Faxe & friends

Han är glad att ha sluppit undan Frejs attack med livet i behåll och värdesätter livet lite mer nu än tidigare. Han rår om sitt hus kan man väl säga. Tidigare var han allt som oftast utsedd till matvakt. I ur och skur fick han stå i skogskanten och spana ifall det skulle komma mat från människorna medan Faxe och Frej torra och fina jobbade med avbarkning i skogen. När en eventuell utfodring kunde vara på gång vände sig Opus om och ropade högt mot skogen att det var mat, varpå Faxe och Frej kom med raska steg.

Nu är det annat ljud i skällan. När Opus hör att ytterdörren slår smyger han sig fram till grinden helt tyst. När han ser mig muhuhufar han mot mig och sneglar lite mot skogen men ropar absolut inte. Han äter själv i lugn och ro och njuter av att veta om något som Frej inte vet.

Vi har inte jobbat med någonting i helgen.
I protest mot hängig kropp och själ, minusgrader och kuling har jag hållit mig inomhus. Som om någon skulle bry sig om att jag protesterar men ändå. Det känns bra att protestera då och då.

Eftersom jag har svårt för att bara sitta rakt upp och ner även om jag är sjuk var jag naturligtvis tvungen att släpa in allt läder från sadelkammaren och smörja rubbet. Vad mycket skräp man har som man aldrig använder. Vad har man achenremmar till? Varför har jag fler nosgrimmor än träns när jag ändå inte använder nosgrimma? Varför köpte jag extra tyglar samtidigt som jag köpte tränsen? I fall att de skulle gå sönder? Varför trodde jag att just tyglarna skulle gå sönder? Det enda som jag bytt under mina år som hästägare är ett par Stübbenstigläder. Köp inte Stübbenstigläder, de håller inte.

Nu är det är bara ett pelhamdelta kvar...och så selen för den är så jobbig och westernsadeln för att den är så tung...

Eftermiddagen ägnade jag åt förbättringar i stallet och städning förstås. Det hade grott igen en hel del. Skurade diskbänken och det lilla rullbordet som fodertillskotten står på. Mekade med pumparna som slutade fungera för mycket länge sedan men som har sparats till just en sån här dag då man känner att man har tid att plocka isär, göra rent och laga. Nu har oljan och b-vitaminen fått varsin pump så att man slipper söla olja över hela världen. Trevligt. Jag gillar inte kladd. Jag har inget emot smuts men kladd är irriterande.

Imorgon ska jag köpa mer olja på Willys. På vägen hem blir det införskaffande av Fibergi och morötter. Ska ändra foderstaten radikalt för att se om det är fodret som är dåligt eller om det är min ridning som är så kass att hästarna sätter obefintligt med muskler. Man kan ju hoppas att det inte är det senare. Svårare att ändra på.

Nu står det degning och film på schemat.

Jag vet inte vad Frej håller på med. Sover man lite för länge på morgonen får man sona sitt brott genom att städa hela stallet eftersom Frej kopplar loss sig från sin panikhake och börjar rota igenom kvarglömda saker, spånsäckar och skrymslen i jakten på något ätbart samt lämnar efter sig spår om man säger så.

Spänner man fast honom med karbinhake får han upp den också. Fråga mig inte hur. Sätter man fast honom med både panikhake och karbinhaken så ålar han sig ur grimman mycket förnärmad och trumpen men ändå innerst inne skadeglad över att det inte går att lura Frej The Master.

Så länge han inte utgör ett irritationsmoment för sina stallkamrater låter jag honom hållas. Han har väl något äventyrligt han måste få utlopp för. Han har skött det relativt snyggt länge nu. Gått in hos Faxe först och kollat om han har någon mat kvar. Faxe är så försynt så han flyttar sig villigt när Bufflo Frej kommer. När minsta strå är slut går Frej vidare till Opus. Förmodligen börjar Opus tröttna på Frejs dryghet. Därav den insparkade väggen för inte så länge sedan. Jag har hela tiden trott att det var Opus som i frustration över att fortfarande sitta fast när Frej kom ångande, sparkat in vägen för att få mer plats.

Idag har jag fått förklaringen till hur den väggen (orginal platsbyggd spilta för arbetshästen på gården anno 1910) kunde ge vika. Vi har nämligen varit på den med slägga för att se om vi kunde flytta lite väggar för att få plats med boxar på något vettigt sätt. Den sitter (satt) väldigt fast. Jag har funderat hur Opus kunde kunna sparka med sådan kraft från den vinkeln han stod i.

När jag kom ut i morse hörde jag illavarslande ljud ifrån stallet. Med besväret att få tillbaka den utsparkade väggen färskt i minnet längde jag på stegen. Bonk, bonk och så blev det tyst. Sen blev det ett herrans liv. Jag sade åt hunden att stanna och sprang med raska steg mot stallet och slet upp dörren.

Bilden som mötte mig var Opus intryckt på bredden längst fram med halsen i polisgrepp av grimskaftet. Frej står inbackad med rumpan  upp mot Opus och måttar riktiga bakbenssparkar. Det förklarar kraften i sparken som gjorde att väggen gav vika tidigare. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag kom precis då och kunde ta Frej i örat. Tänk om han hade träffat Opus små taxben? De hade ju helt klart gått av.

Jäkla häst. Vilka fasoner. Vad sysslar han med? Jag som berömmer honom för att han är en sådan klok flockledare. Vänlig men bestämd. Aldrig något tjafs i onödan. Aldring några bit eller sparkskador på någon av hästarna. Vad är det för käpp han får och vad tusan har Opus med det hela att göra?

I samma ögonblick som Opus såg mig (ungefär samma ögonblick som jag flög in genom dörren och tog Frej i örat) började han frusta högljudt upprepade gånger. Han var uppenbarligen lättad över att jag kom. Söta lilla Opus. Han sa upprört "Såg du, dåg du vad Frej skulle göra???"

När Frej såg mig var han som alltid när han blir tagen på bar gärning. Står helt still och sneglar lite åt något håll, visslar lite och ser ut som om han visst hamnat fel av misstag. Han står still och det ser ut som om han försöker tänka sig bort till en helt annan plats. Det fungerar kanske med själen men den gula kroppen står alltjämt kvar. Blickstilla.

Under hela händelseförloppet står Faxe och hänger med sitt skägg över spiltväggen och följer intresserat utvecklingen. Så länge han själv inte är inblandad tycker han att sånt här är ganska intressant...

Japp, det blev engelsk tantdressyr som motvikt idag. Jag hann precis ut innan det blev mörkt. Vi började med att mjuka upp oss lite med volter av olika storlekar och volter tillbaka. Poängen var att Opus absolut inte skulle ha en aning om vart vi skulle härnäst. Det fungerade alldeles enligt planen. De gula öronen fällde ner sig utåt åt sidorna och vispade bakåt med jämna mellanrum för att kolla läget.

