Faxe & friends

När Faxe fått frisyren fixad och jag kontrollarat alla stolpar i den lilla sommarskogen släppte jag de tre kamraterna. I galopp (!) for de ner till hörnet av hagen bara för att konstatera att matte varit slug och säkert tänkt att de skulle beta slut i skogen först och först när det var klart skulle de få gå genom nästa grind ner på betesvallen vid vägen. Allt för att alltid kunna svälta dem några timmar om dygnet...

Vanliga betessläpp brukar vara att de tar var sitt steg innanför grinden och sedan äter de.

Idag kom minnena från när man var präktig och red på ridskola tillbaka. Känslan av att vilja spy. Spy av utmattning. Jag härjade friskt med Opus idag. Inget maskande, såsande, fuskande. Höll på där med galoppen tills han lossnade en hundradels sekund, då fick han belöning... Nästa gång ska jag inte ge mig förrän han lossnar aningens mer än så ;-)

Hu. Öppna och sluta på volten i skritt. Superduper men inte någon frisk skritt. Jag måste börja jobba mer fram, men idag var jag spölös och hade inga benmuskler kvar alls. I trav fick jag kämpa ordentligt. Måste nog gå till napraten igen. Jag måste vara sned igen. Jag bara får inte ut honom på spåret i högervarvet. Det blir bara kamp. När Opus tyckte att det blev för jobbigt med travöppna i högervarvet passade han på att få något slags korsryggsknäckar utbrott vid buskaget igen. Ingen fågel syntes till men det fungerade ju igår så varför inte prova? Suck.

Jag tycker han går konstigt. Höger bak känns konstig och båda framknäna liksom faller ihop om vart annat i stillastående, skritt och trav....undrar vad det kommer ifrån?

Gallorna var tillbaka igen...Det känns som om det är lika mycket på alla fyra kotor. Varför har min lilla fjording gallor?

Tillsnyggning av frisyr och Switch.

Opus går på semester  och är borta v. 23, v. 24 och  v. 25 =)

Provred den nya sadeln igen. Tog bilder hur den låg innan och efter för att kunna rådfråga expertis. Bilderna blev värdelöst dåliga med mobilkameran. Det krävs god fantasi för att förstå att det inte är en ljusgul dunderklump med skinnkeps jag har fotat. =(

Ridningen gick bra. Mina ridlektionstips fungerar! Även på Stela Frej. Han mjuknar fortare och fortare och känns tillfreds med arbetet och SKUMMAR i munnen! Det är inte ofta Stela Frej gör det! =D Tänk om jag ridit för instruktör tidigare....

Höger galopp vill han inte fatta. Vi gick på volten i höger varv men han fattade vänster galopp. Den lille svagisen orkade inte mer än ett och ett halvt språng innan han sa "Phu, nähä, matte detta GÅR bara inte!" Nähä? Svarade jag "förvånat" och hittade på något annat. Typ öppna i trav på volten. Blev ingen öppna...det känns som om han pluppar in rumpan innanför. Jag sitter säkert snett. Öppnorna i skritt sitter klockrent =) Lite smygistempo men han tvärar böjd och fin.

Efter vidare fotografering av framåkt sadel fick Frej en sommarkort frisyr, svansbalsam med efterföljande utredning samt en rejäl omgång Switch. Generalagenten för Switch Pour on borde sponsra fjordhästägare eftersom största delen Switch raskt skakas ur stubbmanen och hamnar på väggar, tak, golv och hästägare. Känner mig lite småhög när jag sitter här i mina nedstänkta ridkläder. Fästingar göre sig icke besvär. ;-)

Mot KAFFIPANNU!

Ja, så kan det vara. Hästen som inte behöver någon dressyrsadel säger att "Den här sadeln tar jag! Jag rör mig utmärkt, lätt och ledigt i den. Känns som mockasiner mot min rygg."

När regnet avtagit red Frej och jag en stund. Frej trivdes kanon i den nya sadeln. Det goda humöret kom tillbaka men även frågan om det verkligen var meningen att sadeln skulle passa en häst av tre. Jag visste ju att det var rent önsketänkande att den skulle passa alla då de ser så olika ut. Men man hade ju i alla fall innerst inne önskat att den hade passat på två av dem och funkat något sånär på den tredje. I önskefallet var Frej den tredje. Hur gick det till när Frej plötsligt blev den förste?

Något att fundera på i natt. Köpa en sadel till?

Men är det någon som vet varför sadeln glider fram? Är det för stort eller för smått eller bara allmänt fel? Är det en stoppningsfråga eller enbart en gräsmagesfråga? Opus går ju under namnet Den Lille Tjocke av en anledning. Så länge jag rider alla tre själv utan Husses hjälp är det en omöjlighet att hålla honom så trimmad som han har varit nu...

Ska Frej få denna sadel som sin? Hm. Hästarna har ju alltid haft egna sadlar. Det är bara nu när det var dags att byta allas sadlar som det kändes bekvämt om de kunde ha samma. Lyxproblem. Men dock ett problem.

Ja, Faxe fick också prova sadeln en stund trots att han inte har så mycket muskler. Jag red en liten stund bara för att se hur den låg på honom. Det var som att rida en häst som aldrig gått dressyr förr =( HU. Var är min go-kart häst???
Måste verkligen börja jobba med honom så han blir lika mjuk som innan han blev sjuk.

Han var fullständigt stel i högersidan. Fullständig alltså! Vete katten hur jag ska mjuka upp den.

Faxe är så himla söt att jobba med. Han är envis och trilsk och surar när det blir jobbigt. När han får beröm blir han SÅ GLAD! Han sträcker på sig, kråmar sig och tuggar ivrigt på sitt lilla bett. Efter en liten stund rann det slemsträngar ner på framknäna på honom. Ska det vara så? Lite lagom räcker väl....?

Nåja, sadeln gled fram på honom också. Det goda humöret var aningens naggat i kanten. Jag gick in och åt lunch och beklagade mig. Husse började bli lite matt i blicken. Allt detta sadelsnack tar snart kål på honom ser det ut som. Men vem ska jag prata med då??

Mjuk och fin. Lite sliten men man anar att den var en riktig läckerbit i sina fornstora dagar. Jag var tvungen att hämta ut den från Posten så fort det bara gick. Man vill ju inte riskera att postenfolk jonglerar med den hur som helst heller.

Jag packade vördnadsfullt upp den ur lådan. Den var omsorgsfullt inpacketerad i Jönköpingsposten och ett syrenfärgat lakan. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan var tvungen att gå ut och provrida med en gång.
Opus gick motvilligt med på att hämtas från det goda gräset som han bara hunnit äta i 3 timmar. De andra hann ju äta mer om han gick nu...

Jag borstade Opus grundligt och dammade av honom med den fina handduken med motivet röd geleråtta på marinblå bakgrund (presentreklam från Aroma). När jag var nöjd med resultatet lade jag på sadeln. Den såg ut att ligga bra. Jag letade fram en passande vojlock och en dressyrgjord och började spänna några hål. Gick sedan för att hämta tränset. När jag kom tillbaka drog Opus en djup suck och spände ut sin gräsfulla mage. När han andades ut gled sadeln hänsynslöst fram en god bit...

Jag spände upp sadelgjorden och flyttade den, fortfarande glad i hågen, tillbaka till sin rätta plats. Naturligtvis visste jag redan att det inte skulle gå att rida Opus i den...men jag ville inte förstöra The Moment för mig själv. Här skulle ridas i en för mig ny dressyrsadel!

Vi värmde upp och Opus var en fullständig pina. Han påstod att han var hungrig och gick och beklagade sig för de andra som gick kvar på andra sidan huset. Föga oväntat svarade de inte. När han inte fick igång någon konversation passade han på att bli hysteriskt rädd för en björktrast som skuttade omkring i buskarna bredvid ridbanan. Sadeln fungerar utmärkt för kraftiga sidohopp med efterföljande jämfotahopp framåt.

Jag kände att jag behövde bli lite sträng på honom och krävde både det ena och det andra. Lagom till att det blev stönigt jobbigt hade sadeln glidit fram så till den milda grad att jag måste sitta av och sadla om. =(

Vi red en stund till och jobbade tills han blev så mjuk och go som den Lille Tjocke kan vara. Konstaterade att man även sitter utmärkt även i besvärande bakutsparkar vid galoppfattningar...

När det började regna traskade vi in för att inte blöta ner den lilla guldklimpen.

Ja, idag insåg jag vitsen med så korta tyglar som jag lärde mig att ha på kursen. Samtidigt som den polletten trillade ner passade en annan insiktspollett att slinka ut. Det var den som handlade om att varva jobb, vila och stretcha halsen...stackars Opus han jobbade på på som bara den och vad fick han för det? Nada.

Suck. Jag hör nog till något svårlärt släkte. Det är ju inte konstigt att man aldrig lär sig att rida när det bara får plats ett visst antal polletter i skallen. Det kanske är så att det är kombinationen av polletterna och inte mängden som ger utdelning? Ja inte vet jag. Jag tror snarare att jag måste vara dum i huvudet. STACKARS OOOPUS!!!

Ridningen gick väl sådär. Vi gjorde mestadels öppna och sluta omvartannat på en volt. Min inspirationskälla tror att Opus skjuter över mig på yttern i höger varv och det är därför som jag inte orkar hålla ut honom men höger skänkel. Jag provade att trampa ner skänkeln överdrivet till högern så att jag kände ryggraden (red barbacka) mot vänster sittben. När han puffade över mig när det blev jobbigt hamnade jag i perfekt läge och kom åt den sluge Opus. Hon är mycket bra att ha, min vän!

