Faxe & friends

André Pops håller hov på sina ägor. Alla med glatt humör är bjudna.

Eftersom precis allt är blött, vattningt, lerigt, kladdigt, halt och klafsigt bestämde jag mig för att först skritta igång fram och tillbaka över vallen ner mot de bortre grannarna. Alltid bra att kontrollera HUR vattensjuk marken är eftersom det ska vara skola här nästa helg. Sedan var planen att hålla till i den söndertrampade fållan för att försöka göra något vettigt i leran.

Ett av mina mål för vintern är ju mer skritt och mer trav där mer innebär just MER. Mer aktivitet, större steg, mer drag liksom. No more mockasintrav. Det andra målet för vintern har jag glömt.

Just "mer" var för dagen inga problem för KvicksilverOpus. Med raska steg trampade han sig framåt. Vi hade bytt ut Michael Jackson mot Justin Timberlake idag. Den lugna uppvärmningsmusiken var dock intakt. Opus tyckte att den lugna uppvärmningsmusiken var lite väl lugn. Den matchade inte riktigt hans humör.

"Trav?"
"Nej, skritt duger gott."
"Trav?"
"Nej skritt."
"Trav?"
"Nej SKRITT!"
"Trav?"
"NEJ skritt"
" Galopp?"
"Fattar du trögt??? Skritt tack"

När vi skrittat en stund med riktigt långa fina men också överilade skrittsteg fattade vi trav.

"Woiiiiiihaaa! Frihtesdressyyyyyyyyyyr!" Ropade Opus och rände iväg i galopp. Efter att ha ränt än hit och än dit sansade han sig. Det är tydligt att han är skolpojke när han vet att han är instängd på ridbanan. Jag bestämde mig för att det var en utomordentligt bra övning att rida nere på fältet och försöka hitta samma disciplin som annars.

Jösses vad jag fick jobba. HA! Lydig häst? Njaaee. Vi slet en god stund och plötsligt började bitarna trilla på plats. Jag såg att en granne stod i fönstret och spanade...Vi finred en stund och jag slängde en blick åt ett annat håll och såg att en annan granne matade sina hästar.

Efter paus var det hästjobb igen. Opus gav ingenting gratis. Vi höll på en halvtimme till och vid nästa paus såg jag att fönstergrannen hade ställt sig ute på tomten och stod och tittade och vinkade....Den andra hästmatande grannen hade inte gått in heller utan stod kvar och tittade....i en halvtimme (!) har folk inget vettigt för sig?

Det är ju kanon att rida med musik. Man kopplar av helt och varken ser eller hör om folk kommer. Precis vad jag behöver =) Jag kollade om det gick att ha den lilla högtalaren i fickan men det blev för tungt. Det får bli en lur i örat och den andra lös och Opus måste få välja musik.

Dagens absolut bästa var en fullständigt klockren skänkelvikning i trav. Nu vet jag hur det ska kännas på Opus =D
Galopperna var så nära katastrof man kan komma. Huvudet uppkastat i vädret hela tiden och försökte man hålla emot och driva mer kom det ut där bak istället i form av små ilskna sparkar. Höger varv i trav är segt. Jag orkar inte hålla ut honom med höger skänkel. Det utnyttjar han naturligtvis.

Opus var helt genomblöt i sin tjocka päls men hur pigg som helst. Det formligen kokade under sadeln.

När vi kom in blev det svampning i ljummet vatten och rejäla drag med svettskrapan. Opus hade nog gärna sett att jag hällt hela hinken över hans huvud. Det var såååååå skööönt.

Såg så bra ut igår. Nollgradigt. Skorpa på gräset/leran...något halt men ändå. I natt har det regnat. Det fick bli tömkörning på den andra redan förstörda gräsmattan...

Frej var stel. Från svansen till nacken. Han ville inte lossna, han fick gå som han ville bara han rörde på hela kroppen. Han gjorde sina sträckningar av halsen från manken låååångt ner med gräsätarmule. Inte någon bra stretch (tycker jag). Han knäpper liksom av i manken och har spikrak hals framåt nedåt...inte med vacker mjuk, skön krökning. Bara "öööööhhhh, sträcka, sträcka, sträcka!"

Jag tyckte nog ändå att han höll sin bog någorlunda där den skulle. Läxan kanske börjar sitta ändå. Om vi fattat rätt det vill säga. Det återstår att se nästa helg när skolfröken kommer och tittar på oss igen. Det går i alla fall utmärkt att ligga på en volt och sedan var som helst styra rakt ut ett par meter. Det gick inte förut.

Den uppenbara skillnaden är att jag idag kunde ha pisken på sin ordinarie plats. :-O
Alltså är han inte rädd för den..."sluga dumma djungel....björn"

Han jobbade lydigt tjugo minuter och precis när jag tänkte sluta för dagen skulle grannen och grannens golden retriver åka iväg med bilen. Frej blev "rädd" och spänd över att sådant förekom så pass nära tomtgränsen ändå.

Jehepp, en kvarts jobb till för att få honom som innan. Hallå? Undrar om han och hunden Leo har någon gemensam gen. Daglig hjärngymastik för en glad och trivsam tillvaro krävs. Lite rediga djur om man säger så. Det duger inte att borsta svansar och bjuda på godsaker.

Laddade med nya ridbyxor, nygammal jacka, ren vojlock och mp3-spelare med musik. Gjorde några (nästan så få att det inte räknas) övningar på pilatesbollen innan jag gick ut till Opus.

Glad i hågen hoppade jag upp med lurarna i öronen. Ingen reaktion. Vid det här laget hade Faxe exploderat. Jag red Faxe med hörlurar tre gånger. Trillade av varje gång. En gång slutade det med hjärnskakning.
Ny häst, nya förutsättningar. Jag VILL rida till musik. Jag älskar musik. All sorts musik. Mp3-spelaren var noga laddad med lugnare uppvärmningsmusik, arbetsmusik för trav samt nedvarvningsmusik. Jag var mycket nöjd med mitt tilltag.

Uppvärmningen gick kanoners. Opus var med på noterna. Halter för sätet, i och för sig med ett bakben åt fanders men ändå. Vände 90 graders svängar i skritt för att sedan göra runda små hörn. Han är inte lika lydig som Frej som automatiskt går rakt in i staketet om man inte säger något annat. Opus VET ju att man ska svänga innan staketet så han gör det...fuskis. Gick igenom det där med att svänga när man ska svänga och inte innan. Opus sa "okej, okej, jag fattar principen"

Övergick till att göra skänkelvikningar på två av fyra sidor på "fyrkantsvolten". Superduper undan höger skänkel. Med motstånd undan vänster skänkel. Musiken spelade på och vi gick igenom det där med att flytta sig för båda skänklarna när matte ber om det. Opus sa "okej, okej, jag fattar men jag tycker att du kan göra det här själv för det är jobbig. Jag är inte byggd för att göra skänkelvikning undan vänster skänkel".

Det var han visst. Det gick alldeles utmärkt när vi bytt varv några gånger. Duktig pålle. Gick till och med när vi bytte sträckor för skänkelvikning...bara för att kolla om han bara gjorde dem för att han visste att han skulle göra dem just där. Nix. Han gjorde dem lydigt.

Pausade med att stretcha halsen på en rund och fin volt.

Plockade upp för att göra samma sak i trav. Protester. Headbangning. Gav honom lite längre tygel för att bara kunna fortsätta mjukisarbetet i lugn och ro. De hårdare kraven tar jag senare när jag skruvat i broddarna. Idag var det aningens halt för fight. Han går ju kanon på längre tygel. Mjukt och avlappnat. Så fort man kortar upp blir det tydligen obeskrivligt jobbigt.

Michael Jacksons Thriller spelade i lurarna. Ni vet den med ylanden av en varg eller något i introt...Opus lystrade. "Strunt i det" sa jag. Nästa gång ylandet kom spände sig Opus och propellrade med öronen. " Men snälla Opus, tror du att det finns varg på Gotland?" Red på som om jag inte uppfattat att han var fundersam.

På en hundradels sekund rasslade det till och Opus och jag befann oss i andra änden av ridbanan. "Vad göööör du, är du inte klok?!?!?" ropade jag. Det var ju halt, jag hade ingen lust att hamna under en tjock gul kropp med ena benet. Opus var märkbart upprörd. Han gillade inte alls Jackson. Så fort det plippade och ploppade i lurarna spände han sig och fick till en riktig stor häst - trav....så jaaaaa, det kanske går att plocka fram något ur taxbenen. Passade på att trava runt en stund i den nyfunna traven och försökte få honom att leva i samma värld som jag. För säkerhets skull plockade jag ur lurarna ur öronen. Mindes hjärnskaningen då jag bestämde mig för att inte rida med hörlurar mer.