Därefter gick vi in på en fyrkantig volt. Vi gjorde en kvarts bakdelsvändning i varje hörn och gick sedan,  öh, "spikrakt" mot nästa hörn och så vidare. När detta fungerade mjukt och fint bytte vi ut "spikrakt" mot skänkelvikning. Undan vänster skänkel gick helt smärtfritt medan flyttning undan höger skänkel vållade aningens problem. Opus gick antingen rakt eller med på tok för mycket tvärning. Jag försökte flytta in framdelen men då slog han upp huvudet och gapade. Vi nöjde oss med några kvalitetssteg och finslipar en annan dag.

Delmoment tre var volter längs långsidan i trav. Galoppfattning efter varje volt (när man kom ut på spåret) och sedan trav vid voltens början, galopp vid voltens slut osv. Det började som sagt bli ganska mörkt så det var svårt att se hur stora volterna skulle bli. Vid skrittpausen såg jag att vi gjort  volter av perfekt storlek som gick lite in i varandra. Såg ut som Audi-ringar....det var ett hemligt tecken. Det betyder att jag en dag kommer att få en mörkgrå, 4-hjulsdriven Audikombi.

Det gick hur bra som helst idag! Jag måste påpeka att båda galopperna satt som gjutet :-D. Hurra! Nu behöver vi bara komma tillbaka mer på bakdelen så att vi inte travar omkring i nedförsbacke hela tiden. Antar att det behövs mer skänklar?

Åh vad det är roligt att kunna rida en hel övning utan att allt slutar i katastrof. Idag fjassade vi visserligen runt på akademiskt vis med längre tygel, med mjuk och skön hals i BÅDA varven och styrde med att peka med näsan lite bara. Avsaktnigar med sätet och galoppfattning med inner höft.

Det är lite kul att rida ändå!

Opus gick i fin form i skritt och trav men slog sig fri vid halter och galopp. Men det gör inget. Inte idag =)

Dagens övningar började med en stunds ledarskapsövningar i grimma och långt grimskaft. Frej var mycket observant och med på noterna. Enda felet egentligen var att han hemskt gärna ville att jag skulle dela mitt personliga rum med honom. Jag var föga förtjust men höll på att falla för frestelsen att bara känna "han älskar mig och vill vara med MIG, MIG, MIG!" Jag bet ihop och motade bort honom och han blinkade med sina stora bruna ögon och nickade upprepade gånger och tyckte att jag skulle trolla fram morötter. Nehej du. Matte chef - Frej slav. Var det inte så det skulle vara?

Vi gick in och selade på för att tömköra en stund. Planen var att köra serpentiner med volter i varje böj och halt på medellinjen. Observanta läsare läste mycket riktigt att planen VAR.
Frej gick bra. Inte alls lika stel i kroppen som sist. Stel men inte lika stel. I vänstervolterna tenderade han att flytta in baken. Vet inte om det var jag som bad om det men det tror jag knappast att jag skulle lyckas med så vi räknar det som ett fel ;-)

På ena kortsidan bad jag så försiktigt om trav. Swosch sa det och Frej stod öga mot öga med mig. Jag blev sträng och sa att det faktiskt var trav som gällde. Åååh, då drog han iväg med bogen före i rask trav. Jag lyckades få honom att stanna och gick och satte för eltråden i grindhålet...så roligt ska vi inte ha om jag tappar honom.

Bad åter igen om trav och Frej försökte vända upp mot mig men jag parerade och manade på. Han försökte åter igen bryta ur volten med bogen före men jag styrde upp och längs med staketet. Ut på långsidan tog han fart och jag ökade mina steg för att inte tra honom i munnen. Då ökade han mer och fattade okontrollerad galopp. Lilla jag for på skosulorna i snön (det är inte så jag ser mig tolkning...) och tog REJÄLT i ena tömmen. Frej slog knut på halsen och såg inget så han snodde runt ett par varv.

När Frej stannat stod han med mulen tryckt mot vänster loka, bettringen i munnen, hade tömmen virad två varv runt halsen och ett varv över pannan och ögonen. Jag tittade på honom och frågade vad han pysslade med sen gick jag och knackade på rutan till arbetsrummet och frågade och Husse kunde komma ut och hjälpa mig.

Frej och jag skrittade tills Husse hade bylsat på sig kläderna. Jag förklarade vad som hänt och Husse bad att få se. Vi gör precis samma sak som tidigare och Frej visar allt han lärt sig i skolan. Han skummar i munnen och slänger små slängkyssar mot Husse. Jag säger upprepade gånger att nu, nu, kommer rycket, kolla!

Inget händer.

Hallå?!?!?!?

Husse tycker att Frej är en mycket fin häst...

I dubbel bemärkelse. Igår var Opus dum och Frej snäll. Idag var Opus snäll och Frej...ja, vad var han egentligen??

Frej fick göra samma övning som Opus fast på töm. Uppvärmning på en liten 8-volt. Frej var stel i kroppen så han fick en större 8-volt. Sedan trav upp mot kortsidan. Halt. Trav, en och en halv volt och sedan trav över bommar, volt, osv



Frej var otroligt duktig. Han gick kanonfint i trav, trampade under sig och såg finfin ut. Jag vet ju att han inte orkar så mycket så han fick göra 4 varv över bommarna åt båda håll. Tredje gången i vänster varv bröt han av efter bommarna och snodde runt och blängde på mig. Jag trodde att jag kanske hade kommit lite för högt upp bredvid honom så att han missförstod mig. Jag var dock lite tveksam på om det var missförstånd eller om det var att han ville säga att han inte ville mer så jag hann lägga in ett ptrooo innan han stannade självmant den fjärde gången.

Jag berömde massor, gullade och tramsade och bufflade med hans stora mule, pussade och klappade. Då bet han mig i benet (!). Frej har inte bitit någon sedan första dagen på Gotland, han var nämligen handmatad med godis fram till den dagen...
Jag blev arg på honom och sa att jag inte accepterar ett sådant beteende. Sen stampade jag i marken och sa att han skulle gå undan för mig. Han backade motvilligt så jag gick på honom hårdare och började vifta med armarna för att få lite reaktion. Han backade 6-7 steg och sedan ställde han sig på bakbenen och utmanade mig med viftande framben!

Öööh, jag blev alldeles paff. Såna metoder tar han inte ens till i hagen. Frej är en vanligtvis mycket behärskad häst. Jag tog tag i tömmen och drog ner honom och så fick han minsann backa! Efter det lämnade jag honom och gick en bit bort. Frej såg ut som om han inte riktigt förstått vad han precis gjort. Liten och ynklig kom han sedan smygandes och lade mulen i min nacke och sa förlåt.

Normalt sett hade jag blivit helt galen om någon av mina hästar tar sig sådana friheter. Men idag blev jag bara paff. Frej kan stegra! Då har han fått benmuskler =)
Nä, det blev en liten väckarklocka faktiskt. Även om det gick att linda honom runt lillfingret efteråt så är det ju icke önskvärt att han utmanar sådär.