Efter en stunds ridning var jag så trött att Opus och jag stånkade ikapp. När min vän påpekade det brast det bara. Jag satt i trav och skrattade så jag höll på att kikna. Opus passade på att vila lite i traven medan jag skrattade så tårarna rann. Tänk om någon passerat ute på vägen och hört mina kvidanden när jag ställt och skänklat och ställt och skänklat. Jag slet verkligen.

Vi galopperade några varv på volten och Opus lättade lite i rumpen men ingen allvarligt. Högervarvet struntade jag faktiskt i barbacka...man har väl lite självbevarelsedrift...

När vi kom in i stallet vågade jag knappt ta av mig hjälmen.....svetten rann ner längs kinderna....uuääähh!

Slut och lycklig gick jag in och drack ett stort glas apelsinjuice, stretchade grundligt och tog en välbehövlig dusch.

Underbart att en vän kan vända upp och ned på tillvaron så! Jag hade definitivt inte gått ut och gjort någonting alls om hon inte hade kommit. Så blev det många bra reflektioner, tillsägelser, stränghet och beröm.

Jag är glad!

Ja då talar vi inte om Visbys ruiner med dykande svalor mot en glödande solnedgång. Nix. Här är det inga glödande solnedgångar alls. Det är mulet trist och tråkigt. Kvavt och eländigt. Fullständigt vädelöst faktiskt.

Jaa, för den observante läsaren är det lätt att se att upp och nedgång i bloggosfären står i direkt relation till vad SMHI ger oss för väder. Jag är sjukt ljusberoende. Inte solberoende. Det blir oftast för varmt, men LJUS, livet är strålande när det är ljust. Så fort det mörknar ställer min kropp in sig på att falla i dvala.

Så är fallet nu. Testet gick ju i stöpet i förrgår och därefter tog det plötsligt stopp i mitt hästeri. Körde fast och orkade inte bry mig om att sparre loss (gotländska för sladda) ur gruset liksom. Här satt jag så och dinglade med benen på kanten till det svarta hålet när telefonen plötsligt ger ifrån sig en ivrig signal.

-Hej, vad gör du?
-Öh, jobbar...?
-Vill du ha besök som tittar på gula pojkar?
-....., ......, ........JA!
-Då kommer jag strax, hej!
-....., ..., heej.

Det var min inspirationskälla som ringde. Efter en kopp te och smörgåsar gick vi ut och plockade in Faxe.

Faxe är rund om magen =) Jätterund om magen =) Han går liksom och vaggar sin mage fram i varje steg. Jag tycker inte att det gör något eftersom han oftast alltid är bara aningens bättre än räkstadiet så här års. Kan han få vara lite rund och go så har vi mer att bygga muskler av sedan.

Vi jobbade Faxe vid hand en stund och jag kände mig mest borta med vinden. Hur lätt är det att korrigera nästan 500 kg när man är helt yr i huvudet och sjäv står och svajar??? Faxe blir supersur när man smiskar honom. Han vill göra rätt men fattar inte och tar smiskningen på inner bak på fel sätt. Måste komma på något sätt att få honom att hålla takten utan att sacka och utan att han blir på dåligt humör. När han förstått att han gjort rätt blir han jättenöjd och ser mycket självgod ut =).

Vi jobbade en del med öppna på fyrkanten också. Han var inte lika rinnig idag. Får inte glömma yttertygeln. Den är roten till det onda i allt jag gör. Han går bättre när jag själv traskar på i ett raskare tempo och går med mina egna tår rakt fram istället för att försöka dela fotspår med honom....Stackars häst. Han måste tycka att jag är helt idiotisk.

Han blev mjuk och fin och skummade limegrönt slem som han välvilligt skakade av sig på den som önskade.

Ja, det gjorde det verkligen. Min vän och jag hade kommit överens om att vi skulle longera våra hästar enligt olika "läror" för att sedan utvärdera vilket sätt som var mest effektivt.
Jag hade tänkt löslongera Opus,  spänna in Faxe och longera med lina och longera Frej i bara lina men utan att han skulle få ta stöd och hänga i den.

Jag gick ut i stallet och sopade det sista som var kvar från igår och borstade av Opus vi gick ut i vår temporära "picadero" (ja, K.F Hempflings bok har studerats lite till och från). Opus svarade mycket bra på min position men inte tyckte han att det var särdeles jobbigt inte. Han gick utåtställd mesta tiden men här han fick mer luft i stegen så balanserade han upp sig en smula och såg riktigt fin ut. Han tappade det dock ganska snabbt igen. Övning ger kanske färdighet?

Efter en liten stund med Opus ville jag bara lägga mig ner i gräset och filosofera. Det är kvav och tryckande luft och varje steg man tar känns som om man hade betong i skorna. Ingen idé att försöka göra något väl genomtänkt och givande med Faxe och Frej. Tror jag ska göra mig en kopp te istället och sätta mig ute och läsa innan åskan brakar lös.

Idag har jag putsat och fejat i sadelkammaren inför min nya sadels ankomst. Det måste ju vara rent och snyggt så att den trivs hos oss. Jag tryckte precis på sänd i mejlet till den ena sadeln så nu finns det ingen återvändo. Som jag har velat...när jag köper saker så köper jag normalt bara. Det känns direkt som det är bra eller inte.

Nu var det två sadlar som till synes verkade lika bra. I natt radade jag upp plus och minus för de båda sadlarna och det visade sig bli exakt lika många plus som minus. 4 plus och ett minus på vardera. Det hjälpte ju föga som uteslutningsmetod. Nu är det i alla fall gjort! Härligt. Hoppas verkligen att den passar också...

När jag tröttnat på städningen tog jag in hästarna en och en för avmaskning. Det höll på att sluta med att jag hade ihjäl Faxe. När han fått Banminth i munnen fick han raskt en bit äpple som belöning och sedan sträckte jag mig efter en hötuss på golvet som han kunde tugga på så att inte pastan skulle halka ur munnen. Faxe tuggade men började snart att trilskas och vilja spotta. Jag höll upp och ihop munnen på honom och sade att han måste svälja. Han  envisades med att vilja spotta ut den maskmedelkletiga hötussen och jag höll alltjämt för. Tillslut lyckades han pilla ut ett strå genom ena mungipan. Strået var ganska grovt. Det var mycket likt ett balsnöre vid närmare eftertanke. Jag hade matat Faxe med balsnöre och sedan försökt tvinga honom att svälja!!! :-O
Jag drog försiktigt ut balsnöret i sin helhet och Faxe blev nöjd och lugn.

...andra hälar den. Jag tillhör definitivt den gruppen av människor som hälar sin häst. Igår kämpade Opus och jag tappert med våra nya kunskaper. Jag kände mig nöjd när jag kände samma kramp i de muskelgrupper som jag även fick kramp i förra fredagen. Inte för att jag känner tillfredställelse över att plåga mig själv. Tvärt om, men jag har insett att jag kanske måste höja bekvämlighetsribban en smula och svettas lite för att inte bara mysa omkring och inte komma vidare.

Nåväl. Vi värmde upp på bångliga serpentiner i skritt och trav. Lade in halter och jobbade mycket med andningen. Tillslut gjorde Opus halt bara genom att jag andades. Inga kvalitetshalter men ändå halt.

Bloggtipset galopp på fyrkant modifierades en aning eftersom jag ville få in lite olika saker så att jag inte skulle fastna och Opus bara drulla iväg.

Vi började med att trava på kortsidan, vända snett igenom i skritt, göra halt vid x, därefter skritt ner till hörnet fatta trav, trava kortsidan, vända snett igenom osv. Funkade kanon. Opus höll sig stönande i form =)
Därefter gjorde vi övningen i trav och galopp och använde hörnen som urskålningsverktyg. Det är nu Opus börjar stöna och frusta ordentligt så till den milda grad att det inte bara pyser lite här och var utan det blir explosion. När jag bad om samlad galoppfattning laddade han och istället för uppåt framåt blev det kabang bakåt. Whiplash i korsryggen men en trots allt ganska nöjd ryttare som utan stigbyglar ändå rider vidare som om inget hänt. Den gubben gick inte. Den tydliga protesten fick gehör men inte förrän han gjort det jag bad om.

Vi gick raskt in på öppna i skritt och trav. Det är nu hälningen kommer in i bilden. Eftersom Opus fick maska från galoppen så tänkte jag också maska genom att dutta honom med hälen varje gång som han tenderade att rinna iväg, förböja sig, sakta in eller bli rak. Det är möjligheterna i Opus värld. Att göra rätt från början verkar inte existera.

Funderar ändå på att låta Opus vila ett par veckor. Upptäckte gallor på alla fyra benen när vi ridit. Han ska få hålla igång till på måndag och sedan går han på semester.

Undrar om min gräsbana redan blivit för hård? Jag hade hoppats att vi skulle hinna rida sönder gräsmattan så mycket att det bara var fluffig jord kvar men vid en okulär inspektion ser grästäcket till synes intakt ut, dock med inslag av kala bruna fläckar.

...men bangar på att inte ge upp i galoppen. Alltså jag vågar inte leda, böja, skänkla. Det känns som om han ska gå omkull. Han ökar och ökar och ökar.

Annars var han precis lika popig som på kursen =) Han pustade och frustade och tog i från tårna. Vid ett tillfälle höll jag lite för hårt i honom så då pyste det ur lite här och var. Ingen explosion utan mer lite pys, pyyyys, puff. Jag lättade och red fram och Opus blev glad igen.