Fortsatte vårt jobb med skänkelvikningar i trav och det var en hel del trilskanden men så fort jag släpper efter så kopplar han av. Petade in ena luren i örat och jobbade skrittslutor och skrittöppnor hit och dit. Lade in några raka sträckor också för att det inte skulle bli slingrigt. Svårt.

Jag skrattade faktiskt två gånger idag när jag red. Första gången var när jag kortade upp traven så mycket att det blev hela två steg på stället och Opus bånglade upp med ryggen som en studsmatta. Andra gången var när han blev ilsken när jag korrigerade en fuskande bakdel med en lätt skänkel. Den var så lätt att han inte kunde bli arg över att jag hälade honom. Handen var så lätt att han inte behövde gapa. Han hade helt enkelt ingenting att klaga på utan kröp ihop lite och sa nästan "piiip" av ilska.

Testade att ha antiglidpadden mellan magen och sadelgjorden. Sadeln gled. Men kanske något mindre. Hm.

Fick nyheten att Anton hade kolik i lördags. Jag började gråta. Jag vet exakt vad familjen gått igenom samtidig som sorgen över Faxe vällde över mig så att det blev alldeles darrigt i händerna. Frågan är hur det gick med Anton. Inga fler blogginlägg. Jag hoppas verkligen att allt gick bra.

En liten fågel har viskat i mitt öra att mina pållar har blivit tilldelade varsin prestationsmedalj från SFF.
Det är ju jättekul. Eller det skulle vara kul. Smolket i glädjebägaren är ju att Faxe inte lever längre så han får inte se hur stolt hans matte är över honom. Opus är i alla fall värd sin medalj!

Jag har alltid tyckt att det där med pokaler och medaljer är rätt töntigt. Men. När vovven fick sin förstapris pokal i dressyr och när hästarna fått sina guldmedaljer från JUF och nu silvermedalj från SFF känns det faktiskt ganska bra =)

Fler medaljer hitåt!

Definitivt på min lista över saker man borde ha ;-) Ha ha! Visible Horse.

Idag skrek jag bara rakt ut när jag såg mina kära vänners kommentarer. Husse undrade vad som stod på. Jag funderar på att stänga av kommetarsfunktionen så att jag kan få deppa ifred...;-)
Fasen ni har ju bra svar på precis ALLT! Det blir ju alldeles för uppenbart att jag är för feg...  :-D

Tack snälla ni :-)

Idag har jag absolut ingenting vettigt att rapportera så jag kan meddela att jag köpt ett par förträffliga ridstövelstrumpor vid namn Outlast (finns på Granngården). Fungerar även utmärkt att renovera golv i. Man håller sig alldeles lagom om fötterna trots att man sliter så att svetten lackar. Imorgon dras avlopp och förhoppningsvis fylls bjälkarna med isolering. Därefter spikas glespanel till värmeslingorna och SEN, sen ska ett litet plastgolv läggas in där värmepumpen ska stå. Jippieee! Därefter börjar själva värmepumpsinstallationen...

Har även en fundering kring fleecebyxor och dess egentliga funktion. I teorin verkar det ju vara ett klockrent val att ha under ett par täckbyxor när man kör häst. Men varför har de den formen? Stl L - för korta, smala i benslutet, jättebreda över låren, ett gigantiskt utrymme för rumpan och en byxlinning som når upp till armhålorna! Det är ju inte skönt någonstans!!!

Slutligen behövs det noteras att Frej och Opus åt lunch ur samma hög idag. Jag tror att Opus har insett att han borde bjuda till lite. Det finns ju ingen annan att hänga med än Frej nu. Intressant.

Frej vill jobba. Han tyckte det var kul när vi intensivjobbade han och jag. Han tittar längtansfullt på mig i stallet. Jag svarar bara "mmmm, sen kanske"....

Om jag har förstått allting rätt så innebär en eventuell tävlingsstart med Opus vissa kostnader innan jag ens kan börja tävla (förutom träning för instruktör 500 kr/pass, släphyra 300 kr/gång och annat som till exempel ett eget SUFF-schabrak).

Hästlicens 880 kr
Ryttarlicens 160 kr (825 kr om jag skulle få för mig att det hade varit kul att tävla på fastlandet om man ändå var där i andra ärenden)
TR dressyr 120 kr
TR allmänt 120 kr
Dressyrprogramboken 345 kr

Det är 1625 kr i bara papper.
Sen är det anmälningsavgifter till tävlingar.
Vet inte om Husse tycker att det är en så himla bra idé...speciellt när jag tvekar om det är kul att rida i cirklar...

Kanske finns någon fond med pengar för folk med tappad lust att ösa ur när de nu ska kicka igång sitt nya effektiva, framåtsträvande, givande underbara hästliv?

Inte på grund av Frej alls utan på grund av mig...har ingen lust. Tappade sugen när jag red Opus. Fick tillbaka lite inspiration när jag fick tips om filmen från NM 2007 (tack) men inte så mycket att det räckte för att gå ut och jobba häst. Jag har ingen lust. Tycker bara att det är pest att mocka och mata. Det enda som är mysigt är när Frej tröstar mig när han tycker att jag verkar vara lite för ledsen. Han är söt. Jag önskar bara att han var mindre så att det gick att ha honom inne så man slapp all lera och allergiska utlag av höet och nysningar och svårt att andas och ja.....allt jobbigt med häst som kompenserades av att Faxe var en sån mysig häst. Över tre veckor har gått och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra. Känns bara tråkigt.

Har inget direkt mål med Opus heller eftersom jag inte vet om det blir något Bruks SM 2008. Vet heller inte om jag vågar anmäla mig till någon dressyr med Opus. Har ju ingen aning om vad det går ut på egentligen. Vet inte vad som krävs i det stora hela och vet definitivt inte vad som krävs av vare sig honom eller mig. Var börjar man? Och är det egentligen kul att rida i små figurer på en bana? Likadana figurer åt båda hållen...i skritt och ponnytrav och galopp som lutar samt ryggningar som bär iväg åt vänster. Rida ut i skogen är ju definitivt inte kul så varför skulle små ringar åt höger och små ringar åt vänster vara kul?

Känner mig lost.

Fick KRAFFTs foderstatsberäkning idag. Den föreslår 9-10 kg hö om dagen till Frej...om de blev magra förra året av 7-8 kg proteinrikt foder så borde de bli det på 9-10 kg också. Alltså VAD är det som händer i kroppen när proteinmängden är så hög som 71 g/kg foder? Är det någon annan som hört om hästar som fått svårt att sätta muskler trots högt proteinvärde? Jag hittade inget när jag sökte information förra året men jag känner inte direkt att jag vill testa i år igen...
Det enda som stod angivet i foderstaten var att proteinvärdet var högt...
Jag tror nog jag kör på "salig blandning" i alla fall. De satte ju muskler i våras när jag började ge dem olja och det är ju verkligen inget muskelbyggarpreparat.

http://www.youtube.com/watch?v=cgW1jf1XQ3E

Frej gjorde snabbt intåg i bloggosfären. Steget in på YouTube har varit lite längre men nu finns han där också.

Det var inte kul så vi red hem igen =(
Det är inte samma sak. Jag vill ha min häst tillbaka. Min livsnjutarhäst. =(
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det ÄR inte kul.

Red grusvägen bort med Opus men svängde där den går ner mot åkrarna. Det är ju ingen vits att rida ut och njuta av skogen när man inte njuter? Jobbade lite på vägen hem igen. Opus blev alias Knut. Hoppsade med frambenen och kickade med bakbenen. Jag blev förbannad och gav honom en känga. Då blev han som en blandning av skolpojke och äckliga gubben. Han kan ju inte andas! Han låter som om han har en fläsksvål i halsen. Tjock jäkla häst. =(

Jag önskar att Faxe fanns kvar hos mig =( Jag saknar honom hela tiden...min älskade lilla Faxe varför var han tvungen att dö? Nu?

Idag var det dags att testa en ny hovslagare. Oerhört intressant. Vi pratade MYCKET om hovar. Den första frågan var ju naturligtvis vilken hovlagare vi haft tidigare men inte varit nöjda med. Det svarar man ju ogärna på...Husse lyckades snitsigt undvika frågan. Man vill ju inte hänga ut en hovslagare vid namn även om man själv inte är nöjd. Han är ju naturligtvis inte helt värdelös. Men jag är MYCKET petig.