Ombytta roller. Frej chef - matte slav.
Mmmm, kanske dags för lite finsk skola för Frej också? Jag trodde att det bara var Faxe som behövde finsk skola.

...och jag har dåligt samvete för att jag kallade honom hästkräk. Jag skrev ju att han sänker ryggen som om han hade ont ibland. Idag vände jag upp och ner på sadeln och synade den noga. Vad hittar jag om inte två skruvar som håller på att skruva ur sig!!! Den högra stack ut säkert 6-7 mm. Den har förmodligen irriterat honom när han försökt böja kroppen till vänster.

Jag skruvade in dem noga och sadlade med ett extra fårskinn idag. Opus ställde sig alldeles utmärkt till vänster *rodnar*. Jag borde kanske inte blotta mig så för världen men förhoppningsvis kan andra lära sig av mina misstag...

Annars kändes Opus lite slö idag och halkade omkring en del till följd av dåligt fotarbete. Han fäller ganska ordentligt men var ändå ganska nöjd idag. Inte lätt när man är häst åt en idiot.

"Galna mattars Hjälptelefon , det är Frej" svarade Frej när jag kom in i stallet för att hämta honom.

Hade helt tappat lusten att rida. Vad tjänar det till. Jag kan ju inte rida. Hästarna kanske mår bättre om de får gå och skrota i hagen som andras hästar gör?

Jag gick ut till ridbanan med Frej enbart för att jag lovat honom. Vi kan ju alltid traska över några bommar...
När vi kom ut ville Frej visa att han minsann kunde göra öppna, till skillnad från de där andra två. Han visade också att han hade klurat lite på lediga stunder på hur man gör sluta. Han var mycket angelägen. Han gick några steg och stannade för att få beröm =) Jag var inte uppgiven längre. Det går inte att vara uppgiven när Frej är så himla söt. Frej tänkte nog att han måste ge sin matte något positivt att skriva om så att hennes blogg inte tappar läsare för att hon ser allt i svart hela tiden. Tillvaron ska ju vara ljust gul (eller ludet grå)!

Vi gjorde volter, öppna åt vilket håll som helst, gick in i en ny volt, rakriktade, vände upp över bommarna och höll på så. Han verkar ha blivit lite mindre stel nu. Det är långt kvar till gummihäst men det känns inte alls som en omöjlighet  =) Frej kanske har talang?

Igår hämtade jag ut min äppelcidervinäger från Börjes. 10 L såg lite ut...till tre hästar. Kanske borde beställt en pall...Hästarna sög i sig var sin murarhink med vatten i ett enda "drick". Populärt med andra ord.

Medan jag tränar mage och rygg en stund ska jag se till att Husse tankar ner Let's Dance eftersom jag missade det igår. Mitt goda humör som Frej gett mig berikades av att jag möttes av sockerkaksdoft när jag kom in i köket. Let's Dance och sockerkaka. Inte illa. =)

Frej 10 poäng
Husse 10 poäng

Ok, Jaana, om du läser detta så kan du glömma de så kallade tips du fick av mig här om dagen. De är så nära värdelösa man kan komma. Om det nu inte är skillnad på höger och vänster sida förstås...

Jag hade ställt timern på min mobil (!) ;-) på en halvtimme och tänkt ut lite övningar där skänkelvikningar hade en central plats. Tänkte att det kanske är som behövs för att få honom att lossna lite. Opus var så fruktansvärt okoncentrerad!!! Sommargrannen är nere för tillfället och de var ute med sin hund på gården. Opus var tvungen att kolla vad de gjorde. Faxe stod i hagen och ylade på sitt lilla vis. Opus var tvungen att prata med honom (som om han egentligen skulle bry sig om att Faxe är olycklig). Grannens skällande hund släpptes ut på sin tomt ungeför samtidigt som vi började rida. Opus var tvungen att glo åt det skällande hållet varje gång vi passerade det hörnet.

Opus kunde inte ställa sig till vänster över huvud taget. Fattade några galopper för att få honom att vakna till. När han inte reagerade fick han ett smisk. Då fick jag en bakutspark och ett rejs till andra sidan ridbanan. Opus struntade helt i mig, nästa gång blir det icke något snällt bettlöst...
Upprepade fattning, smisk, spark, rejs ett par gånger och det bolmade ur öronen på mig. Testade att flytta honom sidvärts efter att ha fått igenom vad skänkeltryck EGENTLIGEN betyder. Ingen form så långt ögat kan nå. Ingen skänkelvikning heller utan tvärnit med nosen sträckt över staketet. Vad är det som händer?

Jag gjorde halt och frågade om han var rörelsehindrad. Tog i tygeln och försökte böja hans nos mot min vänstra tå. Spjoink, sa bakdelen. Jag lade spöt mot halsen och försökte igen. Då gick de bättre. Då är han ju inte stelopererad i alla fall. Efter detta kunde han åtminstone böja sig runt inner sittben utan att skjuta ut bogen. Så fort jag gjorde något annat än myrstegade runt på en liten plätt blev allt pannkaka.

Precis när jag blev så frustrerad att jag hoppade av Opus och ställde mig och hoppade för att få lite uppmärksamhet pep mobilen. Man kan ju inte sluta mitt i en strid så vi gjorde några ledarskapsövningar och sen satt jag upp igen böjde hans näsa mot min tå och gjorde sen de små myrstegsvolterna för att han skulle få vara duktig på någonting.

Jag blir verkligen galen! Opus var inte ens berörd.

AAaahhhhhhg! Varför är det ALLTID såhär????
Man anstränger sig för sig själv och andra, organiserar, planerar, fixar, peppar, ser till att saker händer. Varje gång man själv tänkt njuta av frukten går det käpprätt åt h-vete.

Kvarka bröt ut i Lojsta på Gotland för en tid sedan. En häst flyttades smart nog till ett stall i Havdhem. Detta stall är nu isolerat och har varit det i om inte tre veckor så i alla fall två.
Jag var nere hos min vän i Havdhem för två veckor sedan tror jag. Jag var noga med att inte ha några vanliga stallkläder på mig och kastade rubbet i tvättmaskinen och mig själv i duschen när jag kom hem. Vi var då inte säkra på hur det låg till med smittan i socknen men jag ville ta det säkra före det osäkra och inte föra någon smitta med mig.
Min vän har sedan luskat och kollat med den behandlande veterinären om vad som gäller. Smittan var under kontroll.

Förra helgen var vi och högg skog i många timmar och förberedde vår träning som vi ska ha imorgon. Vi var supertaggade allihop och skulle träna imorgon med "gubbarna" och sedan skulle Santox matte, Frej och jag jobba i skogen mån-ons nästa vecka för att sedan testa på att köra Skogs DM utom tävlan nästa helg. Som en kul grej.

När vi kom hem från affären efter att han införskaffat ingredienser till ostmackor och varm choklad samt en liten grönmögelost som vi skulle njuta av  till ett glas rött vin ringer telefonen. En vän frågar om jag har hört att det finns en häst med kvarka på norra Gotland?
Trist att ett sådant rykte ska starta kl. 20 kvällen innan vi ska iväg.