Opus fortsätter att samla på sår. Idag var det höger bakkota som hade fått sig en omgång. Rengöring och tjärsalva.

Faxe var på ett kamratligt humör idag =) Vi löshoppade på en stor volt med låga hinder på varje kvart. Han var duktig och valde själv att hoppa hindren fast det fanns möjlighet att smita.

Vi hoppade och pausade och hoppade och pausade. Faxe började tugga så frenetiskt att jag började undra om han fått rabies eller om möjligen hans gom hade lossnat och höll på att trilla ur...

Har mejlat fram och tillbaka med min inspirationskälla idag. Hon är fast besluten om att hon ska sluta rida. Själv tycker jag det verkar vara olägligt direkt EFTER en kurs. Vi har ju massor som vi behöver prova. Dessutom så är det ju jag som är den pinsamma som lägger ut bilder på min ridning till allmän beskådan och sågning. Jag föreslog att vi skulle ta bilder om exakt ett år och jämföra med hur det såg ut nu när vi red 2007. Detta förutsatt att vi fortsätter att vara stränga mot varandra och peppa, puffa, fundera och lösa.

Antar att det är det som kallas långsiktigt mål...

Jag har sålt min sadel! Den bomlösa är skickad med posten och nu börjar den svåra tiden med att leta dressyrsadel. Kära läsare skrik till om ni vet någon som säljer en County Competitor fit 4 i fint skick. En sådan vill jag verkligen ha!

 

Har varit på Apoteket och införskaffat ytterligare en tub salva till Faxes rasp samt en pytteliten tub med zinkpasta. Finns det inte större tuber en de som är som två fingerborgar???

Har även handlat Banminth avmaskning. Hade för mig att jag läst om något symptom som Faxe hade som kunde bero på bandmask så jag köpte Banminth trots att jag har för mig att jag använde det sist. Ska styra upp mitt avmaskningspreparatsschema igen. Var mycket noga förr men har slarvat på sistone eftersom Apoteket här har så dåligt med sorter. Jag vill ju kunna läsa, välja och vela. Jag ska nog ta ett parasitprov i sommar och kolla läget.

 

Kvällen avrundades naturligtvis med Faxe vid hand. De andra två har några dagars semester innan jag ska upprepa vad vi lärt oss och sedan ska de få lite långledigt tänkte jag.

Faxe var lite loj. Vi gjorde förvänd öppna vid hand längs spåret. Jag var tvungen att dutta honom med spöet i varje steg för att han inte skulle såsa till. Tillslut blev han förbannad på spöet och skulle sparka det. Jag lotsades som ingenting och gick bara vidare men tänkte för mig själv att det var ju nyttigt att se anledningen till att vara placerad nära hästens huvud?

Vi avslutade med stretch och flytta fram bakhovarna med hjälp av spöet. Han var jätteduktig men det kändes som att han inte riktigt tog åt sig av mitt beröm.


Eeeh. Hunden Leo sover FORTFARANDE!

Faxe har varit med sin Husse i helgen. Fredag och lördag var han en mycket olycklig häst men på söndagen hade han trappat ner lite. Utmattningssyndrom kanske.

Han blev mycket nöjd när jag tog in honom i stallet på måndagen och ryktade honom länge och väl med ryktsten och klippte hans man. Han njöt i fulla drag.

 

Sen var det dags för att testa färska kunskaper i att jobba häst vid hand. Döm om min förvåning när han omedelbart finner sig i behandlingen. Varför är det bara portugiserna som håller på med detta? Hästarna slappnar ju av med en gång. Varför känner inte alla hästmänniskor till detta? Oops. Sektvarning. Nä, men jag tycker verkligen att det verkar sunt.

Vi gjorde de första stegen och Faxe skummade rikligt i munnen och var mjuk och go. Kul!

Hunden Leo sover. Han flyttar sig bara mellan olika sovplatser...

Alltså allvarligt. Detta är något som alla borde lära sig! Fantastiskt roligt! Supersvårt och jättekul. Det coolaste av allt var att Frej köpte hela konceptet! Frej jobbade på ordentligt och visade med hela kroppen att detta var hans grej. Han tyckte att det var så skönt! Vi gjorde förvänd öppna längs fyrkantspåret och stretchade halsen med jämna mellanrum.

 

Frej och jag får instruktioner i att jobba häst vid hand...

 

Frej ska precis tänja sin hals...

 

Jag har fullt upp med att komma ihåg att gå baklänges...

 

Vi börjar få ett svagt hum om vad det hela går ut på...

 

Vi försöker oss på en förvänd öppna...

 

Mina minnesanteckningar (nedkladdade på insidan av en Marabou Premium Dark Pistachio?) lyder:

 

- Lillfingret mot bettet

- Gå baklänges

- Vinkling av hästkroppen, gå vid huvudet

- Böjning av hästkroppen, gå längre bak

- Handen stöd mot sidan

- Taktmässiga gångarter

- Använd inte körpisken på Frejs avslappningspunkt i fortsättningen

- Film av Richard Heinrichts el. ngt liknande (försök få tag i )

- Glöm ej eftegiften

 

Filmvisning och diskussion

 

Lunch med filmtajm. Kollade på ett kort avsnitt när João Lynce visar några WE-hinder. Tyvärr var det ett program av mer underhållande karaktär så man fick bara se när han gjorde speed-delen och inte så mycket teknik. Filmen som Maria hade med sig fungerade tyvärr inte i den DVD-spelare som vi fått låna. Vi tittade istället på en film om en ryss eller tysk eller vad han nu var som jobbade en Lipizzaner på lång tygel. Vi diskuterade en hel del kring filmen. Vad som var bra och vad som var dåligt. Hur en korrekt piaff ska se ut mm. Det var mycket intressant även om detta inte alls hörde till vår kurs. Alltid kul att se på film med annat hästfolk. Det blir så gott som alltid debatt ;-)

 

Dressyrpass nummer två

 

Opus och jag gjorde vårt bästa för att komma ihåg det vi lärt oss. Det kändes mycket bättre idag. Jag hade bett att Maria skulle hjälpa mig vidare med galoppen. Hon satt upp på Opus och ja, det gick fort kan man väl säga. Hon skrattade så att hon höll på att trilla av. Hon sa att hon kände sig som om hon satt på en rejsande ridskoleponny?Opus låg ner i kurvorna och hon förstod varför jag hade problem sade hon. Alltid något. Hon tyckte att det skulle få gå lite fort ett tag tills han hade stärkt upp sig och orkade bära sig. Hon jobbade en god stund med honom innan han behagade ge efter. Efteråt fick jag sitta upp och känna efter. Jag fick nya krafter att bita i det sura äpplet och lovade dyrt och heligt att galoppen ska sitta nästa gång vi ses.

 

Opus dressyrar...

 

Opus dressyrar lite till...

 

Ja, absolut! Jag vill gärna rida för henne igen. Klockrent. Klok, rak och kunnig människa. Dessutom red hon fjording för första gången i sitt liv på lördagen och för andra gången i sitt liv på söndagen och sa att Opus var en trevlig häst...fast det kanske hon säger till alla.

 

Jag känner att jag ligger på lite låg nivå i min ridning egentligen om man jämför med de andra. Men å andra sidan så känns det bra att rida för någon som man kan växa med liksom. Det är jobbigt att behöva byta tränare när man känner att man inte kommer längre. Jag tror att man kan ha glädje av Maria under lång tid om hon står ut med oss vill säga =) Mina hästar älskade henne i alla fall!

 

Läxa:

 

Samma jobb i galoppen som med övriga gångarter

Morgonen inleddes med banbygge eftersom det blev för sent kvällen innan. Det hade varit betydligt skönare att bara ta hand om sin häst och förbereda sig själv eftersom jag inte är så förtjust i att rida för publik. Men nu var det som det var. Vi hade bjudit in eventuell publik till lördag förmiddag för att slippa spring i ridhuset under hela helgen. Vetskapen om att tre av besökarna var dressyrinstruktörer kändes lite sådär. Inte egentligen för att man skulle behöva visa hur man red utan mer för att man var orolig att de skulle såga Maria av någon anledning. Jag slog den tanken ur hågen och tänkte att det är det väl ingen vettig människa som bemödar sig med.

 

Uppvärmning man helst vill glömma

 

Ridningen gick verkligen katastrofalt dåligt. Det kändes som om jag aldrig tidigare ridit så hemskt. Opus antingen rusade eller tippade. Jag orkade inte hålla ut honom på volten med innerskänkeln. Mina generalfel var att jag gjorde trängande tygeltag och inte hade kraft nog att flytta in framdelen innanför spåret och samtidigt hålla emot med innerskänkeln. Jag led verkligen. Denna ridning och dessutom publik. Varför gav jag med mig på idén om publik?

Opus tippar i traven. Jag orkar inte hålla ut honom på en större volt...

 

Nåja, den riktigt hemska känslan släppte lite när jag hörde någon säga ?Det var en fin fjording? när jag red förbi. Opus är fin, tänkte jag och log inombords. Maria var jättebra och jobbade enträget med oss noviser som famlade oss fram med ovant sätt att rida och ovan dialog mellan tränare och ryttare och framför allt ovan situation över huvud taget. Hon var verkligen tålmodig.