Först ut var Opus. Han hade en hovvinkel fram på 57 grader och verkades nu ner till 54 men ska tydligen ner på runt 50 grader. Sedan gick det inte mer eftersom han inte har någon tå över huvud taget. Hovslagaren trodde först att han hade hovbölder eftersom jag sa att han ömmade så mycket. När han däremot använde visitertången reagerade inte Opus över huvud taget. Hm...ett fjordisknep för att slippa ridas ut på kondition och svettpass i skogen???

Hovslagaren var lite fundersam över hur Opus verkats tidigare eftersom ytter sida om strålen var mycket bredare än inner sida. Ja, vad vet jag??? Jag betalar bara och hoppas att hovslagare vet vad de gör...Han gick igenom varför det var så och hur det blir och vad han skulle göra för att försöka fixa till det. Det kan ju vara en orsak till att Opus blir skumt oren i gången när man tränar hårdare.
Nu är i alla fall fötterna raka. Skor är påslagna och tårna är under utväxt =) Får se hur det blir. Opus var mycket nöjd i sin 1 cm nya höjd. Nästan lika hög som en häst tyckte han i sina nya skor av storlek...0...Lille Oppe.

När det var dags för Frej kom den oundvikliga frågan "Vem har skott den här hästen?" Precis rakt mot en. Inte en chans att ducka. Försökte trampa lite snett för att snubbla till och avleda uppmärksamheten men nej. Det vara bara att duktigt svara på frågan. "Han har ju slagit på bakskor fram, visste ni det?"
Jo, det visste vi. Förklaringen på det är att det var lättare att rikta bakskor så att de passar Frejjens ankfötter. Struntprat tyckte hovslagaren. Frej ska inte behöva ha ankfötter.

Hovvinklar mättes. 49 grader blev det bak och 45 grader fram efter verkning. Han fixar resten nästa gång om det går. Riktning av skor och skoning runt om. Gick som en dans och sömbitar plockades upp med en liten magnet allt eftersom. Inget skräp lämnat. Hovslagaren gosade med Frej och gav honom sitt äppelskrutt. Noterade att han var stel i korset :-O och sa att det är viktigt att vi håller honom varm :-O

Poängsamlande hovslagare ;-) Ögonen med sig minsann. Hovslagaren såg mycket nöjd ut när jag paketerade in Frej i sitt nacklurvspreppade täcke. Frej har en till människa i sin fan-club. Jag fattar inte hur han beter sig.

När hovslagaren åkt hem begav vi oss till våra vänner som har Faxes halvsyster. Där var det plöjning på tapeten. Så coolt! Mor och dotter i par. Gick lugnt och försiktigt. Söta, söta, sööööööta hästar!!!

Jag behövde ju inte alls engagera mig i hästarna igår. Det löste sig liksom av sig själv. Oerhört skönt. Frej tömkördes med nysplitsade tömmar i rep. Fungerade bättre men blev lite trassligt. Kanske är en träningssak?

Han var lugnare i sinnet men samtidigt aningens stelare.

Vad är det som får mina vänner att traska på så intensivt?

...Markoolio...

Naturligtvis var vi och fyndade på Granngården. TVÅ gånger på en dag...
Bästa köpet - Ridbyxor för 273 kr (ordinarie pris 1295 kr)
Mest laddade köpet - ett VITT schabrak...
Det utvärderande köpet - Radital liniment för att se om det funkar på min axel
Mest användbara köpet - krokar och ringar till Opus och hans spilta

Otroligt vad bra tips som dimper in på bloggen under tiden man försöker vara en god värdinna i ett kylslaget fuktigt hus =) Tack!
Opus originalmatte har varit på ön och tittat till sitt lilla fina hus och satt på värmen i det. Vi ordnade ett torrt och varmt hörn i vårt hus åt henne att sova i tillsammans med hunden Leo och katten Mogi. Det gäller att inte ha knussliga gäster...

Medan jag mockade fick Opus sig en dressyromgång på banan. När jag kom ut till ridbanan riggade jag med i-Pod och högtalare. Mycket trevligare med musik =D

Opus såg mycket bekväm ut och travade nöjt till Markoolio. Jag tyckte nog att det gick att pressa honom lite så han kortade sig lite till. Då blev han grinig och passade på att göra tre ordentliga bockningar. Han var ju mycket väl medveten om att det var barbackaritt på tapeten ;-)


Poppige Oppe med huvudet på sniskan

Dags för en Frejblick kanske?

Ja, den kalabalikartade starten av dagens nötning. Jag har enbart mig själv att skylla. Frej startade gasglad som vanligt. När jag tyckte att han överdrev lite tog jag en förhållning tömmen. Frej drog då järnet och jag fattade ingenting förrän yttertömmen halkade ur tömringen...Hade glömt att sätta fast den i bettet...undrar vad jag tänkte på. Jag brukar ALLTID kolla två gånger att allt sitter där det ska innan jag ger mig ut.

När jag fått honom att stå still, klappat honom i pannan och sagt att det aldrig mer ska upprepas skrittade han i lugn och ro som om ingenting hade hänt. Frej i ett nötskal.

Inga rejs, ingen slängtrav, inget drag :-O
Däremot hade han lite svårare för att slappna av i överlinjen idag än igår. Han stretade gärna emot tömmen. Jag lät honom få ett hål till på nosgrimman idag för jag tycker det är hemskt att dra åt den så hårt det bara går. Det ska jag tydligen låta bli för det finns bildbevis på hur mycket han kan gapa med en nosgrimma som är åtdragen så att ett lillfinger kan pressas in. Följdaktiligen kan han även gapa utan lillfingersmellanrum också...Jag förstår inte hur det är vare sig tekniskt eller fysiskt möjligt. Han är skicklig den gode Frej.

Husse kom ut och fotade hur träningen ser ut nu dag 5 av 14. Det är mycket intressant att se bilder och film på träning som man precis gjort. När man sitter inne ser man tydligt vad man gör för fel och hur man borde ha korrigerat men när man står där med lera upp till knäna, tömmar, pisk och häst är det inte så himla lätt. Då hinner jag inte korrigera någonting...

Ett utrustningsfel som Husse visade på var att tömmen inte glider tillfredställande i ytter tömring. Frej gick utåtställd emellanåt men tömmen mellan honom och min hand var slak... däremot stramade det mellan bettet och tömringen. Tar man mer i inner töm så krullar han bara ihop sig och viker in näbben. Det vill jag ju inte.


Frej i skritt


Frej spanar på hunden Leo i trav

Fick höanalysen igår och har nu räknat foderstat till ögonen värker. Skulle egentligen gå och lägga mig men kände att jag var tvungen.

Så här ser det ut:

TS 84
SRP 71
Energi 7,8
Ca 6,1
P 1,6
Mg 0,9
K 15,6

Om jag inte har räknat helt galet blir menyn som följer:

En helt vanlig dag
4,5 kg hö
4 kg halm
1 kg morötter
1 dl mineral

När man pysslat med något belönas man (om man är häst) med
150 g betfor
100 g vetekli
2 dl olja
Detta för att göra slut på det lager av specialpryttlar jag pytsade med i våras. Hoppas på att kunna hitta ett klokt müslifoder som ersättning för ovanstående sen. Fibergi har de ju slutat sälja vid kvarnen och min Granngårdenbutik finns ju snart inte mer så jag vet inte vad jag ska köpa för foder. Någon som har något tips? Fibergin var ju trevlig =( Hästarna fick bulliga fina muskler.

De dagar Frej tar i från tårna ökar jag högivan upp på alltihop. Vi hamnar lågt i energi men det kan väl knappast vara någon nackdel på Kanonkulan Frej.

Natti.....zzzzz

Ja jag tänker unna mig hela två poäng för dagens arbete.