Sen börjar man ju fundera. Man vill ju inte gärna åka iväg med Frej om man inte vet orsaken till uttalandet. Än mindre låna grannens transport eftersom de har 14 hästar själva. Det kan ju faktiskt vara så att smittan faktiskt  finns. Man vill ju heller inte organisera en träning om man inte är 100 % säker.

Ett par timmar av utredning startar. Jag försöker få tag i källan till ryktet så att inte halva Gotland plötsligt skulle få information genom ett rykte, vilket är allt för vanligt.  Denne person har lämpligt nog stängt av sin telefon. Jag ringer runt för att få tag i andra nummer till denne person. Jag försöker få tag i veterinärer (lätt en fredag kväll klockan 21).

Tillslut får jag tag i en jourveterinär som håller på att göra ett kejsarsnitt på en ko. Mitt ärende känns plötsligt onödigt även om timmarna gick och många fortfarande planerade att åka på träningen. Förlåt lilla ko. Veterinären hade inte hört något. Mina första irriterade tankar kom tillbaka men jag kände mig inte helt lugnad ändå.  Jag tar ju inte med mig min fina Frej om det råder minsta tvekan om fara heller.

Jag försöker återigen nå källan eftersom ingen ringt upp mig trots att jag lämnat meddelande om att jag ville veta vad som stod på. Efter ett samtal med idel kryptiska svar insåg jag att det var falskt larm. Hyfsat förbannad la jag på luren.

Jag ringde åter till vännen som ringt från början och berättade vad som avhandlats med veterinären och källan. Jag sa att själv var jag inte orolig att åka ut i en skog med de hästar och folk som skulle med. Dessa brukshästar och gubbar rör sig ju inte direkt i ridhus eller på andra hästställen. De håller sig på gården eller i skogen. Dessurom är de insjuknade hästarna isolerade och de inblandade känner till riskerna. Vi bestämde oss i alla fall för att blåsa av det hela för att det inte skulle bli något snack.

I grunden är det ju klokt. Men ändå blev jag så himla besviken. Fixat träningsbana, tränat med Frej, lånat transport och så slutar det så här 23 på fredagkvällen.

Osten är i alla fall rumstempererad.

Red med Lille Opus till havet. Å, alldeles underbart var det. När vi passerat skogen och strandlandskapet öppnade upp sig uppenbarade sig två fiskargubbar i den böjande dimman. De stod där i sydväst och vadarbyxor och kastade sina spön i jakten på smarrig fredagsmiddag. Det luktade fisk och havet brusade.

Opus och jag drog en djup suck exakt samtidigt. Det är då man är på samma våglängd. Eller?
Jag skulle inte vilja leva ett liv utan häst. Dessa upplevelser är oslagbara!

Vi skrittade längs strandkanten och njöt av precis allt.

När vi kommit en bit norrut visade det sig att de allt som oftast översvämmade delarna av stigen var översvämmade även nu. Som lite extra krydda fanns även ett istäcke som på sina ställen var öppet för rännilar. Jag hoppas att ingen hörde mina förfärade utrop ...."ooooh! näää, Opus, vi går omkuuuuulllllll!" och "Opus, lyssna nu för tusan, vi brakar igenom!!!" Opus gick lugnt och bestämt över isen utan att ta någon som helst notis om att jag försökte styra honom till vad jag trodde var något fastare mark. Det var precis som om han sa "Sitt nu still och tyst, gärna rakt över min rygg, så ska vi nog ta oss igenom det här besvärliga" .

Knakeli knakeli knakeli knakeli knakeli. Opus pinnade på över isen med FULL kontroll. Jag skämdes över att inte lita på honom. Som om jag skulle veta hur tjock is som behövs för 450 kg plus lite till. Opus känner ju sånt där i ryggmärgen. Han vet väl för tusan hur tung han är!

Jäklar vad duktig han är! Man såg nästan hur han gick och höll tungan rätt i mun =)

Ja, det är han allt Lille Opus. Han har fått stå och fundera över livet i en vecka så idag tyckte jag att vi kunde ta en liten försiktig svängom på ridbanan. Han stoppade raskt ner huvudet i sidepullen och verkade hur glad som helst över att vara tillbaka på banan. Han var inte fullt så motspjärning som sist men ohyggligt vinglig. Vi begränsade oss till en fyrkantsvolt så att man inte skulle hinna vingla åt så hemskt många håll innan man var på rätt kurs igen, men tro mig, han var rund under fötterna.

Mina damer och herrar. Höger galopp är inte längre ett problem =D. Jag testade ett par fattningar åt båda hållen för att få igång baken och det var inga problem. Nu kan det inte vara en ren tillfällighet längre =). Jag har nått två av mina mål för året och det är bara februari!

Jag trodde att det skulle ta längre tid....jag har inte funderat ut några fler mål än...hmmm. Det hade ju varit bra att kunna rida rakt förstås. Fast det är ett så segt mål...galopp och hopp är mer konkret på något vis.

Trots att Faxe utropade "Fort hitåt, ta av mig ytterrocken, det kliar så infernaliskt" när jag kom in i stallet i morse verkade han ganska munter. Vilan verkar ha gjort honom gott men jag skulle bra gärna vilja få tag i den där ryck och knyck - eleven så att hon kan studera Faxes släpande bakben ordentligt. Veterinären tycker inte att de släpar men det tycker faktiskt jag.

Jag övertalade Faxe att det kanske var bättre om han tog av sig understället istället för ytterrocken och han njöt i fulla drag när jag kom med gummipiggmojängen och drog den genom hans tjocka hårrem. Han åmade, kråmade och krumbuktade och ville inte att jag skulle sluta. När jag släppt ut honom i hagen såg det ut som om vi haft ihjäl ett dussin kaniner.

Idag såg Frej hängig ut när jag kom ut i stallet. Jag blev orolig att helgens skogsträning skulle ligga risigt till så jag tempade honom. 37,6 och matglad...

Jag borstade honom och han stod bara och hängde med huvudet och hade lite matt blick. Plötsligt höjde han huvudet hastigt och  Frejblicken sken upp!  "Nämen, vad hände nu"? Frej såg strålande glad ut och jag vände mig om för att se vad han tittade på.
Han såg sin Husse minsann! Husse kom vandrandes över gårdsplanen. Frejs Husse. Frejs bästa Husse.
Det är något visst med denna häst.

Efter gårdagens ångestattack sker för tillfället en djupdykning i hästarnas foderstat. Alla foderböcker är uppslagna och det räknas friskt. Det står ingenting i den foderstaten (som jag i år har betalt (!) för och inte räknat själv) om att något tillskott ska behövas över huvud taget. Bara mineral och salt.