 

Hinderbanan

 

Vi gick sedan in på hinderbanan. Opus och jag fick kämpa en hel del med grinden. Vi saknar finliret men det var ingenting vi behövde ödsla tid på där egentligen. Det är bara att träna hemma. Jag lärde mig att jag måste parera snabbare så att inte hela rumpan åker ut med ett jättesteg åt sidan. Detta åstadkoms endast genom att hålla emot med hela skänkeln så att man inte behöver göra så stora rörelser med skänkeln. Då hinner man nämligen inte reagera med den andra skänkeln innan det är för sent.

Tappar formen i halten och flyttar ut bakdelen till vänster när vi stänger grinden...

Det andra hindret vi verkligen tränade på var fållan. För min del räckte det utmärkt att träna den i trav. Det var tillräckligt svårt för oss. Några testade i galopp bara för att känna på hur det kändes. Hästarna är inte klara för det men det kändes ändå bra att testa lite så att man vet vad det går ut på och vad man har att träna på inför framtiden. Det kändes bra.

 

Dressyrpass

 

Efter lunchen var det dags för enskilda dressyrpass. De var hur bra som helst. Jag gillar verkligen Marias sätt att instruera på. Det är rent, avskalat och flumfritt. God ridning rätt och slätt. Man kräver något av hästen, när den ger efter och gör rätt får den stretcha halsen och rulla på i taktmässig trav eller galopp. Hon är mycket noga med att hästen ska gå friskt och taktmässigt. Därefter pressar man lite till för att återigen ge den en paus. Det jag gillade var att pauserna blev ett så naturligt inslag i träningen. Samling, stretch, samling, stretch. Hästarna svarade mycket bra. Några av oss tenderade att bli lite krampaktiga men jag antar att det släpper när vi hittat alla nya knappar hos oss själva. Marias egen ridning är precis lika mjuk och fin som portugisernas.

Maria är väldigt tydlig. Här får mina armbågar sig en påminnelse...

Flygplansfötterna får sig en omgång

 

Japp. Nu börjar det på allvar. Kampen mot flygplansfötterna. Fick förklaringen varför man inte ska rida med flygplansfötter och det stämde mycket väl överens med mina egna reflektioner. Jag har känt att det är fel men hade ingen aning om att det var flygplansfötternas fel. När man rider med flygplansfötter har man vridit om låret så pass att det är en omöjlighet att röra höfterna på ett korrekt sätt och vinkla bäckenet. Det gör bara ont. Vrider man om skänkeln uppifrån och ner får man fram tån. Det underlättar om man kortar stigbyglarna lite i början. I mitt fall kommer det ta ett tag att återgå till normalläget. Det känns som om jag är skapt med flygplansfötter.

Försök böja en häst genom hela kroppen med tårna rakt när man är missbildad...

Läxan för dagen var:

- Sluta omedelbart med trängande tygeltag

- Glöm inte höger axel mot mitten i vänster varv

- Flygplansfötterna

- Stark innerskänkel

- Flytta in framdelen när Opus pinnar iväg

- För allt i världen, glöm ej eftergiften

 

Pizza i Burgsvik

Efter en treminuters dusch bar det av till pizzerian. Jag tog Volvon för att passa på att ladda batteriet efter att en mycket hjälpsam människa passat på att byta kol i generatorn på bilen medan vi red. Fantastiskt att det fortfarande finns hjälpsamma människor. Vet inte hur jag ska återgälda det bara. För mig är det ju hur mycket värt som helst att kunna köra hem med hästarna utan motorstopp så att inte Opus börjar med sina trippelbarr/räck-övningar i transporten. På gotlänningars vis får man bara svaret ? De ordna si?. Jag bjöd honom på kaffe ifall han skulle passera vårt hem någon dag.

 

Jag åt en utmärkt pizza med spenat och fetaost medan jag lyssnade till de andras riktiga hästprat. Jag var så trött att jag höll på att somna sittandes på stolen. Tillslut halade jag upp bilnyckeln och sade att jag måste hem och sova.

 

Videokvällen brann tydligen inne. Vad vet jag. Jag sov som en stock.

Superrolig dag. Många basicdetaljer i min ridning som fixades, men får jag inte koll på dem så kommer jag ju inte vidare. Jag är mer än nöjd, borde ha gjort detta för länge sedan...;-)

Pirr i magen. Undrar hur det ska bli? Vi hade jobbat hårt för att få ihop allting. Gotlands Brukshästförening sponsrade med 2000 kr. Det var en god hjälp till flygresan som landade på nästan 3000 kr. Vi hade bokat ridanläggningen för hela helgen, förberett hagar och boende och fixat hinder som skulle spegla grenen Working Equitation på ett någorlunda bra sätt eftersom vi skulle ha publik på lördag förmiddag.

 

Jag lånade släpet av mina underbara grannar på torsdagen samt handlade frukost och lunch till instruktören. När jag packat allt banmaterial, mat för hela helgen, hästarnas grejer, stängselmaterial, stege till hästmänniskan i grannsocknen så att hon skulle komma upp på hästen trots trasig kropp, hästmat för hela helgen och mina egna ridkläder, kläder madrasser mm hade klockan hunnit bli över 24?

 

Tidig stressig morgon

 

Klockan ringde vid femsnåret. Jag var inte särdeles utsövd. Åt en stadig frukost och gjorde hästarna resklara. Klockan sex rullade vi av gårdsplanen för att bege oss söderut för att lämna hästarna tillfälligt i min kära inspirationkällas stall på Sudret. Det tog lite drygt en och en halv timme att tuffa ner. Vi hade bestämt att vi skulle åka från stallet klockan halv nio för att säkert hinna tillbaka till Visby för att hämta instruktören som skulle anlända klockan fem över tio.

 

Det omständliga hästlämnandet kom sig av att jag lovat instruktören en guidad tur i Visby och på Gotland eftersom hon aldrig varit här. Tänkte att Opus och Frej inte var särskilt intresserade av en sådan tur så de fick helt enkelt åka i förväg.

 

När vi skulle åka till Visby fick vi kabla igång bilen. Trogna bloggläsare vet vad jag tycker om min röda Volvo?

Den startade snällt med lite hjälp och vi begav oss norrut. Vi hann ett par kilometer innan bilen bara tvärdog under färd. Naturligtvis startade den inte utan fick stå med nosen halvvägs inkörd på en uppfart och resten av sin röda kropp ute på landsvägen. Inspirationskällans stallkamrat ringdes in som starthjälp och vi vände åter för att byta bil. Vi hann inte så långt innan bilen stannade igen. Denna gång startade den inte ens med hjälp av en annan bil. Eftersom vi började få ont om tid fick bilen stå och vi sprang sista biten hem för att byta bil.

 

När vi närmade oss Visby insåg vi att vi inte skulle hinna utan måste ringa och säga att vi blir sena. Instruktörens telefonnummer låg naturligtvis kvar i Volvon?

 

Supertrevlig tjej

 

Stackars henne. Där stod hon alldeles ensam på Visby flygplats med två små röda väskor. Jag hade så dåligt samvete. Vi ursäktade oss och jag tror att hon såg på oss att vi verkligen menade det.

 

Vi fann varandra direkt. Maria Johansson från Rörmossen och vi. Underbar människa! Vi pratade Working Equitation och dressyr och tog en promenad i Visby och pratade lite historia. Efter det obligatoriska stoppet på tebutiken Kränku inmundigade vi lunchen på en indisk restaurang. Som efterrätt blev det glass från Glassmagasinet i Visby hamn. Solen strålade men det blåste snålt.

 

Santox matte ringde och bad att vi skulle plocka upp en dressyrgjord från hästbutiken när vi åkte söderut igen. Sagt och gjort. Inte helt fel att tillbringa en stund i en hästbutik tillsammans med en utbildad sadelutprovare ;-) Mycket lärorikt. Tack Maria!

 

Vi åkte vidare söderut och stannade till en stund vid Ekstakusten och blickade ut över Stora och Lilla Karlsö. Gotland visade sig från sin bästa sida och alla tre kände att den tidiga morgonen började göra sig påmind såhär framåt eftermiddagen.

 

Efter en kopp te och nyinköpta Ballerina Minimuffins hemma hos min inspirationskälla bar det av till stallet. Eftersom ingen av våra kurskamrater visat något intresse av att hyra egna timmar i ridhuset på fredag eftermiddag/kväll för att passa på att rida för Maria när hon ändå var här så bestämde vi oss för att rida hemma vid stallet istället för i ridhuset eftersom det ändå inte var någon där.

 

Välbehövlig hjälp med Frej och diverse insikter

 

Stela Frej var stel. Maria körde på =). Jag hade vid ett svagt ögonblick hasplat ur mig att jag gör som jag blir tillsagd. Det snappade hon raskt upp och påminde mig under helgen när jag började kvida om att jag var svag och muskelfattig. Hon menade att jag aldrig kommer att få muskler om jag inte ansträngde mig?fy, så klarsynt.

 

När Maria såg att jag verkligen inte hade någon som helst styrka kvar i armen som försökte böja Frej bad hon att få jobba honom från marken. Jag hoppade lättad av och såg på hur hon försiktigt bad honom att stretcha halsen och aktivera bakbenen. Nice! Hon är duktig. Jag förstod att det var jag som gav upp för lätt och att Frej måste jobbas tills han lossnar för att han över huvud taget ska kunna lossna snabbare i framtiden (precis som en av mina duktiga bloggläsare skrivit i en kommentar när jag hade en klagodag ;-)?)

 

När vi ridit klart fraktade vi ner alla grejer samt Frej och Opus till ridhuset.

Vid midnatt var vi installerade och kröp ganska trötta ned i våra sängar.

Vilken uppladdning...