Idag fick Frej sin frukost inne eftersom jag hade tänkt tömköra honom efter frukost. Opus (svettig och sticksig i pälsen) ville absolut uuuuuuut och äta.
Frukost blev till förmiddagsfika och "förmiddagsfika" blev till akututryckning till Lantmännen för inköp av stängselstolpar till imorgon (stänger kl. 13...) Där var det mycket folk som skulle handla billiga saker så vi köade en god stund. På vägen hem svängde vi in på det lokala gatukötet för att införskaffa thaimat så att vi kunde raska på lite så att stackars Frej slapp stå inne så länge.
Utanför gatuköket träffade vi en gammal arbetskamrat som vi inte sett på, ja, nära hundra år. Prat en god stund. Thaimat blev till fish & chips och kebabtallrik för inmundigande i hamnen. Thailändskan var jättestressad trött och virrig så hon glömde våra bestick så vi petade i våra lunchboxar med kebab- och remouladsås med tummetott och pekfinger. När Husse svalt sista tuggan hittade han besticken omsorgsfullt gömda UNDER papptallriken. Ja, ja, nu har vi i alla fall plastbestick i bruksvolvon till nästa gång thailändskan "glömmer" besticken.

När vi äntligen kom hem bytte jag raskt kläder och gick ut till Frej. Det gick ingen större nöd på honom sa han. Lite tråkigt bara. Man kunde ju i alla fall byta ben ibland för att pigga upp tillvaron.
Med über-raska steg gick vi till vår "vet hut-inhägnad". Frej gjorde som alltid. Började trava så fort vi stängt grindarna...suck, suck, suck. Hallå? Är det någon hemma i andra änden?

Frej rejsade järnet. Sakta av var inte att tänka på. Det fanns inte i Frejjens värld. Däremot tvärnitar vid försiktigt användande av just rösthjälpen för halt dvs. "ptrooo".
Test igen.
Ja, mycket riktigt. Ingen lagom trav men gärna skolpojkehalter. (?) Frej skolpojke? Måste vara något fel.

Javisst, nu börjar han minsann backa ur halten. Nähepp!!!!!!!!!!!! Inget backande här inte!!!!!!!!!
Frej sprätter iväg i galopp. Suuuuuuuck! Finns det inga mellanting??? När jag fått ner honom i trav testade jag att hålla pisken i höger hand. Det går verkligen inte. Han blir helt galen och springer som en tok. Jag måste vinkla den bakåt. Skumt. Kan han ha fått ont någonstans i sin stela kropp samtidigt som han sett pisken någon gång eller? Jag fattar inte vad som har hänt. Jag vet inte om han tramsar eller om han faktiskt skyggar för den.

Nåja, ganska snart faktiskt när jag lät honom trava på i sitt friska självvalda tempo började han såsmåningom sansa sig lite och gå riktigt fint i traven. Han fick rulla på så och sedan blev jag lite modig och bad om galopp. Japp! Lyssnade gjorde han och inga bockningar. Bröt av innan han blev alltför lycklig.

Efter galoppen fungerade även skritten utmärkt. Hm. Undrar om jag har hittat ett vinnande koncept här?
Läxan gick alldeles utmärkt i skritt =D Frej biffade upp sig och skummade ordentligt. Vad har hänt?
Är det den långa tristessen inne som gjorde att han tyckte det var intressant att jobba även om det var exakt samma sak som vi gjort de senaste dagarna? Var det galoppen som gjorde det värt att jobba lite för?

Frej lossnade på rekordtiden 20 minuter! Avbrott, belöning och in.

Fast jag vet inte om det räknas. Det regnade idag och ja, jag ville inte blöta ner selen igen...
Det blev häst vid hand à la Portugais. Alltså ingen tömkörning.

Halkandes i leran och med stövlar som bara sugkoppade sig fast i underlaget var det inte direkt enkelt att få en noshörnings nacke att ge efter lite. Eftersom jag koncentrerat mig på vänstervarvet (för att över huvudtaget orka) sedan i söndags tyckte jag att jag kunde piffa till det lite och lite modigt köra igång med skritt (!) i höger varv. "Nix" sa Frej.

Smisk.

"Hemska människa, pryglar mig så att jag nästan halkar omkull i leran" sa Frej
" Nja inte direkt lille vän. Jag snärtade dig en endaste liten gång bakom inner bakben för att du höll på att slita dig" svarar jag.
" Jag gillar nog inte det här med att springa runt, runt dig på en så här liten volt, min stela kropp klarar det inte" sa Frej.
"Gör det inte då. Skritta istället. Mycket enklare för både dig och mig" svarar jag.
" Skritta så här? Åh, neeej, taaaa inte i mig, jag dööööör, det gååååår inte, aaahhh!" tramsar Frej vidare.
" Nu släpper du bettet för tusan, vad håller du PÅ med???" skriker jag.
" Ghuaaaggghhh, hon drar i mig och min näsa är ihopsnörd med två läderremmar, jag kväääääävs, tungan har fastnat" iiiper Frej.
"Ja men SKÄRP dig nu!!!"
" Jag?"
" Ja, du. Ser du någon annan här?"
Frej spanar bort mot Opus som lägligt gömt sig bakom ladan.
"Nä, jag tror jag tar den lätta vägen ut och drar" säger Frej
" Det gör du inte och nu släpper inte jag förrän du släpper, så det så!" Säger jag

Vad är man byggd av om man kan bära upp uppskattningsvis 65 kg i en tygel med ett tunt bett på lanerna utan att ge sig omedelbart? Frej gav sig tillslut men jag var tvungen att ta i med båda händerna, hänga och bara hålla emot. Inte direkt finlir. Fy tusan.

När han mjuknat lite gjorde vi lösgörande krabbgång längs staketet. Synd att kalla det öppna eller ens skänkelvikning. Han går spikrak i kroppen, möjligtvis med fipplande mule och trampar glatt förbi tyngdpunkten. Vippar med jämna mellanrum ut rumpan och ibland med några raska tramp runt sig själv så att han hamnar öga mot öga med mig. Allt för att vinna tid eller få en liten paus.
Han verkar acceptera dressyrspöet bättre än körpisken. I alla fall när han måste koncentrera sig på att gå med fötterna på flera spår. Han behöver ju inte koncentrera sig på att hålla tungan rätt i mun i alla fall för den sitter chickt inkilad mellan negerläppar, bett och nosremmar som en liten rosa kork.

Frej

Idag vände Frej på klacken och gick sin väg när jag kom med grimman...Kul jul.
Jag ökade på stegen och försökte få en vinkel snett mot hans bog. Då började han trava upp mot skogen. Synd för honom att skogen är avstängd pga pundande hästar. Vid staketet tog det stopp och Matte kunde hala in hästen.

Eftersom han har täcke på sig unnade jag mig ridhuslyxen att bara svepa av täcket och sela på direkt. Frej stod och hade lite listiga ögon. Hej du, tänkte jag. Undrar vad vi ska göra idag.

På väg till ridbanan gjorde vi några halter och han fick flytta sig undan sin nya chef. "Mmmm, jag flyttar mig" sa Frej, fortfarande med listiga ögon. Frej tittade noga på när jag stängde grindarna.

Exakt samma procedur som igår förutom att han inte kände för att lossa i innersidan. Han gasade så hemskt att han låg i kurvorna och höll på att halka omkull i lersnön.

Han fick trava på en lite större volt en stund och sedan minskade jag den. Nix. Han ville inte lossna. Läxan var bara att glömma. Går inte att göra den med en stjärnkikare. Det slinker ju bara hit och dit.

Frej dröp av svett. Det droppade svett längs nosryggen och killade obehagligt på mulen. Jag ändrade taktik. Han kommer inte att lossna på denna volt innan det är helt mörkt.

Nästa moment i del två i 14-stegs programmet blev krabbgångsliknande lösgörande övning längs staketet.

Voilà! Efter en fet protest lossnar Frej så det nästan skallrar till.

Men läxan. Nix.

Tack vare Evamarias observation kan man nu äntligen konstatera:
Vi är alltså indragna i något långt större än vi kunnat drömma om. Svenska statens hemligstämplade drogbekämpningsprogram som startade någon gång under Vilgot 60s glansår. Exakt när vet man inte eftersom chefen för programmet är spårlöst borta. Frej och Vegard blev chipade i hjärnan redan vid födseln så att deras vanor och mönster skulle kunna registreras och tolkas.
Alternativt datorstyrs deras hjärnor från ett hemligt kontrollrum någonstans i Kiruna så att de tvångmässigt måste äta ekollon när de springer på några. Undrar om det finns fler drabbade fjordisar med chipade hjärnor därute?

Igår klippte jag sorgkant på Frej. Lite som en visuell markering om en härskare på fall och lite för att hans solfjäderman inte ska ta sig alltför stora friheter. Inte så snyggt. Går man nära är det hackigt åt precis alla tänkbara håll men från vänster sida på håll ser det ut som en enhet. Där smalnar dessutom det svarta av i båda ändrarna för att slutligen förenas med resten av manen. Höger sida ska vi inte tala om. Ställer man sig dessutom rakt bakom Frej ser man att det inte är en sorgkant jag klippt utan en trappstegsfrisyr. Effektfullt...