Jag börjar bli funderasam över proteinhalten kontra energimängden. Kvoten ligger på 10 och ska egentligen ligga på 6 vid lätt arbete vad jag förstår. Går det åt extra energi för att ta hand om det överflödiga proteinet? Varför blir det inga muskler trots mycket protein?
Ska jag kanske ge matolja för att kompensera upp. Jag kan ju knappast ge något annat energifodermedel för de innehåller ju också protein.

Det känns i alla fall lite bättre.

Idag anade jag att jag skulle få lite ont om tid så Frej fick helt enkelt följa med på Leos (hundens) promenad. Vi testade hållfastheten på isen över det djupa vattenhålet utanför våra ägor. Det knakade betänkligt under Frej men han brydde sig föga. Själv kände jag att jag blev både snabbfotad och lätt. Man vill ju inte gärna braka ner i hålet tilsammans med Frej...

Vi joggade en liten bit på grusvägen och jag höll på att ta ut mig alldeles. Det ligger ju faktiskt ett litet snötäcke kvar och jag är en av männsikorna i världen som lever helt utan kondition. Frej tyckte att det var trevligt om än annorlunda att vara ute och promenera på detta sätt. Han visste inte riktigt om det var lek eller allvar. När han försökte passera mig stannade jag tvärt och Frej lyssnade noga och backade tillbaka till sin position. Förmodligen gjorde jag något omedvetet kommando för Frej började ivrigt lyfta på ena frambenet och såg mer än stolt ut och ville ha en belöning. Jag stirrade oförstående på honom.

Under kvällen hade jag ett visserligen i stora delar trevligt samtal om Frejs sadel men det gav aningens sur eftermak. Jag vet att personen ifråga verkligen bara vill oss väl men 1000 funderingar började snurra i huvudet så nu kommer jag förmodligen inte att kunna sova inatt.

Fråga ett: Hur kan mankens mått bli 10-15 grader vidare om hästen samtidigt skulle  tappa vikt och muskler?
Fråga två: Behöver han ingen bredare sadel om mankvidden blivit bredare, den känns ju trång fram men samtidigt trycker den på manken?
Fråga tre: Om han inte använt den på snart ett år och ändå inte  "vuxit i" den kommer han väl inte göra det?

Nu har jag verkligen ångest! 
Ser han knasig ut på bilderna???

Jag kanske ska sälja den ändå? Jag som precis hade bestämt mig för att behålla den och ändra om den...ååå jag vill bara ha grejer som passar på min fina Frej.

Läs om vad Venar gör på dagarna. Observera att han är GRÅ.

Idag förberedde jag tömkörningen lite mer genomtänkt ;-) Bytte ut alla trasiga delar mot ett helt nymekat spännband. Spännbandskrokar borde ju hålla för en del. På med däcket och iväg!

Grannen på andra sidan vår vall körde med flistuggen. Frej höll ett mycket raskt tempo för att inte bli överraskad av eventuella flistuggskäftar. Helt gratis "motorsågsträning" tänkte jag glatt =)

En bonus för dagen var att Husse tittade ut genom fönstret och fotograferade med mobilen! Han spottade och svor över att mobilen var seg så Frejs huvud hann passera hela tiden.

Om någon tömkörningsexpert läser detta och kan urskilja något på bilderna så tages kommentarer på vad som kan göras bättre tacksamt emot! Körgubbarna häromkring är nämligen väldigt tystlåtna...så man vet ju inte om man gör rätt eller om de står och fnissar bakom en tall =)

Nu börjar fossingarna bli lite mer härdade. Nu har det gått en månad och en dag sedan hovslagaren fördärvade min häst. Han har tur att Frej inte är en Grand Prix häst med rika ägare för då hade han nog blivit stämd.
Det känns sådär att anlita honom igen. Fast han borde kanske få en chans till? Ångest. Det lutar faktiskt åt pjucks nästa gång någon hovslagare kommer. Det har ju inte blivit mycket konditionskrävande arbete denna månad och det märks........

Idag red vi lite i strumplästen på de delar av ridbanan som fortfarande bär spår av snö. Frej var helt naturell. Hade bara sidepull på sig. Jag tror nog att jag ska pyssla lite med sidepull sådär på inhängnade ytor, det kändes ganska bra. Det har aldrig tidigare gått att rida honom så. Han har bara älgat iväg. Idag lyssnade han bra även om han var stel i kroppen. När han hängde släppte jag helt och han sprang som en dammsugare. Trots att alla bilister var på väg hem ån jobbet utanför på vägen motade jag bort hjärnspökena och lät honom traska runt som en tarpan. Det är ju inte alla som har en gul tarpan tänkte jag och kände mig stolt.

Jag har ingen aning om jag gjorde rätt som lät honom gå så lågt men när vi gått en god stund på volten började han faktiskt mjukna lite där någonstans. Det som var det absolut mest präktiga var att Körhästen Frej lyssnade alldeles utmärkt på kommandon för att flytta framdel/bakdel/framdel. Kul, kul, kul!

När vi stretchade halsen till vänster sa det klonk i bogen.

Idag har vi tagit alla mått som krävs för att skicka sadeln till Frankrike för breddning. Att fotografera honom ur alla vinklar som sadelmakaren vill ha var hyfsat svårt eftersom Frej hela tiden frågade. "Vad gör du nu?" och vände och vred på sig för att kunna se bättre. Han tyckte att eltejpen kittlade lite...

Min mindre lyckade gårdagseftermiddag började med att bläcket tog slut i skrivaren precis när jag skulle skriva ut måttagningsbeskrivningen inför breddningen av Frejs sadel. Ja, sånt kan ju hända. Inget att hänga läpp för. Jag krånglade en stund med den nya bläckpatronen och den fungerade inte förrän Husse stod bredvid och tittade att jag verkligen tryckte på bläckknappen. Jag hade ju tryckt på den f-bannade knappen tre gånger innan men just nu fungerade det och Husse sa "Se, det var ju inte så svårt".....

Nytt bläck och nya papper. Skrivaren börjar raskt spotta ur sig massor av papper med små meddelanden på ett språk från någon annan planet. När jag försökt lugna den upprörda skrivaren så pass att den började fundera på att faktiskt skriva ut det jag bad den om så hängde sig datorn helt och hållet.

Jag tittade ut och såg att solen började gå och lägga sig. Jag kände viss stress och tog på mig stallkläder och tänkte att jag skulle tömköra Frej medan jag fortfarande såg något, så får jag krångla med måttagningen senare.

Hästarna kom inte när jag ropade så jag mockade i tron om att rasslet från stallet skulle locka fram dem ur skogen. Ingenting hände. Jag ropade och visslade och till slut kom de i sakta mak och undrade vad det var som var så himla viktigt att man måste vissla och ha sig.

Frej fick komma in och selades i rask takt. Planen var att lägga ut bommar på en volt så han fick träna ryggen utan att jag skumpar på honom. Bommarna hade frusit fast i marken. Allihop.