Klockan halv tolv lastade sig Opus helt själv för att bli transporterad bort till hästmänniskan i grannsocknen. Vi skulle ta en sväng ner till hennes del av havet. Ca två mil söder om mitt hav där mina ridvägar går. Det som är bra med hennes ridvägar vid havet är att där nere finns en gammal pallkant som man kan klättra i serpentinbågar över. Det är sådana knep man får ta till när man bor på en platt ö.

Vi började med att premiärrida hennes nymålade brukshinder och göra halt i den artificiella backen (en jordhög). Brukshindren i grälla färger var väl inget tyckte Opus men han var mycket skeptisk till att stå i en jordhög med ett knäppande elstaket bredvid. Jag gav mig inte. Trots fjompiga panikhopp åt alla håll samtidigt.

Sedan red vi ut. Vilken underbar dag! Solen värmde och fåglarna kvittrade. Vet inte om detta hästsällskap är bra för Opus dock. Han tar seden dit han kommer kan man säga. Mattor som hänger på vädring blir plötsligt monster (jo, den var grön, men ändå). Inte helt lämpligt umgänge känner jag...

Nere vid havet var det som att rida i en semesterkatalog. Helt fantastiskt. Havet färgades turkost av kalkstenen och solen verkligen brände. Hästarna njöt och Opus sköljde sin gula mage i Östersjön. Han gick i så djupt att mina kängförsedda fossingar blev dyngsura. =)

Efter en liten stärkande paus började body builidingen. Upp och ner och upp och ner klättrade vi i mjuk mossa över stock och sten. Opus fick riktigt ta i. På vägen norrut mötte vi ett pensionärspar som var på promenad. Farbrorn hade säkert glada minnen av fjordingar för han bara stannade och blev lite fuktig i blicken när han såg Opus. Den andra hästen ägnades inte en blick. Ja, så är det när man rider små gula.

På vägen hem blev det en låååååååång galopp. Vår värd för turen är ganska nyligen opererad och har inte ridit ordentligt på över 20 år. Gripen av allt det underbara från vår färd frågade hon om det var okej för mig och Opus om hon släppte sin häst och lätt honom gå så  fort han ville. Javisst sa jag. Det är alltid bra träning att fortsättar rulla på i sin takt även om den andra hästen susar iväg. Jag tyckte att vi höll ett ganska frisk tempo men sen rasslade det bara till och jag såg bakhovar försvinna i fjärran. Jag hörde bara ett lyckotjut på väg snabbt i från oss och hon släpper tyglarna och håller båda händerna rakt ut som ett flygplan. Jag kan säga att det gick FORT. Jag tänkte att "herregud, människan är ju inte klok, vill hon dö?"
Vi galopperar en god stund och tillslut släpper jag Opus så att han får korta avsåndet lite. Jajjemän, här fanns det ork kvar.

De står och väntar på oss när vi kommer fram. Lycksaliga både hästen och hon. Hon var helt överlycklig och strålade
"SÅG du???"
" Ööööh....(?) JA ! Är du inte rädd att det ska hända något med din nya fräscha kropp? Är du inte rädd att trilla av?"
"Äh, jag har inte trillat av sedan 1971!"

Jag tänkte för mig själv att hon har ju inte ridit på 20 år så då är det ju svårt att få till avtrillningar. Men nej, hon var inte ett dugg rädd att skada sig. Hon kände sin häst utan och innan. Visst, det är en jättetrevlig häst och hon är en duktig ryttare, men ändå! Jag såg mig själv skrapa ihop resterna av en föredetta lycklig ryttare och sätta dem i en rullstol och förklara för hennes man att jag minsann inte hade någonting med detta vansinne att göra.

Vi skrittade en lång stenhård grusväg hem mot gården och pratade om hur lydig och duktig hennes häst var som saktade av från full, alltså FULL galopp med så små hjälper osv, osv.
Plötsligt hände det som inte får hända när man är ute och rider med redan trasiga människor. Hennes häst (observera hennes) blir rädd för något och kastar sig mot Opus som naturligtvis inte är sen att lägga benen på ryggen. Jag vänder mig om för att förvissa mig om att hon satt kvar på sin häst innan jag ens tänkte på att bromsa Opus. Vet inte om jag hade tänkt hoppa av i farten eller...
Hon satt kvar. Opus hinner hoppa fem språng in i skogen innan vi vänder oss igen bara för att se att hon inte alls sitter kvar på hästen utan ligger på den steniga grusvägen och vrålar. "Aaaaaaaaaaj"

Jag kastar mig av Opus och kollar hur det hade gått.

"Aaaaaaaaj, mitt revbeeeeen!!!!!!"
"Men resten då?" Frågar jag
"Jag har bruuutit reeeevbeeeeenet!!!
"Sitt kvar, rör dig inte"
"Du måste rida hem hästarna och hämta mig med bil, tjöt hon"
"Jag hittar inte hem" Ljög jag. Jag kunde ju inte lämna henne ensam innan jag visste hur illa däran hon var.
"Jag kommer inte upp på hästen, tjöt hon vidare. Jag har inte min steeeeege. Jag kommer förövrigt inte upp från marken ens. Aaaaaaaaajjjjjjj"

Som alltid när det gällar andra människor och nödsituationer så tänker man mycket rationellt. Vi rullade henne över grusvägen så att hon med hjälp av diket kunde komma upp i knästående och sedan kom hon på fötter. Sedan började operation hitta något som var tillräckligt högt att kliva upp på så att hon kom upp på hästen. Problemet var bara att det inte fick vara för högt eftersom hon måste komma upp på det också. Efter lite letande hittade jag en rotvälta som var låg i ena änden och på mitten tillräckligt hög för att kunna hasa upp på hästen. Hon fick hasa sig upp på tallen och balansera längs trädstammen med hjälp av sin häst tills hon var så högt upp att hon kom på.
Det lyckades!

Vi red hem. Hon emellanåt kvidande med blodet rinnande nedför armarna och jag djupt försjunken in tankar om varför jag alltid hamnar i sådana situationer. Vad GÖR jag???

Jag sadlade av Opus, stretchade och ställde honom i transporten för att gå och stretcha hennes häst.
Eftersom jag var ganska hungrig tog vi ett kort farväl och jag hoppar in i bilen bara för att upptäcka att den inte startar. Lagom irriterad hoppar jag ur bilen för att leta reda på startkablarna som jag visste exakt var de låg. Där låg de inte. De låg inte heller när de skulle kunna ha legat. Grymt irriterad ringer jag till Husse beredd att fräsa. Upptaget på mobilen och ingen svara hemma. Fruktansvärt irriterad sms:ar jag order om att ringa NU! Samtidigt baxar jag ur sadel, hink, Fan och hans moster och lyfter på locket till reservhjulsbaljan. Vad ligger där om inte startkablarna prydligt förpackade i en liten påse.

När Husse ringer snäser jag förmodligen något och lägger sedan på. Vi kör fram den andra bilen bara för att upptäcka att det sitter en plastkåpa på batteriets pluspol. Plastkåpan går inte att få bort och jag hittar inget annat ställe att sätta min startkabel. Är det sant? Ska jag behöva ringa Husse med min snälla röst igen när jag precis snäst? Han har det inte lätt stackarn.

I väntan på att Husse ska komma med Micran och starta "bruks" Volvon (fnys) börjar Opus bli otålig där inne i transporten. Han börjar hoppa och vifta med frambenen. Jag går och pratar med honom och säger att han måste stå still. När han börjar kasta sig och försöka vända sig och bli till ett litet gult U ryter jag åt honom att stå stilla så han inte förstör den lånade transporten.

Alltjämt viftande med frambenen än högre och högre leder till slut att han viftar över ena benet över bommen fram. I försöket att få tillbaka det får han upp även det andra. Han kasar tillbaka det första benet men vänsterbenet sitter fast. I överdrivet stretchläge liksom. Av någon anledning står jag nu på hans högra sida på den tomma sidan för att lugna honom. Han tar sats och hoppar vigt över med frambenen och blir hängandes. Eftersom han sitter surrad i grimskaftet kort just för att undvika sådana incidenter kommer han ingen vart. Han blir hängades över bröstkorgen med huvudet surrat mot bommen och jag, ja....jag står där på andra sidan mellanväggen och kan inte göra så mycket. Skötardörren var på Opus sida och det var väl den han siktade på, ut mot friheten.

Medan Husse rusade efter kniven gjorde Opus en ansträngning att komma loss. Detta resulterade i att grimskaftet brast och halva hästen var på väg över mellanväggen där jag stod och inte kom någon vart. Det är inte många gånger i mitt liv som jag drabbats av äkta panik så jag blev mycket förvånad när jag hör mig själv skrika i falsett "öppna transporten, öppna transporten, öppna transporten!" Husse som aldig hört mig riktigt äkta rädd, struntar i knivhämtandet och öppnar baklämmen för att rädda mig. Jag kan säga att i det läget var jag inte det minsta bekymrad över om Opus skadade sig eller inte. Samtidigt som jag studsar ut på en ramp som inte är full nedfälld ännu ser jag hur Opus far tillbaka till sin sida gör den klassiska trippelbarrsnurren och landar på nacken  och har alla fyra hovar mot mig och ryggen mot skötardörren.

Jag vet inte hur han lyckades men på samma tid som det tog för mig att rusa runt transporten mot dörren så hade han vänt sig på det frimärksstora utrymmet framför bommarna och tagit sig ut genom den lilla dörren. Med några skrubbsår frågade han var gräset var och om inte det där brukshundret var lite väl komplicerat.