Jag antog Tant Jaanas Finska Fjordhästskolas 14 stegsprogram igår också. Den om tömkörning i 14 dagar UTAN paus. Tipset om Valium känns lite vanskligt för man vet ju aldrig vilket humör SchitzoFrejjen är när han kvicknar till ur dimmorna.

Nu till gårdagens utvärdering.
Först och främst vill jag poängtera att jag vann. Dock första ronden av 14 och på mitt sätt...inte på det sättet som tränaren sa. Hur bra är det? Är det fusk? Frågan är om jag är lurad att jag vann eller om han faktiskt gav sig. Jag kan ha varit hjälpt av underlaget som var snorhalt. Han verkar ju inte vilja bråka sig omkull utan väljer hellre att bralla omkull under löshoppning. Då får man ju i alla fall lite kul för mödan att hasa sig upp från marken.

Frej gick med glada steg mot den lilla inhägnaden där jag håller till ifall jag skulle tappa honom i tumultet. Han stod blick stilla medan jag omsorgsfullt och väl stängde båda fjädergrindarna så att en gul kanonkula inte skulle få för sig att chansa på att man kommer under övre grinden med lokor på.

Så fort jag ställt mig i tömkörningsposition började Frej slängtrava utan att jag sagt något. Neheeeeej, stopp! Stopp sa jag! Stoooopp!!!! Frej bet tag och kastade sig åt sidan för att sedan direkt gasa på för att kolla om mina fötter hunnit inta stopposition. Lykligtvis för mig fanns en liten knobbel i gräsmattan att ta spjärn mot. När jag fått honom att stå still var jag snabb med framåtdrivningen för att vara före Frej (precis som hans kära Tant sa) och lät honom springa runt, runt, runt, runt och se töntig ut. Jag stod bara i mitten och ägnade tiden till att hålla ett jämt stöd på tömmen. Frej for som ett skollat troll. Jag sa ingenting.

När jag såg att han började fundera över om det var värt att kuta omkring på det där viset styrde jag rakt ut från volten. Frej drog järnet rakt fram och jag plockade genast in honom på en volt igen. Samma sak igen. Tönttrav runt, runt, runt. Detta upprepades ETT ANTAL gånger. Frej hade inte en tanke på att sakta av. Jag tänke att han får väl trava då. Svetten lackade. Pisken hade jag vänt bakåt för han började bråka så fort han såg den.

Några trevande försök att slappna av i nacken. Jag svarade med ett litet durr i yttertömmen och Frej går sedan avslappnat (fram i alla fall). Jag smackade på för att få mer energi bak men då gasade han bara. Tappad form och uppbromsning. Smackning, form, mer driv, för mycket gas, tappad form, uppbromsning, smackning osv.
Övergick till halt. TRAV!!!!. Halt. TRAV!!! Halt. Nu kom pisken fram för att få lite fart i bitarna. Frejs igångsättningar är verkligen skogshästmässiga =) Han lägger sig i selen trots att han inte har något efter sig....

Nu var det dags för läxan. Fyrkantsvolten. Nu i min version utan pisk och istället endast ändring av kroppspositionen hos tömköraren. Fungerade utmärkt. Jag flyttade mig raskt fram några steg när bogen började vingla inåt. Frej gjorde övningen forfarande i trav...Nemas problemas.

Den absolut intressantaste reflektionen är att Frej plötsligt som genom ett under åter kan göra nummer två under färd...Husse lät honom för många år sedan ta en paus för att göra det han skulle och sedan dess har det inte gått att få fram honom från stillastående. Nu lyftes svansen Frej sneglade på mig men fortsatte i samma takt som tidigare. Jäkla häst.

Men VARFÖR är han så tramsig med pisken??? Jag fattar inte. Vi har aldrig sopat till honom med något spö utan duttar oss fram i livet. När vi gick in viftade jag ivrigt med pisken framför oss medan vi traskade mot stallet. Frej reagerade med att rycka och tveka trots att jag gick med bestämda steg.

Husse övertalade mig att smörja selen eftersom det snöat rikligt under vår lilla träningspass. Jag hade egentligen inte tid eftersom jag skulle till grannen och hjälpa dem att få hem några hästar från myren. Jag smorde bakselen som var blötast och Husse ryckte in och tog valda delar på selen.

Tack alla underbara människor! Det dimper fortfarande ner ett och annat kort i brevlådan som tröst för den förlorade hästen. Senast idag kom ett litet paket med Neuhauschoklad - direkt från Bryssel. Det är liksom precis vad som behövs för att lätta upp.

Imorgon är det två veckor sedan Faxe bestämde sig. Det känns jättekonstigt. Som om det var igår samtidigt som det känns som en evighet. Försökte möblera om lite i bloggen igår men gav upp. Jag blev så ledsen av att se rubrikerna. Vardag med Faxe var hela tiden på väg. Mot nya mål. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde dö så oväntat. Även om man innerst inne visste att en för tidig död förmodligen kommer. Han var så fin. Jag kan säga att jag inte har mycket till övers för människan som vanvårdade Faxe som föl och unghäst. Må hennes liv bli tungt, besvärligt, ensamt och fattigt.

Jag vete sjutton hur jag ska orka ta tag i Frej. Jag känner mig inte stor, stark och orubblig. Jag måste komma tillbaka så att jag kan bli ärligt förbannad utan att börja gråta...jag är som allra bäst när jag är lite arg...;-)

Igår kände jag faktiskt ett pytte, pytte litet ridsug. Opus ska få skor först så att vi kan ta en sväng i skogen utan att han får ont i fötterna. Jag vet inte vad hovslagaren har gjort med hans fötter. Han är fortfarande öm. =( Han har varit barfota i 5 år och nu kan han inte vara det längre.
Vet inte vad jag ska slå på bara. Hästarna brukar gå barfota så här års normalt. I år är det inte att tänka på. Ingen av dem fixar det.

Lovorden haglar över Frejjen. Om ni bara visste att jag gjorde något så patetiskt som att sitta på ridbanan och grina i två omgångar i två olika hörn vid två olika tillfällen så sent som i eftermiddags. Jag blir galen. Varför ÄR han så dum?

Eftersom han förmodligen hade rejält med träningsvärk efter gårdagens lilla uppvisning tvingade jag mig ut för att tömköra honom. Drömde om att jag kunde fortsätta där vi slutade igår. Pyttsan. Det var som att igår inte hade existerat.

Så här ligger det till för tillfället. Halva mig (den finska delen, arvet alltså) har gett sig fanken på att det ska bli finpålle av Frej också. Han bor här. Vi har honom och han är en underbar häst. Anledningen att han inte gått dressyr tidigare är som bekant att han är Husses häst. Dressyr har fram tills nyligen varit fullständigt ointressant för båda. Nu tror jag att Husse åtminstone börjar förstå vitsen med dressyr även om det inte finns något intresse för dressyr. Frej däremot förstår inte vitsen av dressyr och har heller inget intresse av dressyr. Andra halvan av mig (den svenska delen, som formats av miljön) säger, jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte och det är ingen idé för det kommer ändå inte att gå.
Förstår ni konflikten? När ena sidan biter ihop och kämpar och den andra sidan bryter ihop för att jag inte kan.

Jag gick ut fast besluten om att om detta över huvud taget ska gå vägen måste jag lära mig tömköra på en hand redan från början så att jag har ena handen fri för enbart pisken. Bra tänkt. I teorin. I praktiken gick det käpprätt åt... Försök att bromsa ett ånglok i två lädersnören med enbart vänsterhanden som högerhänt människa.

Efter 20 minuter av drag och slit eftersom Frej antingen bråkade eller började takta, trava eller hoppsihoppsa så fort jag ens höll pisken i närheten av bogen, gjorde vi halt i ett hörn och tårarna trillade ner för kinderna. Så fort Frej såg att jag grät blev han lugn som en filbunke och tittade på mig med sina stora mörka Frejögon och blinkade försiktigt. Jag satt på knä i leran en god stund och sörjde Faxe och svor över att jag är så kass att jag inte karar av en så stark häst som Frej. Jag valde mellan att ge upp, hämta husse eller bita ihop. Jag har ju bokat en körlektion till den 9 december och det är ju fullständigt onödigt om vi inte ens klarat av vår läxa ens pyttelite. Som det är nu så GÅR det bara inte. Jag kan för lite. Han var precis som igår, bara det att jag inte har en aning om vad jag pysslar med så hur lätt är det då att korrigera? Jag får ju bara bromsa hela tiden.
Frej stod blickstilla tills jag hade bestämt mig. Bara en sådan sak kan ju få en att krevera. Så jäkla stöddig och ändå mjuk, söt och lydig. Jag begriper inte. Det är inte kul =(

Efter att ha upplyst Frej om att han är till salu om han inte gör som jag säger nu gick han rakt och snyggt fast utan form på fyrkantsvolten körd på en hand. Bogen föll in några gånger men han rättade den på kommando. Vi gick bara några varv och sedan bestämde jag mig för att gå in innan han började konstra igen.