Ok, nytt sikte. Han får släpa något lite tyngre idag. Rasslande hink var ju en baggis. Vi kopplade på en gammal hink med torkad cement i. Frej tog ett steg och "fjoiiijjnnk" så flög handtaget av och landade vid sidan om Frej. Han såg mycket förvånad ut med trodde att det var en del av dagens övning. Jag förbannade mig över min dumhet. Hur kunde jag komma på något så urbota dumt? Som om det skulle hålla?

Bredvid oss stod en trave med gamla däck. Jag band fast ett däck och så bar det av mot hästarnas sommarskog. Litet och trångt med ett dike att träna över. En skogshäst får ju inte hoppa. Det har "gubbarna" sagt.

När vi närmar oss diket blir Frej plötsligt rädd för något och snor runt och börjar traska hem i raskt takt. Jag tar honom i tränset och säger vänligt att vi ska gå över det här diket lille vän. "Jaha, sa Frej" och gick försiktigt över. När jag återgick till min position bakom Frej såg jag att däcket låg kvar borta på andra sidan diket. Vi krånglade oss ut ur skogen och över diket igen och skulle kroka i däcket i svängeln igen. Då ser jag att kroken brustit. Andas djupt. Var glad. Det kan alltid bli värre. Håll modet uppe. Bli inte arg.

I efterhand insåg jag att det måste ha varit kroken som sprätt till Frej så att han snodde runt och skulle stirra faran i vitögat.

Ok, ditt däck. Ligg här och vänta så ska vi bara tömköra lite med svängeln här i den knixiga skogen. Vi krånglade oss in i skogen igen och lyckades tappa svängeln 3 eller 4 gånger i den gropiga marken innan jag med spänd ihopbiten käke styrde mot däcket igen. Jag ger upp. Det är inte värt att det händer något mer nu.

Jag tömkörde Frej med en hand mot stallet och släpade själv däcket efter mig. Då blev det ju lite övning i alla fall. Santox matte säger ju att jag ska träna på att köra på en hand eftersom det är lättare att få honom att gå rakt då.

När vi selat av och skulle plocka fram min välanvända kuloledning och mäta hur Frejs rygg ändrat sig sen vi köpte sadeln var mitt instrument naturligtvis spårlöst försvunnet. Kuloledningen hänger alltid på en krok i sadelkammaren men inte idag.

Jag släppte ut Frej. Gav hästarna mellis och gick in och stupade i soffan.

Finns det inte en julsång med textraden "Vaar glaaad vaar glaad, vaar glaad, var glaaad" ?

Ja, det är vad jag är. Har varit i skogen med "gubbarna" och huggit träd till skogsträningen som vi ska ha nästa helg. Vi var i farten vid 10 snåret. Jag har släpat, kånkat, eldat och samtidig försökt hålla koll på tre galna hundar så att de inte skulle få tallar över sig när "gubbarna" sågade.

Vid fikapausen slukade jag mina ostmackor och svepte en hel termos med varm choklad. Socker!!!!!!

Jag kom hem vid 15 och vågade inte känna efter hur trött jag var utan hällde i mig en kopp kaffe och gick ut till Frej. Han fick manen toppad och sen blev det tömkörning med svängel och skramlande hink efter. Egentligen var det själva tömkörningen jag ville åt för min egen del. Glömmer bort yttertömmen hela tiden så vi ser något rattonyktra ut när vi tar oss fram genom skog och mark.

Hängde dit hinken enbart för att behöva tänka på mina egna fötter också. Frej skulle inte reagera vad man än hängde bakom honom.
Han var så söt. Vi körde med 100 % precision mellan tallarna på tomtsidan mot grannen. Det är en annars helt oanvänd markbit. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ha den till annat än att köra gräsklippare fram och tillbaka mellan tallarna. Tomtbiten har nu fått ett mål i livet - Det är numera Frejs tömkörningsplätt!

Vi körde runt, runt, runt, hit och dit, snävt och mindre snävt. Stannade. Stod stilla lääääänge och bara stod. Frej vände sig om och tittade glatt på mig och kollade om det var så han skulle stå. Ja, det var det. Vi tränade att rygga ett steg i taget medan jag lyfte upp svängeln. Frej ryggade spikrakt och skulle aldrig komma på tanken att kliva över draglinan.

Han tyckte det var jätteroligt. Det strålade om honom. När vi skramlat förbi Opus och Faxe med hinken bara för att "skoja" lite med deras räddhågade själar gick vi förnöjt in och åt hö.

Mmm, kör han sådär till helgen kommer nog "gubbarna" bli imponerade. De som inte tycker att fjordingar är hästar. Vi ska nog visa dem vad vi kan!

Idag blev det bara pappersjobb. Jag har äntligen tagit mig tid och kontaktat www.equiterapi.com
som en annan bloggare tipsat om. Frågan är vad han tar för att komma hit och hjälpa Faxen. Ibland blir jag så frustrerad, det kostar ju en 1000-lapp extra i allt vi vill göra här på Gotland =( Vi får se vad han svarar.

Har även fått nys om att det finns en tjej ganska exakt två mil härifrån som håller på att utbilda sig till equiterapeut. Hon kanske kan hjälpa oss. Fast hon är ju inte klar....jag vill ju ha kvalitet. Å, jag vet inte. Ska ändå luska vidare.

Jag har också skickat en beställning till Börjes och beställt äppelcidervinäger och vitlök. Hästarna har aldrig fått det men det skadar ju inte att prova.

Frej står i stallet och berättar för Faxe och Opus att han minsann har varit i ett ridhus idag. Han tyckte att det var läckert. Först går man in i en transport och sen kliver man ut någon helt annan stans. Sen blir man tömkörd och lite riden på ett torrt, trevligt ställe. Det är nästan så att det är lite varmt där. Man tillåts gå helt avslappnat och skumma med sin mun utan att behöva tänka på något annat.

Opus bara himlar med ögonen.

Santos matte ville ha sällskap med sin hoppande, skuttande häst Viktoria som hon håller på att rida in. Det blev mestadels promenad i snön. Det är en fantastiskt trevlig häst fast med den lilla egenheten att hon hoppar och bockar så fort hon blir lite stressad. Inte ens Opus hade någon lugnande inverkan trots att han sov sig igenom promenaden.

Opus var ovillig och trög idag. Undrar om pälsfällningen spökar. Eller kanske benet...? Han visar ingenting. Han bara gör sina Opus-stopp. Frustrerande.

Han kanske ska få sitt sportlov nu redan? Det är ju inte läge att ta honom till ridhuset imorgon i alla fall. Lille, lille Opus. ....Tänk om han lurar mig?

Vi behöver hjälp..Opus och jag alltså.
Sedan Santox matte sa att Opus lurar mig har jag varit mycket noga med att kontrollera så att bogarna inte slinker iväg. Det går sämre, sämre och sämre. Opus går värre, värre och värre.

Idag jobbade vi med volter och tempoväxlingar. Opus tar myrsteg i form, slår sig fri om man ber om lite mer action i bakbenen, faller in i volten om man ytterskänklar och tillslut går han i en alldeles egen racerform med nosen ställd utåt, uppåt åt höger i vänster varv. Det går inte att rucka loss honom och det går inte heller att driva honom mot handen för han tar inte stöd av mig utan pinnar på med mulen på sned.