Fortfarande chockad kom tårarna när jag skällde på Opus och sa att han ska ge f-n i att förstöra andras transporter när jag inte har råd att reparera. Det var bara jag som i den stunden tänkte på trasig transport, förstörd ridkurs, trasig häst (jag hade surrat av skumplasten idag...det skulle jag aldrig ha gjort).

Vi lastade på Opus som om inget hade hänt och bad om att få komma med transporten i morgon istället så att jag hann se över Opus och gå igenom transporten ordentligt.

Väl hemma var jag trött kan jag säga.

Har varit på Knuts Fjordhästar och lämnat en sadel för transport till fastlandet. Vad möter en när man kliver ut ur bilen om inte den här. Faxes faster har fått en liten huvudfoting. Lille Rauke! =)




Ribolätta e. Ribo Molbjerg 151 u.Linda 2030 med sin sovande Rauke e. Julius

Idag red vi för allt vad tygen höll för. Rackarns vad fin, slö, pigg, tjurig, svag, ambitiös, smidig och rolig han var idag!

Vi började med att värma upp från marken och sedan flöt allt på bara. Jag vet inte vad jag fick alla idéer ifrån. Programmet var späckat. Det var som om det satt en liten fe på vänsteraxeln och duttade med sitt trollspö och gav mig sekundsnabba idéer. Opus var med på noterna. Så roligt!!!

Vi jobbade mycket galopp och idag krävde jag faktiskt att han skulle gå på tygeln även i galoppen. Passade det inte så fick han trava (det tycker han är jobbigare). Vi travade på halvlång tygel över bommarna på marken som hjärnvila. Precis då visade sig solen genom molntäcket och en vacker skugga tonade fram. Hade det inte varit för stubbmanen hade man aldrig kunnat gissa att det var den Lille Tjocke som var ute och travade. Jag njöt av utsikten och vände över ridbanan och red över bommarna igen bara för att se om det verkligen var sant. DET VAR SANT! Han gjorde det igen!

Myyyyyyys. =) Efter bommarna galoppfattning och perfekt form. Vad nu? Kan jag rida?

Opus var rejält stel i båda bakbenen när vi stretchade. Han visade sina halsmuskler och frågade om jag tyckte att han skulle visa dem i helgen när dressyrtanterna är och tittar när vi rider WE. Jag sa , "JA!"

Mina föräldrar är på besök. Mamma är egentligen livrädd för hästar men jag antar att hon börjar inse att hon måste ta ett steg i hästriktningen för att kunna ta ett steg närmare sin dotter...eller så är hon bara nyfiken på vad man pysslar med på dagarna.

Tålmodig Frej ställer alltid upp naturligvis. Upp med mamma på ryggen och Frej i nödlongeringslina.

Mamma var jätteduktig. Det mesta hon lärde sig förra gången satt kvar. Hon var naturligtvis spänd och rädd men inte paralyserat rädd som sist. Idag plockade vi bort både stigbyglar och tyglar ;-) Taskigt, ja, kanske men jag tror att jag själv hade velat lära mig rida på det sättet även om det är den hårda vägen.

Mamma satt fint och Frej gjorde sitt bästa för att knixa hennes höfter i rätt läge. Hon har samma problem som mig med roterat bäcken osv. Det gick ganska fort för honom att lossa vänster höft men högern satt tydligen fast. Mamma verkade förvånad över att jag kunde läsa både hennes och Frejs kropp. He, he, pluspoäng =)

Jag är imponerad av hur hon kan komma ihåg det jag lärde henne sist. Så rädd och ändå kommer hon ihåg vad man sagt. Intressant.

Min lilla skumplastade häst Opus tyckte att jag var för hårdhänt när jag borstade honom. Strax ovanför flanken visade han tydligt obehag när jag borstade. Vad är det NU då? Jag tog fram mikroskopet och undersökte hans gula hårstrån. Mycket riktigt. Skirtsen på westernsadeln hade legat och skavt igår på den långa turen. Jag hade lagt sadeln lite längre bak för att se om det skulle bli mindre framvikt (gårdagens blogginlägg bevisar ju att det inte spelade någon roll...). Resultatet blev alltså märkbar irritation när man kom åt området med borsten.

Jag var inte direkt sugen på en barbackaritt efter Frejs skritthalvtimme. Jag var helt bortdomnad i "hålla sig fast-musklerna" De är ju redan trötta bara av att finnas till i sitt nya läge.

Opus framför allt. Sadeln fick hänga kvar och jag kravlade mig upp på den trinde men faktiskt någorlunda musklade ryggen.

På svaj red vi in på ridbanan och jag tänkte att galopp var inte att tänka på i detta stadie. Opus puffade över mig till den sida han för stunden ville ha mig på för att det skulle kännas lättare för honom och min slappa kropp kunde inte annat än att klamra sig fast så gott den kunde. Rygglimporna verkligen skjuter ifrån.
När jag kände mig lite varm i kläderna i min fina fjordhästfåtölj gjorde vi strålande öppnor i trav på serpentinbågar över medellinjen och klockren luftig galopp på tygeln ett helt högervarv! Nice! Jag bara satt där och Opus fixade biffen.

För en liten stund kändes det som om jag kan rida =) Vi gjorde några sidepass över en bom som var upphöjd i ena änden. Opus backar lite ibland. De bästa gör han på helt lös tygel. Alltså måste jag jobba så att han bär sig själv på hängande tygel så småningom så att jag inte stör honom med mina eländiga tygeltag.

Mmm. Det kanske kan bli något ändå...

Frej var på strålande humör idag. Idag skulle vi börja om lite med den nya raka människokroppen, inte fastna, bara locka och pocka och ha det trevligt tills herr Frej behagade lossna. Mobilen var ställd på 30 minuter. Frej lyssnade mycket uppmärksamt men glömde bort sig lite ibland och traskade vidare trots att jag bad om halt på hängande tygel.

När vi snirklat oss på lös tygel fram och tillbaka över ridbanan gick jag in på en stor volt och började locka och pocka med fjärilshänder. Frej gillade fjärilshänder sa han. Men han var inte så begeistrad att han behagade mjukna ,nej. Han lunkade glad i hågen på där på sin volt och suckade, frustade och fipplade aningens med det tunna tvådelade bettet. Flyttade sig in och ut ur volten efter sittbenens tryck men mjuknade icke.

När vi stannade till vände han sig åt höger och flirtade lite med mig. Då sa det knak i bogen och jag bad raskt om skritt igen. Han mjuknade något men så fort man bytte varv så var det lika stelt igen. Trots begynnande frustration behöll jag mina fjärilsfingrar.

Frej lyssnar hur bra som helst på minsta ytte, pytte dutt av skänkeln och flyttar sig fint när man ber honom. Men när mobilen pep efter 30 minuter hade vi endast kommit så långt att Frej bara började fundera på att mjukna lite i höger varv.

Själv har jag TRÄNINGSVÄRK ;-) Skritt, skritt, skritt....=)

Ja, jag vet då inte hur jag bär mig åt. Red en lång sväng i skogen med Santos matte på förmiddagen. Opus kändes lite seg när vi började trava. Plötsligt snubblar han och går i backen. Jag kunde balansera mig kvar och han kom på fötter igen med mig på ryggen (!) Stark pålle. Jag hoppade av och kollade om han skrubbat sig. Gräsfläckar på knät, kotan och kronranden på båda fram. Inga hål.

När vi kom hem var han lite varm i vänster knä. "Det är ju typiskt" surade jag till fikat. "All träning förgäves om han ska bli halt till kursen för att han inte LYFTER på fötterna". Husse svarar på sitt diplomatiska sätt att en vältränad häst skadar sig ju inte i samma utsträckning som en otränad...

Man borde sluta måla F-n på väggen. Varför är män så klarsynta?

Opus kändes i alla fall hur skum som helst under ridturen. Hovöm i alla fyra gick i framvikt mesta delen av tiden. Av en ridtur på 2,5 timme travade han luftigt och fint ungefär 600 meter. Resten gick han stötigt och kort och gick emot bettet konstant. Han kanske har någon hovböld som ligger och trycker någonstans i någon bakhov?

Eftersom knät var lite varmt bestämde jag mig för att idag får bli första dagen jag provar att spola honom med vattenslangen efter ridturen istället för att svampa. Först tramsade han lite men sedan tyckte han nog att det var skönt för han halvblundade och stod och tuggade.

För att kunna utesluta ev. fångkänning i hovarna går han nu i en svältfålla med halm. Han fick sitt kraftfoder med olja men inget av proteinhöet och han får nog bara halva ransonen betfor ikväll.

Det är säkert inga som helst problem med honom....jag är bara suuuuupernojig med tanke på hur osäkert det varit med att kursen verkligen ska bli av.

Idag fick vi besök med hästtransport för en ridtur. Jag skulle egentligen guida till ett markområde på ganska många hektar som är till salu i närheten av där vi bor. Det sträcker sig nästan hela vägen ner till vattnet och erbjuder supertrevliga körvägar. Egentligen borde jag få provision av mäklaren tycker jag när jag anstränger mig så med att skriva ut karta och rida med spekulanter sådär ;-)
Tanken på guidad tur slogs ur hågen eftersom den äkta hälften tydligen slagit bakut när det gällde att bygga nytt hus inkl stall på markbiten.

Jag är inte den som är den utan ändrade rutten till en lite lättare tur av varianten långa grusvägen samt höger skogssväng över bron. Det var trevligt och ganska lagom kände jag sedan i mina nynaprapatade höfter. Opus var inte särskilt tagen alls när vi kom hem men den andra hästen skummade av svett på bakbenen.