När jag precis skulle gå in kom Husse ut! Han undrade hur det gick och då började jag ju grina igen...Jag kaaaaan inte, jag fattar ingenting, Frej är som sten i högertömmen och drar iväg så fort han ser pisken. Husse fick prova på att tömköra och tyckte naturligtvis att Frej var fin..."Vad är det för fel? Han skrittar, travar och gör halt på kommando" sa han. Mmmmm.....men han gör INTE läxan vi fick igår......... Efter en snabbkurs för Husse i att flytta bogen, söka stöd på båda tömmarna mm hjälptes vi åt. Husse höll i tömmarna och jag petade på Frejs bog när det behövdes. Kändes lite som när en blind leder en blind.....
Vad håller jag på med? Vad är det för mening?

Några timmar senare gick jag ut till Frej och sa att jag ångrade att jag skrek åt honom att han var dum i huvudet och att han var till salu. Frej är inte alls dum utan är en fantastiskt klok häst. Han är heller inte till salu. Man vet ju aldrig om han förstår vad man säger till honom. Lika bra att vara tydlig. Han blåste på mig till svar.

Ja, vad säger man? Körde lektion ändå idag fast jag egentligen inte hade lust. Instruktören frågade om jag ville köra en sväng i skogen och jobba på vägarna eller om vi skulle vara på vallen. Jag valde vallen eftersom det är störst chans/risk att Frej visar sitt aningens mindre samarbetsvilliga jag om man sätter honom i arbete. Ordentligt.

Det tog inte alls lång tid innan han ballade ur. Skönt att han för en gångs skull visar det när någon är med!!! Nu fick tränaren, Santox matte och inte minst Husse se vilket oregerligt krutpaket jag talar om. Jag hann bli rädd två gånger i vagnen medan tränaren körde men imponerades av hur hon likt en kobra svarade på hans rusningsförsök. "Gör han detta en gång till så spänner vi av vagnen och tömkör" sa hon.

När Frej lagt tungan över bettet tredje gången trots upphissning av bettet och tightare nosrem var det dags för tömkörningsdags....
Jädrar i havet vad de kämpade båda två. Tränaren svettades och Frej svettades. Frej var dessutom FÖRBANNAD. Det var inte tränaren =) Hon höll emot precis och exakt hela tiden så Frej fick ändra repertoar för hon kände olyckligtvis (för hans del) till alla de vanligaste fjordhästknepen. Frej använde hela sin idérikedom för att bli kvitt denna fruktansvärt bossiga människa som rubbade hans cirklar. Han är ju Kung av sin vall men vad tror HON att hon är? Efter ett crescendo av irritation avslutat med skolor ovan mark var han tvungen att pusta lite.



Efter några blixtar ur Frejs ögon (jag har aldrig sett honom så arg) myntade Santox matte uttrycket "Det rinner av honom som vatten på en fjordhäst". Så var det verkligen. Som i ett trollslag ser det ut som om frej flinar och säger "hehe, vad tycker ni om den då?" Just den minen dök upp lite då och då när han själv tyckte att han var lite extra skojsig.

Jädra häst. Vilken vilja. Tänk om man ens hade ett uns av hans vilja. Jag stod där och tittade på vår galet arga häst som INTE ville flytta sig för tränaren. Det var verkligen finsk fjordhästskola av rang. Det visslade till både här och där men det bekom Frej i ungefär samma sekund som det skedde och sedan var han lika Go Och Glad igen...Jag fattar inte hur han orkar.

Jag tror att fighten pågick i 45 minuter. Tränaren sa "han har gett sig lite men det är långt kvar".
"Mmmm, om du bara visste HUR lite han har gett sig" svarar jag med ett snett leende.



Tränaren tyckte att han bossade likt en hingst. Han måste ner på jorden innan det går att göra något. Jag är alldeles för mesig och det vet han ju. Hon förstod att han fungerade alldeles utmärkt som "arbetshäst" för det kunde han, men dressyrkörningen måste skolas in från början. Jag fick inte köra Frej ensam i vagn.

Jag fick känna på hur han var att köra efter att han blivit nedpetad något pinnhål i sin undebara Frejvärld. Jag tycker att det är svårt att tömköra. Fötter, pisk, tömmar och så ska man gärna se åt vilket håll bogarna är på väg innan de kanat iväg för långt.



Vi fick gå på den berömda fyrkantsvolten ;-) Kontollera yttertömmen, ställa inåt, fösa bogen ut med pisken om han fällde in den och plocka på yttern om rumpen spjoinkade in. Han måste börja ta stödet på vänstertömmen och inte undvika den hela tiden. Jag kom på mig själv med att inte vara så fokuserad som jag brukar vara på lektion. Det kändes lite som om det var skit samma. Här gick jag och gick runt med Frej som inte vill bli skolkörd. Jag trasslar in mig, känner visserligen när det blir rätt men har ingen aning om vad jag gjort för att få fram vispgräddekänslan i tömmen. Suck. Vad håller jag på med?

He he, idag var det inte direkt läge att prata bröllopskörning....tränaren tyckte att han var fin med bra pondus men var på tok för ranghög. Kanske är läge att ta ner honom på jorden nu när flocken också förändrats? Fast spelar det någon roll? Har jag lust? Jag har ju gjort allt det där med Faxe redan. Hade honom runt lillfingret. Börja om från början med Frej. Åååååh. Nej, fy. Idag känns allt jobbigt. Minsta lilla motgång känns besk och besvärligt.

Santox matte som så snällt groomade och skrittade av Frej noterade att han var rejält stel i högersidan efter passet. Tror jag det som han  hoppsat, skuttat, dragit, slitigt, vänt och raketat sig mot himlen. Med den otränade kroppen kan det inte vara annat än överansträngt.

Här kommer en bild på lille Bellman och hans husse som var hos oss och körde lektion.

Vi har egen brunn så ett vattenprov lite då och då kan ju vara bra för hälsan. I och med det provsvaret kan jag ju helt avskriva misstankarna om att Faxe förra året skulle haft magnesiumbrist eftersom han var så trött.

I mikrobiologiskt avseende är vårt vatten tjänligt men i kemiskt avseende är det tjänligt med anmärkning just på grund av förhöjda värden av magnesium men även klorid. Undrar varifrån detta kommer? Klorid...används det i lantbruk? Rengöring? Ja, ja det kan ju inte vara värre än Stockholmsvattnet ;-)

De senaste dagarna har jag i brist på ridinspiration ägnat mig åt diverse spaningar.

1. Hur livet i hagen ter sig efter att en häst dör
2. Receptbelagda avmaskningsmedel
3. Stallströ

De flesta som man hör prata om hästar som avlivas verkar uppfatta det som att hästarna saknar sin kompis. Att hästarna skulle gå och vanka av och an eller till och med ropa efter den saknade hästen. Som jag skrev förra onsdagen så verkade det som att Frej var orolig över Faxe. Däremot verkade han dagarna efter faxes död vara hur lättad som helst. Han kom brallandes i hagen (mycket ovanligt för Frej med sin stela kropp). Han brallade så fort han såg Husse komma på gårdsplanen. Kanske har Faxe varit dålig längre än vad Husse och jag har sett? Frej som flockledare har säkert vetat att Faxe mått dåligt. Han sade till exempel åt Opus på skarpen när han tyckte att det hackades för mycket på Faxe. Frej brukar aldrig annars använda sig av så skarpa uttryck som "på skarpen" Det brukar räcka med en öronvinkling eller på sin höjd en barsk huvudhöjning.
Kanske är det skillnad i hagen när en häst självdör istället för att veterinären avlivar den eller om den åker iväg?
Hur som helst. Frejs ställning är inte helt oväntat fullständigt oförändrad. Opus har grinat illa ett par dagar men rättat sig i ledet. Nu börjar han bli en mjuk och god häst igen. Jag var bekymrad över hans attitydproblem men Husse har fixat ;-) Husse är bra!