Den enda gången som han verkligen får med sig bakkärran är om man vänder igenom volten. Precis i själva "vänd igenomet".

Höger galopp fungerar men nu kan vi inte trava. =( Är det meningen att man bara ska kunna en sak i taget???

SchizoFrejn - Tillstånd av själslig splittring och personlighetsklyvning. Vanligt förekommande hos gula ankfotshästar.

Igår rebell. Idag klassens ljus.
Tömkörde på ridbanan och Frej reagerar på minsta lilla kroppsrörelse hos mig. 110 % vara till lags. 100 % se, mig, se mig se MIG! 125 % ambitiös häst. Vad blir det? Alldeles för många %...
Vi gjorde volt, rakriktning, volt, rakriktning, volt i sick-zack över ridbanan i skritt och trav.

Hur kan det vara så att han kan vara fullständigt hopplös, tråkig, jobbig och alldeles.....alldeles underbar?

Jag bara älskar honom!

Frejs dagbok för gårdagen publiceras idag eftersom bloggen hängde sig som så många andra gånger när man försöker blogga efter kl. 19.00 =(

 

Jippie! Frej gick utan större problem idag. Inte fort men han haltade bara till vid ett enda tillfälle. Han klev säkert på något extra vasst. Han kanske ska gå som handhäst eller dra vagn så att han slipper min tyngd på ryggen tills ankfötterna vuxit ut?

Solen glittrade och Frej var glad. Hoppade än hit och än dit för fåglar i buskarna och Opus tittade irriterat på honom och tyckte att han skulle skärpa sig så att han kunde få komma hem någon gång.

Vi har även testat hållfastheten i westernsadeln idag. Vi passerade ett dike vid två tillfällen. Första gången stannade båda hästarna och drack en god stund av det goda porlande vattnet. När Opus var klar hoppade han över diket. Frej stod kvar och eftersom Frej är tyngre landade inte Opus där han hade tänkt sig utan drogs tillbaka av grimskaftet. Det gjorde honom inte direkt på bättre humör?.

Andra gången vi passerade diket var det som om Opus gått och funderat hela vägen på hur han skulle hämnas. När Frej böjde sig ner för att ta sig en slurk så hoppade Opus över så att Frej drogs med och halkade ner med frambenen i plurret. Opus såg nöjd ut och Frej skakade det av sig och gled vidare i sin smått irriterande stil. Både Opus och jag var irriterade vid det här laget och Frej ? Frej var UNTOUCHABLE! Stjärna i sin egen film.

Tre stycken på en helg. Det rann på av bara farten minsann. På skakiga ben hade jag tackat ja till Santox mattes erbjudande om att rida stor brun. Först försökte jag slingra mig och säga att jag inte ridit något annat än fjording på fem år och att det förmodligen är minst farligt för mig om det får fortsätta så.

Då fick jag erbjudandet om att rida "liten brun" Arabhingsten Santox - NEJ TACK. Värre gummiboll får man leta efter. Han kan böja sin kropp i alla möjliga och omöjliga formationer och i olika rytmer som en äkta belly dancer. Inte ens om jag kopplar grepp under hans mage tror jag att jag skulle sitta kvar.

Ok, då tedde sig inte stor varmblodstravare så farligt ändå förutom att det faktiskt gör jätteont om man ramlar av. I bristen på frusna åkerlappar att rida dressyr på blev det en tur i skogen på öknens skepp. Jissus vad jag skuttade omkring i traven. Hur kan folk rida dessa hästar? Det var ändå kul att rida en så pass gammal häst som kan en hel del. Det jag inte uppskattade var när han kom in i passgång när han blev trött. Då trodde jag att min sista stund var kommen.

På söndagen var det min tur att åka på inspirationsresa till min vän på södra Gotland. Vi brukar rida, peppa, skratta och äta stora mängder fett och socker när vi träffas. Vi började med en lägeskontroll och hon red sin häst på det 3-delade bettet eftersom hästen har börjat hänga på stångbettet. Det var roligt att instruera henne från marken. Man är mycket stöddigare på marken än på hästryggen och vet exakt hur saker och ting ska se ut ;-)

Sen red jag för att hon skulle se hur hästen gick med någon annan på ryggen. Det är så himla kul att rida hennes kallblodstravare. Oerhört välriden och lyhörd. Jag passade på att checka av mina galopper ;-) Det var ju inga problem, hon fattade precis. Den hästen vill man aldrig kliva av. Man blir alldeles glad när man rider den. Det är som att dansa. Underbart.

Sedan kom den STORA skräcken. Hennes stallkamrat var bortrest så vi skulle rida hans häst också. En artonårig stel tant med öronen bakåt och tänderna blottade. Jag har alltid varit rädd för den hästen. Jag gillar inte ston. Speciellt inte ston som med all älskvärd tydlighet visar att man ska försvinna - och det snabbt.

Jag tog mod till mig och tänkte att det kan ju inte vara värre än den jag red på lördagen. Gud vad rädd jag var. Hur stor häst som helst och hur arg som helst. Jag dividerade snabbt inombords och kom fram till att eftersom jag tjuvstartat med mitt mål att komma över hopprädslan och redan har hoppat en oxer på 60 cm så är det väl bara att fortsätta på det modiga spåret.

Jag började med att muta den gamla damen med mjukgörande massage på den stela halsen och bogen. Där hade jag ena inne kan man säga. Vi red en stund i hagen i skritt och hon verkade ganska trevlig. I traven fick jag hjärtat i halsgropen. Hästen hade ju inte koll på något av sina ben. Hon brukade tydligen inte gå i långsam trav över huvud taget och jag ville definitivt inte sitta på henne i travhästtrav. När jag svalt hårt tre gånger och bestämt mig för att jag ger mig INTE, hon SKA gå som jag vill vad hennes husse än brukar göra med henne. Min vän höll "en lektion" för mig och det gav hur mycket som helst att gå tillbaka så mycket i ridningen så att hästen jag satt på också förstod och orkade med. Kul. Hästen och jag blev vänner =)

Oerhört trevlig helg! Tre hästar med helt olika utbildningsgrad, lynne och ålder med en enda sak gemensamt. Travare. Travare där den enda av dem som inte gått ett lopp var den stelaste...de andra två var mjuka som smör. Nice!

Nu till Lille Opus...
Efterom pållarnas matte varit och förlustat sig i helgen blev det ridning med handhäst idag. Till Opus stora förtret. Han är fortfarande arg på Frej för att han terroriserade honom så att han var tvungen att sparka in sin spiltvägg i fredags.
Frej var inte direkt medgörlig och följsam idag så Opus fick verkligen släpa på Frej. Med en pillemarisk blick gick Frej precis så långsamt att grimskaftet var sträckt från sadelhornet till Frejs grimma. Opus fick dra honom fram. Efter en kvarts ridning var Opus svettig till öronen och väldigt irriterad.