Nu har jag även dragits med emotionellt i idéerna om att kanske utveckla bruksridningen så att det gick att lagtävla i grenen. Vet inte vem man ska prata med i ärendet men det skulle ju vara hur kul som helst att åka med ett lag på 3-4 stycken till andra JUF-distrikt och tävla! Undrar om det finns andra som är intresserade av sådant?

När vårt besök hade åkt hem lagade jag staketet som Frej brakade igenom igårkväll när jag skulle flytta in dem i vinterhagen igen. Han hade glömt att jag hade dragit stängsel där så tumult utbröt och tråden for med Frej långt in i vinterhagen och Faxe och Opus grävde ner sig djupt i den grusade uppfarten i jakten på ett säkert ställe att vara på. Frej skämdes å det grövsta och kom sig inte ens för att sno de andras kraftfoder utan stod moloken och hängde medan jag kontrollerade eventuella stängselrelaterade skador. Stackars Frej. Han glömde...

...om man bockar sig igenom det. Så tycker i alla fall Opus när han är klädd i tömkörningskläder. Tömkörning var det snabbaste jag kunde komma på att klämma in innan jag ska ut och rekognosera vägar på norra Gotland till Ridledens sträckning.

Opus jobbade inte särdeles mycket alls. Fuskböjde på nacken och när jag vispade med spöt blev det jobbigt. Traven fick han till riktigt fint men skritten är medioker och galoppen är numera en ny gångart bestående av endast bocksprång. I båda varven. Han såg ut som en upprörd gris.

Vi jobbade på töm under en halvtimme och släppte sedan ut de andra två uthungrade stackarna på gräsmattan.

Strax blir jag upplockad för att utforska naturen. Kul!

Frej var mycket nöjd med att Husse red på hans gula rygg. Han skötte sig exemplariskt som sig bör =) Han älskar verkligen sin Husse! De är söta!

Igår red Husse med ut! Vi red den snåriga svängen och avlutade med att vada genom vattenhålet. Vilka duktiga hästar vi har! Vattenhålet är djupt och man måste över en kulle först så man rider med 45 graders vinkel rätt ned i bråddjupet. Tidigare under dagen regnade det så hålet var fyllt till bredden och ytan gick långt över knäna på hästarna. När Opus skulle vänta in Frej satte han sig nästan och sköljde rumpan =)

Jag var hos naprapaten på morgonkvisten så jag var lite försiktig med den ömmande ryggen och illamående kroppen. Detta utnyttjade naturligtvis Opus som ansåg att vi var ute på någonslags turridning. Han tog pruttpauser när han behagade och knep kvistar längs vägen. Jag höll på att bli tokig.

Willkommen, bienvenue, welcome!

Medan Opus svettades galopperade Faxe fram och tillbaka i hagen och visade sina bästa stoppsladdar. Han vrålande även avgrundsvrålet från Faxeland så högt att åtminstone hela socknen hörde. Han hoppades naturligtvis att grannsocknarna skulle höra också och undra vad som egentligen var på gång.

Nära hela galoppregistret var slut var det travens tur. Trav med snitsiga krumbuktningar runt morgonens urätna foderhinkar. Naturligtvis akompanjerat av "hiuuuuu, hiuuuuuuuu" !

När Opus gick ut i nödhagen för att förse sig med dagens gräsranson gick Faxe vidare i sitt program och visade nu en rask och snärtig step-dance i stallgången. Tappeti tappeti tap, tappa, tappa, tappa, tappeti, tappa, tappeti, tappa, tappe...HEPP!.......................det tystnar. Faxe har steppdansat sig in i skottkärran som temporärt stod parkerad i Frejs spilta för att vara ur vägen. (!)

Nu var allt förstört. Hela förställningen gick i stöpet. Slutklämmen kom av sig. Faxe tyckte inte att det var kul längre.

Han ställde sig rakt upp och ner i stallgången och lät sig friseras (med kontorssaxen eftersom jag inte köpt någon saxslip än). Hovskäggen tvättades och smordes. Skorporna är alltjämt kvar.

Idag gick det ganska bra ändå. Opus till och med stönade av ansträngning när jag krävde galoppen genom ett hörn och ingenting annat.
Kanske jobbade jag med lite visualisering ikväll innan ridpasset. Min inspirationskälla skickade passligt nog en bild från mars. Eftersom jag tänker bort det pinsamma i att visa min mediokra ridning för omvärlden så publicerar jag den här för min egen skull i första hand så att jag kan gå tillbaka i träningsdagboken och se hur det såg ut under våren 2007. Sedan att det blir lite gula hår i bloggen för bloggläsare att titta på får ses som en ren bonus.

Opus tuffade på och arbetade idag men när det blev jobbigt "förstod" han inte vad skänkelvikning innebar eller så knep han bettet på vänster sida eller så gjorde han sig stötig och passade på att smita när jag inte han med alla åtgärder som behövdes. Inte så mycket tippningseffekt. En dålig sak mindre. Det går framåt!

Ja, idag var det premiärtur för Frej+mig+vagn. Vi har inte kört en meter sedan omkullkörningen, men idag kändes det ok. Tiden läker alla sår som det heter. Frej var på glatt humör och hoppade alt. blängde på stubbar och stenar. När vi kom till stället där han gick omkull spände han sig lite. Jag släppte förbi en bil som kom upp bakifrån och sedan styrde vi över landsvägen till den mindre vägen. Han slappnade av ganska snart igen och gick med raska steg och ropade ibland efter någon Ida. Jag vet inte vem denna Iiiihiidaaa är men det är väl någon han känner.

Vi vinkade till grannen och körde vidare längs vägen. Stannade till och pratade en god stund med dressyrgrannen som upplyste oss om att bonden släppt sina kor i hagen som går ända ner till havet. Något kaxigt sade jag att kor bekommer inte mina hästar överhuvud taget. Plötslig sinnesförvirring, tänkte jag sedan och kom raskt på att Frej ju är ganska rädd för kor. Insåg fördelen med en grymt skramlande rockard =)

Jag litade helt på att rockarden skulle skramla bort korna och travade i ett friskt tempo ner mot vattnet. Dressyrgrannen hade sagt att man sågat bort de omkullblåsta träden så att det numera gick att köra vagn längs den övre vägen. Med tanke på vilken sprutt det var i Frej, valde jag den övre vägen före vågskvalpsvägen för att han skulle få trava av sig riktigt ordentligt. Nere vid stranden är det mest klappersten så det är en typisk skrittsträcka.

Bakselen lossnade på ena sidan så jag fick göra halt och snöra fast den igen. Perfekt läge att kolla flåsigheten...Frej var andfådd, men inte mer än som att han sprungit några meter till bussen. Jag förväntade mig att han skulle vara rejält tagen efter vilket tempo vi höll. Stärkt av vetskapen att han inte var trött fick han minsann trava resten av skogsvägen med utan paus.

Hej vad det gick! Vi kände oss som ett maratonekipage när vi rundade kurvorna och jag tänkte igen att det är tur att vagnen skramlar så att eventuellt möte hör oss.

Skrittpaus och sedan trav hela långa grusvägen upp från fiskeläget. Frej var knappt svettig när vi kom hem. Det är inte lätt att trötta ut den hästen. Det var i alla fall jätteskönt att komma ut i vagn och kunna flåsa lite utan att känna att man inte får stopp. På ryggen är det inte alls lika gemytligt att ta sig fram i samma tempo eftersom bromsen bara finns på den extrautrustade vagnshästen Frej.

O, glömde nästan att säga att vi fick jobb om vi ville ha. Grannen med lammen ville att vi skulle köra 20 personer på gamla järnvägen mellan Tingstäde och Hästnäs i Visby. Jag sade att detta var premiärturen efter olyckan som han också kände till och sa att jag inte tar på mig uppdragskörningar hur mycket jag än vill. Jag lovade dock att kolla med våra vänner om det gick att skramla ihop lite kuskar.

Nu fick jag blodad tand igen ;-) Sådana här dagar när Frej verkligen är i sitt esse är det ju svårt att låta bli att drömma dessutom. Åh, vad det skulle vara roligt!

Red ut en sväng. Lite farligt eftersom jag som vanligt visualiserade en perfekt uteritt i fullständig harmoni med naturen. Alltid annars när jag gör det slutar det i vild dragkamp från galopp eller trav eller rent av en mängd sidohopp i rask följd men åt olika håll.

Idag blev det högst förvånansvärt helt annorlunda. Opus var i och för sig en aning skeptisk till vägvalet men han gjorde det han skulle. Gick rakt fram.

Vi travade en hel massa och galopperade sån där rund och skön drömgalopp låååååångt på lång tygel. Där det blev stenigt behövde jag bara vinkla höfterna lite för att han skulle sakta in och gå försiktigt och sedan fortsatte vi i samma takt.

När vi kom till det stora vattenhålet i grannens skog beredde jag mig på att bli manglad in i buskaget eftersom jag satt av inför denna svåra prövning. Döm om min förvåning när Opus drar en djup suck och ställer sig med frambenen i plurret och dricker. När han druckit sig otörstig vadar han långsamt genom hela det djupa vattenhålet och riktigt dröjer på stegen och njuter av att vattnet silar genom hovskägget. Förvånad stod jag och balanserade på en torr grästuva med yttersta tygeländen runt pekfingret.