Sedan har jag funderat över det nya påfundet med receptbelagda avmaskningsmedel. Om det är för att man ska veta hur mycket avmaskningsmedel en viss häst fått i sig är det ju mycket märkligt att en person kan beställa avmaskning för 5 hästar när det endast står 3 hästar i det aktuella stallet. Nu är ju jag mycket glad och tacksam över att detta fungerade eftersom det inte direkt var läge att be om avmaskninsmedel sist veterinären var ute hos oss. Men fundera över detta kan man ju. Om det inte är viktigare kontroll än så kan man ju bara kontrollera apotekets lagerlistor och jämföra med antalet hästar i Sverige. Typ. Vidare undrar jag varför inte avmaskning, lugnande medel och smärtstillande medel noteras i hästpassen om det nu var så viktigt att ha hästpass för att hästkött med kemikalier inte skulle hamna i livsmedelskedjan.

Den tredje spaningen är egentligen Husses. Han kollade vad det skulle kosta att köpa kutterspån direkt från leverantören. Pris per bal skulle bli 39 kr exkl. moms. Detta pris gäller vis köp av 17 pallar...alltså 300 balar. Det är ju ok om det blir billigare än Lantmännens 64 kr per bal. Nu är det bara så att frakten skulle bli 7500 exkl. moms.
Slutligen är det alltså billigare att köpa en bal åt gången hos Lantmännen än att köpa 300 balar på ett bräde. Hur sjukt är inte det då? Lägger man sedan till vetskapen om att vår närmaste butik stänger den 1:a december och att vi sedan har tre mil till närmaste stallströ gör ju att bara det gör man helt enkelt vill sluta med hästar.

Igår när vi gick ut i "besöksfållan" för att glo på Opus när han tristess-sov kom ingivelsen...
Jag svingade mig upp på Frej och red enligt konstens alla regler (not) utan sadel, utan träns och utan hjälm. Det var definitivt inte samma frihetskänsla som när jag 1000 gånger gjort samma sak med min älskade Faxe. Detta gick mer under beskrivningen vardagsspänning...Jo, gas och broms fungerade som de skulle men svänga...nä man hamnade där man hamnade. Med Faxe kunde man trava och galoppera fullständigt tryggt utan träns och sadel. Han följde minsta vink. Jag saknar honom. Mycket. Usch, nu gör det ont.

Santox matte tycker att det är bra att jag har galghumor. Vad ska jag göra då? Jag känner mig som en mycket liten människa. En mycket liten människa som inte kan ta in mer sorg för tillfället. Fylld till bredden liksom. Det måste ut någonstans.

Igår kändes det lite bättre. Vi bar stora stenar, små stenar, grus, sand och damm ur husgrunden. Alla golvbjälkar utom två är borta. Trots att vatten börjar sippra in för att marken inte kan svälja mer regn höll vi modet uppe med en nyfunnen fransk webbradiokanal som spelade discodängor hela dagen lång.

Opus och Frej har fått gå i "besöksfållan" på kortsidan av stallet för att maska av sig ordentligt. Det är inte så populärt kan jag meddela. På nästan alla tänkbara sätt har de visat sitt missnöje. Opus klagade högt och tydligt och Frej stod och hängde med huvudet i regnet. Han HATAR regn. Eftersom det är lika kallt och blött i hallen som det är ute så stod ytterdörren på vid gavel så vi såg de missnöjde herrarna hela dagen. Med jämna mellanrum stack vi åt dem hötussar så att de fick något att göra. Vid tretiden fick den lerige och dyngsure Opus faktiskt på sig ett täcke. Jag tror att han uppskattade det. Hade vi haft boxar och om Frej inte varit hosthäst när han kom till oss så hade hästarna fått stå inne igår. Men som det är nu tycker jag att det är länge att ta in dem vid tre och sedan ska de stå hela natten och göra ingenting.

Santox matte hade ordnat recept på avmaskningsmedel och kom förbi vid lunch. Vi kladdade maskmedel i fjordhästmunnar och bjöd på äppelklyftor. Nemas problemas.
Om några dagar blir det flytt till vinterhage så att inte vattenslangen fryser. Den är så svår att förvara i fruset tillstånd.
Livet traskar vidare. Det känns konstigt utan Faxe.

När hästarna fått belöning i form av äpplen fick vi belöning i form av wienerbröd. Santox matte berättade att hon hade varit och tittat på en fjordfölis. Morfar Daler...kunde inte låta bli att visa bilder och film från Fjord SM...
Någonstans långt inne i hjärtat kändes det ändå kul att se bilder...Kul att se Ingrid och Daler, Jaana och Vegard, Pinge och Torps Gusten. Duktiga människor.

Det regnar och hästarna får sussa inne i natt.

Har bestämt mig för att inte avboka Frejs körskola på söndag.

Jag har velat och tvekat inför att skriva fortsättningen från onsdagens första inlägg. Det har ingen annan än jag med att göra har jag tänkt. Men det kanske ni visst har. Det finns två fördelar med att skriva om det. Den ena är att det kanske är lättare att förstå min sorg (fast alla ni som har djur vet ju). Den andra är att om jag skriver ner det så kanske scenariot slutar att spela upp sig gång på gång i min hjärna. Filmen om vad som hände efter blogginlägget och hur jag tillslut ser min häst dö framför mig upprepar sig gång på gång.

När jag publicerat mitt inlägg vid tolv gick jag direkt ut till Faxe igen för att han inte skulle behöva vara själv och ersatte det svettiga ylletäcket med ett torrt fleecetäcke. Jag uppfattade det som att han hade ont i magen. Han stod och flämtade fortfarande och magen såg en aning spänd ut. Jag lyssnade efter tarmljud och det vanliga bubblandet och knorrandet fanns inte. Jag tog tempen igen och nu hade den gått ner till 38,5.

I ett SMS till veterinären skrev jag att jag trodde att han hade ont i magen men att tempen hade gått ner lite. Veterinären anlände en kvart senare och vi plockade av honom täcket, pulsade, tempade, kollade slemhinnorna (som var rödare än normalt), tog blodprov och gav Faxe Finadyn och kanske något lugnande...jag minns inte.

"Kolik" Sa veterinären. Kolik tänkte jag, och jag som trodde att han var förkyld eller något. Men kolik brukar man ju kunna lösa. Inte en tanke på hans gamla parasitskador utan bara hopp. Hopp om förbättring eftersom veterinären nu var här.
"Mycket svår kolik, Sara" Sa veterinären..."Den här höga pulsen oroar mig"

Jag fattar fortfarande inte allvaret utan tar bara hand om min sjuka häst, pratar med honom, kliar honom.

Veterinären kontollerar ändtarmen och hittar så gott som ingen avföring men tycker att tarmväggen känns aningens hård på ett ställe. Hon blir mycket bekymrad och nästa steg blir att föra ner en slang i magsäcken för att kontrollera om det fanns någon mat som låg och jäste. Upprepade gånger förklarade hon det kritiska läget.

Jag tog fortfarande inte in annat än att Faxe strax kommer att drabbas av kraftg näsblod. Det fanns ingenting i magsäcken heller. Två små gasbubblor som hittade sin väg ut genom slangen.

Veterinären sa att hon hade skickat Faxe till klinik med en gång om det hade funnits någon på Gotland. Jag hade fortfarande inte förstått, trots upprepade ärliga försök av veterinären att försöka få mig att förstå omfattningen. Jag litade fullt och fast på att min veterinär skulle fixa detta i fält. Hon är så duktig.

När hon gjort alla tänkbara kontroller sa hon en sista gång att det inte var några goda utsikter för Faxe och att jag skulle ringa direkt om jag märkte någon förändring. Det kunde bli aktuellt med avlivning.
När jag ringde till Husse som för stunden var i stan trillade poletten ner. Faxe är dödssjuk. Han ser inte dödssjuk ut. Han har klar blick. Visserligen andas han tungt men han...nä, han ser inte dödssjuk ut.

Vaddå? Skulle han kunna klara sig om han fick en operation? De gör inte bukoperationer på Gotland. Veterinären, som verkar känna mig sa precis innan hon åkte "Sara, ställ honom inte på båten". Min vana trogen måste jag ha fler utlåtanden från andra veterinärer.
Husse ringde till Täby och fick också svaret att inte ställa honom på båten. Han ringde runt till i stort sett alla veterinärer på Gotland och det är f-n som vanligt. Man kopplas från den ena telefonsvararen till den andra. När man väl får tag i någon så får man svaret innan man hunnit säga något "Jag kan inte göra något för jag är på södra Gotland"...."men jag vill bara att du svarar på mina frågor" säger jag desperat.