Det största problemet vid dagens ridning var att förhindra Frej att reta Opus så mycket att Opus bara inte stod ut och högg efter honom. Det är svårt att hinna se vem som muckar också för Frej är en sån ögontjänare och Opus är långsint.

Det är ju väldigt populärt med listor nuförtiden. I tidningarna har ju listor för Sveriges sexigaste, bäst klädde osv funnits länge. På nätet listar folk hej vilt och Faxe vill ju inte vara sämre.

Faxe är ju som bekant arbetslös och har gott om tid att läsa meningslösa tidskrifter.

Här är hans listor för februari 2006:

Först ut är kategorin Snyggast frisyr

På 1:a plats hittar vi Faxe. Ja, matte har verkligen lyckats denna gång. Inget att skämmas för.
På 2:a plats kommer Frej. Hans vanliga fluff har återkommit. Manen är stor och tar plats så att säga.
På 3:e plats kommer Opus. Tssss, han har ju fått sidorna på manen kapade så han ser ut som en mohikan. Inte särskilt inne faktiskt.

Kategorin Snyggast framben (bakbenen räknas bort så här års av kuperingsskäl...)

På 1:a plats kommer ju naturligtvis The one and only....FAXE. Ja det hoskägget skulle ni ha grabbar! Risp Rasp fillibombombom.
På 2:a plats hamnar Opus. Han har kämpat på fint och skaffat sig fina muskler i frambenen. Dessvärre inga i bakbenen men de räknas ju inte i den här kategorin.
På jumboplats hamnar Frej. Stackarn, han kan ju inte hjälpa att han har Kalle Anka fötter.

Kategorin mest respektlösa

På 1:a plats Faxe. Ur spår här kommer jag! ( kanske dags för ledarskapsövningar mattes anm.)
På 2:a plats Opus. Retas så mycket att motparten brister i tålamod. Funkar på såväl kamrater som människor.
På 3:e plats Frej. Han har blivit mesig. Sålt sin själ till matte. Tönt.

Mot maten!

Jahapp. Är vintern över nu? Allt är blött.
Opus och jag har under dagens ridning ( som gick under kodnamnet Operation Gör Om Gör Rätt ) ridit sönder så gott som hela gräsmattan.

Det gick snabbt det. Men vad gör man inte för konsten?

Fast beslutna om att gårdagen bara skulle vara ett beskt minne om hur det KAN vara förberedde vi oss minutiöst. Tänkte på gårdagen. Vad gjorde vi då och vad gjorde vi den där dagen som allt bara klaffade? Ingen aning.

Opus var sååååå seeeg. När han kom över segstadiet började han tramsa omkring.  Rann omkring på ridbanan. Var är stabiliteten???? Tappade formen och viftade med huvudet än hit och än dit och sänkte ryggen. Jag klev av och försökte kolla om han var halt. Nix. (när jag kom in kände jag igenom hela ryggen och ingen reaktion).

När jag blev stygg mot honom så for han omkring som tidigare men i en snabbare takt. Jag pausade en stund och tänkte...rygg och bakdel....cavaletti, tempoväxlingar och klättring. Det enda som passar just nu är ju tempoväxlingar. Han lyssnade mycket bra men det blev liksom ingen skjuts där bak. Efter en liten stund undrade jag om Opus hade varit inne och läst den Gode Vegards träningsdagbok. För Opus gjorde sina tempoväxlingar helt av sig själv. Aaarrghhhh!! Är det någon som bryr sig om att jag finns också??

Vi måste byta kodnamn..Det blev inte alls rätt.

Igår var det dags för ridhuset igen. Jag red bort till Santos matte medan det var ljust och ställde Opus i deras stall i väntan på avfärden. Vår uppfart sluttar nämligen och det hade varit en omöjlighet att ta sig upp för den med en framhjulsdriven volvo.

På vägen dit visade Opus sina allra sämsta sidor. De karaktäristiska Opus-stoppen är här igen. De har varit på semester en längre tid men när är de åter här =(. Ett Opus-stopp är ett knyckigt stopp efter några meters pinnig skritt. Därefter låser sig benen och han blir som ett kott-djur med ett ben i varje hörn.

Efter tredje skänkelhjälpen tar han tre, fyra steg och sen är det stopp igen. Han står och har en dryg uppsyn som säger "Om du tvingar mig att gå fram nu så vet du aldrig vad som händer. Kul va? Jag kan backa i många meter, jag kan gå med bogen före ner i ett dike eller så kan jag slingra omkring som en ål så att du inte har en aning om hur du ska parera. Ha, haaaa, jag är ondskefull."

Måttligt road försökte jag få honom att traska på utan alltför många stopp. Det var som att sitta på en tub med något trögt innehåll som skulle ut igenom en alldeles för trång öppning.

Santox matte kom och tittade när vi red i ridhuset. Hon hade med sig kameran för att fota och en sadel som jag provade. En Wintec med bredaste bomen. Den var lite för smal för Opus och jag tyckte att den skavde både här och där på min mesiga kropp. Opus gick som skräp i den så jag red barbaka istället.

Han gick som skräp barbacka också i och för sig. Jag vet inte vad jag gör galet. Han har börjat hänga i tygeln. Inte tungt men ändå så att det blir som att man får bära på honom. Driver man på för att få upp frammen så springer han bara. Förhåller jag då så gapar han stoooort. Vad gär jag för fel? Så har han aldrig gjort förr.

Han tippar också i höger varv på volten. Han faller som en fura. Nästan så att han snitsigt halkar av mig från ryggen in till mitten av volten. Jag måste ju parera och sitta på yttern för att inte glida av...det är kanske det som är hans poäng?

Galoppen gick bara fortare och fortare och fortare för varje varv. Aaahhh! Jag blir galen!

Som avslutning hade jag ställt upp ett 50 cm rättuppstående hinder. Just den typen av skräckinjagande hinder som jag måste träna på....Opus hoppar ju helt utan svårighet men jag är mesig. Jag ville först hoppa ett litet kryss. Opus gick över... Det kändes ju lite fånigt så jag bad markpersonalen att bygga om det igen till det skräckinjagande utförandet.

Japp. Jag är mesig. Jag var tvungen att lägga en volt innan TVÅ gånger...det var ju sammanlagt 5 personer i publiken ju. Det blev lite stor press =). När Santox matte närmade sig hindret för att sänka skrek jag att JAG KAN!!! och så kom vi flygandes =) Jag fick massor av beröm! Jag hoppade en gång till och sedan ville Santos matte provhoppa Opus för att se om hon kanske vill tävla honom. De hoppade 70 cm utan problem.

Nu vill både Santos matte och Santox matte hoppa Lille Opus =) De inbillar sig att han ska hoppa på Fjord SM....bara jag slipper så. Santos matte tycker att jag ska rida dressyren och hon hoppa. Hon har inte fattat att man måste kvala!