mig åter genom att lyfta fötterna tre gånger så högt mot vad som verkligen behövdes. Det är ju en sak som blivit bättre efter vilan!

Faxe brydde sig föga om vad grannarna hade för sig trots att lågorna från deras brasa nästan slickade trädtopparna och tallriset som de slängde på med jämna mellanrum fräste högljutt.

Sedan fick han häva/hasa/hoppa över ett hinder. Slarvigt Faxe. Satte upp studset och bad om galopp. Faxen var med på noterna. Jag tror att det blev lite nära för Faxe, han är ju faktiskt betydligt längre än Frej.  Han fick hoppa studset två gånger åt varje håll i galopp och sedan skrittade vi av och stretchade noga.

Inga sura miner trots att statistiken talar för att idag skulle vara en sur dag. Vi kanske är i början på en uppåtgående trend?

Ikväll byggde jag upp en liten ränna av glasfiberstolpar och eltråd och gjorde en fin liten cavalettiserie längs ena långsidan. Varannan bom var upphöjd 30 cm för att det skulle bli lite trixigt och extra gymnastik för ryggen.

Vi värmde upp i skritt och trav på longerlina men Frej var mest intresserad av vad grannarna hade för sig. De eldade nämligen idag också. Jag grälade lite på honom. Han kunde sträcka sig till att ha ett öra och ett öga på mig men snegla mot skogsbrynet i smyg för att se vad de gjorde för något skojigt.

Så släppte jag lös honom och han fick trava över bommarna. Det blev hackigt och dant.
Efter serien gick han igång rejält. Bralleri brallera och rejs till andra sidan igen. Han laddade fullt och började raskt att hoppa längd. Det gick inte att hejda honom. Varv på varv drog han. Han var så glad, så glad. Jag stod i mitten av ridbanan med armarna i kors och skakade på huvudet. Lyckligt flög han över fem bommar i stöten...det är ganska långt det...

Fast det är ju alltid trevligt med egna initiativ.

Efter några planlösa sprallgalopper och brallar hit och dit stannade han i ett hörn och flåsade lyckligt och plirade med sina Frejögon. "Såg du?" Sa han och nickade ivrigt. =) Han är så söt!

Jag insåg att jag nog skulle bygga studs av det hela innan han bröt benen av sig.

Så var vi igång igen. Frej galopperade lyckligt hit och dit och skuttade som en katt över hindren. Ridbanan kändes något liten när han gjorde sina stoppsladdar halvvägs in under staketet.

Faxe och Opus stod i hagen och höll god min...

Red en sväng i skogen med Frej. Träffade på en tjej som var med och tävlade i Bruks-DM förra året. Har inte sett henne sedan dess. Det var kul att se henne. Hon var pigg och glad. Jag passade på att fråga henne om hon ville vara med på vår kurs med sitt goa fina halvblod. Hon skulle kolla. Jag hoppas att hon kommer med. Hennes häst är en riktig mysfarbror.

Frej var minst sagt rask i skritten. Jag red med pelhambettet idag för jag har lånat ut det andra till Santox matte. Jag satte en extra tygel i "stångdelen" för att ha en nödbroms ifall att det skulle behövas. Alltså. Frej är ju likadan vilket bett man än sätter på honom. Jag måste nog enbart rida honom med sätet för att det över huvudtaget ska gå att samla honom. Det är ju förstås inte så himla lätt när det är andra hästar med och Frej känner att han bara måste spela Allan. På hemmaplan går det utmärkt men men andra hästar eller i den ljuva naturen känner man ju att man vill kunna bromsa...

Eller så var det bara en bra dag. Hur som helst var både häst och matte euforiska för en liten stund igår kväll. Vi började med att prova sadeln som jag eventuellt skulle byta mot min bomlösa. Frej kunde inte ha den så jag provade den på Faxe också. Inga suröron! Jag lade på sadeln. Fortfarande inga suröron. Spände sadelgjorden. Absolut inga suröron. Satt upp för att rida till Husses fönster för ett utlåtande. Inga suröron alls =)! Husse och jag enades om att sadeln inte passade. Suck. Besvär.

 Sadlade av och förberedde Faxe för det egentliga arbetet. Faxe var intresserad och med, kollade vad vi skulle göra och godkände upplägget. Vi gick ut på ridbanan och tömkörde en god stund. Min inspirationskälla säger att jag måste börja pressa Faxe lite. Inte vara så mesig. Ja, ja, jag pressade.

Faxe gick kanon skritt och trav. Varierade tempo. Gick i fin form. Höger varv är stelt förstås. Vet inte riktigt hur jag ska komma över den tröskeln riktigt. Idag böjde han sig i alla fall som en EU-banan. Förra gången var han helt rak. Idag var det ekologisk banan till vänster och EU-banan till höger. Plockar man på yttertömmen faller han in. Hm.

 

Vi avlutade med morotsstretch och lite allmän lek. Jag tycker om min häst!