Det som gör att jag inte riktigt kan känna mig tillfreds ändå idag är vetskapen att han jobbar betydligt bättre och mer korrekt när jag bara åker häst än när jag rider. Uppmuntrande...
Hur kan jag nu veta det?
Jo.
När jag stretchade visade han klart och tydligt sina alldeles snart svällande stjärtbullar och de numera, från den vinkeln,  synliga skogaholmslimporna. Han HAR ju muskler! Varför använder han inte dem när vi rider??? Trots att jag kände mig något splittrad över att han använder dem när jag åker och inte när jag rider kunde jag inte låta bli att le lite.

Kanske är det så som min inspirationskälla säger. Att han faktiskt blivit starkare och därför kommer nästa protest nu? Jag kanske inte ska sluta rida ändå ;-)

Eftersom jag inte har någon lust att rida då det bara går dåligt har jag idag ägnat mig åt att endast sitta på en stol och titta på de gula herrarna när de ligger som i en ormgrop och myser av värmen. Alla tre låg och sov när jag kom ut med förmiddagsfikat. Ingen bemödade sig med att resa sig.

När kaffet var halvt urdrucket sprang hunden Leo fram till staketet för att spana på något och då suckade Opus djupt, rullade över på sidan och sträckte alla fyra, knubbiga ben rakt ut i ett enda utdraget "sträck". Han låg en stund och lät magen se ut som en gulvit ballong som höll på att spricka varje gång han andades. Tillslut reste han sig motvilligt och blängde på Leo som störde mitt i det sköna.

Jag har ju glömt att Santox matte har haft godheten att beställa ett Tom Thumb bett till mig =) Hennes pappa skulle ändå beställa prylar till gården så mitt bett fick åka med i paketet. Jag väntar med spänning på hur det ska passa. Var tvungen att vela ordentligt på storleken. Det bettet som jag har provat på Frej var 15 cm (!) det låter ju verkligen hur stort som helst. Hans tvådelade som han fungerar minst dåligt på är 12,5...jag beställde ett 12,5...tänk om det blir annan effekt då? Tänk om det var för att det just var stort, löst och sladdrigt som han gillade det? Den som lever får se helt enkelt.

Som det är nu så vilar Opus sig i form. Äter, jäser, pruttar och fäller. Funderade på att rida ut ikväll men jag tror att chips och film är mer stimulerande.

Hur kan det gå så himla dåligt? Vad gör jag för fel?? Varför fungerar absolut ingenting???

Jag är kanske inte ämnad för att rida? Det är kanske naturen som tar i med krafttag för att jag ska inse att jag aldrig mer ska sätta mig på en häst?
Är det någon som behöver tre fjordhästar? Fantastiska djur. En som inte litar på sig själv, en som inte går att styra och en som har problem med ämnesomsättningen. Själv tänkte jag sälja gården och köpa en lägenhet i Provence precis så stor att Husse, Leo och jag får plats. Katten Mogi kanske vill bo på terassen under ett pinjeträd. Lägenheten behöver egentligen inget kök. Jag klarar mig med pentry så man kan göra sig en kopp te eller hälla upp en tallrik yoghurt. Middagarna tänker jag äta ute och frukostbaguetten handlar jag och Leo på morgonpinkningen runt kvarteret.

Alltså allvarligt. Jag ger snart blanka f-n i detta.

Idag drabbades jag av hopplust som en blixt från klar himmel. Jag kände mig mirakulöst modig och gick ut för att rigga en liten bana medan kaffet droppade genom filtret.  Det var en vacker, stilla vårdag. Solen värmde, fåglarna kvittrade och livet kändes trots allt ganska bra. Jag hade till och med tagit med mig en tumstock för att mäta avståndet mellan travbommarna så att det skulle bli verkligen perfekt samt kolla hur högt krysset blev egentligen. Nu vet jag att om man sätter bomhållarna på 90 cm så blir det typ 55 cm i krysset.

Den lilla banan blev ett kryss,  navigering mellan två koner, upphöjda kavalettibommar och ett rättuppstående på 50 cm. Mycket nöjd och fortfarande lugn och modig gick jag in och drack mitt kaffe.

Opus och jag värmde upp med serpentiner, volter och skänkelvikningar. Den trevliga tjocka, gräsfisiga hästen gick emot bettet så gott som hela tiden. Vänster skänkel kände han inte förrän man smackade mycket högt och sedan knackade till honom. Då for han förnärmad åt sidan hals över huvud med benen i allt utom skänkelvikning.

Det hade börjat blåsa lite.

Han tippade inåt trots att jag red med ytterhjälperna så mycket att han fattade det som att han nog borde byta varv. Han kunde inte trava utan gjorde några skumma galoppfattningar och tvärnitade när jag bad om trav.

Vi red på cavalettin och han såg absolut ingenting utan höll på att snubbla omkull helt och hållet. Andra varvet skärpte han sig.

När vi båda kände oss uppvärmda och på ganska kasst humör tänkte jag att det är bäst att jag börjar hoppa innan jag börjar tveka eftersom ingen står och hejar på. Opus travade fram mot hindret, gjorde avhoppet två meter innan, landade med en stöt i backen och gav sig av vilt bockande. Trevligt trevligt. Red på återigen och han gör samma sak. Jag känner att jag kanske inte är så modig som jag först trodde. Varför hoppar han så skumt? Tredje varvet måttar han lika dåligt och jag rycker honom panikaktigt i munnen =( Fy. Jag klev av och tänkte att han kanske ska hoppa utan mig tills han brallat av sig?

Det blåste ganska mycket nu.

Sagt och gjort. Opus hoppar själv utan sadel. Han måttar perfekt på det rättupstående. Galopperar så fort i hörnen att han nästan glider omkull.

När han hoppat en stund själv bestämde jag att jag skulle hoppa några hinder bara för att själv få vara duktig och modig. Jag sadlade på igen och satt upp. Opus började genast att tramsa. Såg spöken, skyggade för passerande bilar. Hoppade rakt upp och ner utan märkbar anledning. Visste inte vad form var över huvud taget utan placerade nosen ner mellan knäna. Så har han i alla fall aldrig gjort.

Vad GÖR jag? Jag förstör mina hästar.

Nu blåser det så mycket att soptunnan blåst omkull.

Så mycket för den underbara vårdagen. =(

Varför GÖR man dem? Felen som man känner till så bra att de borde sitta i ryggmärgen? Planen var att rida samma övning med Frej som jag tidigare red med Opus, fast enbart i skritt.

Uppvärmning på lång tygel fungerade alldeles utmärkt. Frej var lyhörd och känslig. Däremot, så fort jag tog tygeln så blev han okänslig. Då kunde han minsann inte göra halt utan traskade med raska steg vidare.

Vi travade lite på en volt för att försöka lossna lite. Bytte varv, bytte varv, bytte varv. Hände ingenting, nötte vidare, blev arg, nötte ännu mer, hände ingenting. Bestämde den briljanta idén att jag ger mig inte förrän du släpper. Gissa vem som fick ge sig?

Höll på där på vår volt. Inte läge att göra någon övning när hästen inte går att rida.

Summan av kardemumman som vanligt vid bruk av generalfel nr 1:
Oförstående häst
Deppig matte

Opus var...inte seg direkt men spjärnade emot på rakt spår. I både vänster och högersvängar kändes det som om han tippade 45 grader mot mitten. =(

Vi red  volter på kortsidorna med öppna längs medellinjen, tempoväxling av något slag vid x, öppna och volt och bytte sedan varv. Vänsteröppnorna blev bra i skritt och ganska bra i trav. Högeröppnorna blev ganska bra i skritt och mycket dåliga i trav.

Jobbade lite galopp och försökte få till formen fungerade bäst i vänster varv men inte bra. Kan förövrigt inte sitta still i galoppen....

Mina charmanta hästar brukar man kunna ta i pannluggen när man ska flytta dem mellan betningsfållor. De följer snällt efter med olycklig min eftersom det goda snart kommer att ta slut.

Igår skulle jag flytta dem från nödhagen tillbaka till vinterhagen. Frej och Opus följde självmant efter på led men Faxe fick jag gå och hämta. Jag tog tag i hans fluffiga pannlugg och ledde honom till grinden. När jag öppnat grinden såpass att vi båda kunde komma in utan att de andra två skulle gå ut gjorde Faxe en snabb knyck med nacken så att pannluggen gled ur mitt grepp. Därpå en rask galopp till andra änden av nödhagen.

Jag stängde grinden och gjorde om hela proceduren. Med exakt samma resultat.

Jag svalde irritationen och gick och hämtade grimma och grimskaft. Tack vare den svalda irritationen lyckades jag bli lite kreativ och lade grimskaftet över nosen på honom (precis som på den gamla goda tiden....). Vi gick lugt mot grinden, öppnade den och sedan skulle Faxe dra iväg igen. Jag hejdade honom med grimskaftet varpå han blev mycket upprörd och stegrade sig. Jag tänkte "hellre tappa grinden så att Opus och Frej smiter än att Faxe lyckas med sitt tilltag igen".

Fjädergrinden rappade till stolpen rejält och flög sedan några varv runt trådarna ungefär samtidigt som Faxe var högst upp med frambenen. Döm om Faxes förvåning. Därefter stod han snällt som ett lamm och tuggade förnöjt på just ingenting.

Ibland har man verkligen perfekt riggade uppfostringsstationer. Han kommer förmodligen aldrig att göra så igen.

Opus och Frej? Nä de smet ingenstans. De stod bredvid varandra mitt i hagen med raka sträckta kroppar och blinkande ögon medan jag började tråckla ur fjädergrinden ur elstängslet, vilket inte var det lättaste.