Efter en timmes hysteriskt ringande eller kanske mer, jag vet inte, står vi där. Faxes mage har blivit större. Han vill inte dricka äppeljuicen som Husse köpt. Gotlandsveterinären (den vi fick tag i av alla 10 vi ringde) sa att det verkar som om vår veterinär gjort en riktig bedömning. Det är bara att ta bort hästen.
Veterinärerna på fastlandet sa att där skulle man åkt in till kliniken. Men VI HAR INGEN KLINIK!!! Finns det något vi kan göra??? Faxe ska inte dö nu.

Jag vet inte hur många SMS och samtal jag ringde till vår veterinär när hon var iväg på sina andra besök. Varje gång trodde hon att det var fara och färde. "Nej, nej, jag vill bara veta om jag kan göra något. Klarar jag av att ge honom dropp?" "Ska vi åka och köpa parrafinolja och försöka få i honom?" Vad ska vi göra? Någonting måste det finnas som vi kan göra? Han ser ju inte sjuk ut, han har bara ont i magen.

Under hela tiden detta pågick har vi tempat och pulsat Faxe flera gånger. När tempen nådde 39,5 och pulsen låg på 89 slag per minut grät jag desperat att Husse skulle åka iväg och köpa olja på apoteket. Faxe kommer att dö.

När Husse var iväg började det. Faxe blev orolig. Han hade stora bekymmer med att någon blött näsblod i hans säng. Han luktade ömsom på äppeljuicen ömsom på den stora blodfläcken. Jag blötte en handuk och gjorde rent hans blodiga mule så att han skulle kunna andas utan att det bubblade om den.
Hittills hade han stått blick stilla men andats tungt. Hela tiden med klara ögon.

Jag såg att han ville göra både nummer ett och nummer två men han kom av sig hela tiden. Åh, vi måste lösa proppen tänkte jag. Måtte Husse komma snart.
Faxe ville lägga sig ner. Jag tvingade honom att stå en stund till. Du får inte lägga dig förrän Husse kommer sa jag. Faxe ville, men jag vägrade släppa honom. Han SKA stå tills Husse kommer. Han ska inte dö. Jag vill göra allt jag kan innan jag tillåter honom att dö. Faxe blev arg på mig för att jag inte gav mig. Han stampade ordentligt med framhoven i marken. Det hjälper inte sa jag, Husse måste hinna hem. Faxe samlade kraft och stampade argt med hoven igen. Precis som alltid när han tycker annorlunda än man själv gör. Orkar han vara arg, tänkte jag, då orkar han banne mig hålla sig på benen ett tag till.

När Husse kom tillbaka gick det raskt att fixa fram ljummet vatten att blanda med oljan. Jag lade Faxes huvud på min axel och Husse hällde. Motvilligt svalde Faxe första klunken. Sen var det tvärstopp. Faxe hade bestämt sig. Har han bestämt sig så har han. Han skulle inte ha något.

Han vacklade till. Höll sig på benen men sedan dråsade han omkull. Jag hann hoppa ur spiltan och Husse stod längst fram vid grimskaftet. Faxe föll olyckligt på sitt högra bakben. Han hann inte riktigt få in det under sig men han var för trött för att orka göra något åt det. Jag gick in till honom . Han lade sitt huvud i min famn precis så som han gjorde den gången för sju år sedan då vi veterinärbesiktigade honom. Han tog adjö. Jag ville inte släppa honom. Han lyfte huvudet, såg sig bekymrat omkring och lade det sedan åter i min famn. Precis som om han sa " Adjö, sa jag, gå nu."

Jag gick ut ur spiltan och han försökte ivrigt påhejade av Husse och mig resa sig så pass mycket att han lyckades få sitt bakben rätt. Nu hade han ont. Det syntes. Han hade inte visat någonting tidigare. När alla benen var i ordning lade han sig ner och dog.

När veterinären kom en kvart senare för att avliva honom möttes hon av en matte som slutligen insett att hennes älskade häst skulle dö. Nu var död. Skulle aldrig mer finnas.

Faxe tog ganska lite plats i den verkliga världen men kompenserade detta genom att ta en stor del av mitt hjärta och ha det som sitt. Jag vet att det är många fler än Husse och jag som har gråtit över Faxe de senaste dagarna. Jag vet egentligen inte varför. Faxe var mycket sparsam med kärlek till andra...jag har kanske också varit sparsam med kärlek till andra sedan jag fick honom...jag vet inte.
Eftersom jag visste att Faxe helst inte kommer fram till grinden när andra är med eller rent av springer till skogs när någon annan ska hämta honom (hovslagaren kan intyga) så släppte jag inte fram så många andra som fick chansen att verkligen lära känna honom. Det är ytterst få som har fått rida honom till exempel. Ni vet vilka ni är och jag vet att ni läser detta. Ni är underbara människor.
Det känns på något sätt vackert att så många fäller en tår ändå.

Det enda jag kan komma på är att det är hans livsöde som berör. Här är ett citat ur ett mejl jag fått i dagarna:

"Det var ju inte många som trodde på den Lille Faxen när han sprang runt i hagen hos XXX och visade sina sämre sidor. Du var nog den enda som trodde på honom och du lyckades ju bevisa för både dig själv och andra att du hade rätt. Och Faxe fick ju ett jättebra liv i ganska många år, även om man naturligvis hade hoppats på att han kunde få njuta av livet ganska många år till."

Mina underbara vänner. Hur kan ni veta att idag är en värre dag än igår? Ni lyckas pricka in de värsta dagarna och skickar stöttande kort, mejl och SMS. Bjuder på middag, bjuder på hundpromenad. Jag hade faktiskt ingen aning om att jag hade så många vänner. Det är kanske Faxes fel. Jag har koncentrerat mig på honom.

Idag har alla återkommande jobbiga tankar turats om med tankar om vad jag ska göra nu. Ena stunden vill jag flytta till fastlandet igen, andra stunden vill jag göra mig av med Opus och köpa en unghäst som kan bli min, bara min, men allt landar hela tiden vid att det är dumt att göra något alls. Låta tiden gå. Rimmar illa med det Husse sa om att varje dag som går har man bara en gång. Men det är ju sant. Man borde ta vara på sina dagar bättre. I morgon har förmodligen förutsättningarna ändrats. Om inte mycket, så i alla fall en smula. I vissa fall kan förutsättningarna ändras över en dag eller över ett par timmar.

Vad jag egentligen borde göra är att fortsätta utbilda Frej och Opus så att man klättrar några pinnhål till i både körning och ridning och inte bara börjar om från början igen och aldrig lär sig mer. Jag borde samla mig och träna Opus och rida Bruks SM i nästa år. Kanske inte med fina resultat men i alla fall för att ha kul. Jag borde jobba med Frejs stelhet så att han blir mjuk och go.

Men. Det känns ju inte som mina hästar...eller jo, det är klart att det är mina hästar men jag har inte samma band till dem som jag hade till Faxe. Han och jag lekte och njöt av livet. Ingen annan häst skulle jag tokgaloppera barbacka över ett fält med. Vi busade, var på uppdrag och äventyr, plaskade i Östersjön, lyssnade på reggae i stallet (Faxe spetsade alltid öronen när det spelades reggae på radion, han kanske gillade basgången, vad vet jag), retades med både människor och hästar men var naturligtvis alltid helt oskyldiga när någon blev irriterad. Ingen annan häst skulle fatta vitsen med att lära sig hoppa över varannan eller var tredje vattenpöl när man rider på en blöt grusväg. Ingen annan häst skulle så tydligt visa sin ilska men samtidigt göra allt för att vara till lags.

Fick idag ett mejl om en bedårande åring. Trots att hon var sto och trots att det inte var en fjording skulle man nog kunna åka och titta på henne. Men. Jag vill inte ha tre hästar. Förmiddagen gick åt till grubbel. Kom fram till att jag definitivt inte ska köpa någon ny häst.

Fick även ett samtal från en vän idag. (Fick ett igår också av en annan vän...eller i förrgår...dagarna flyter ihop känns det som) Så himla skönt att prata med båda två. Båda är mycket kloka människor. Dagens vän fick förra julen en kalender med bilder på våra, sina och Opus orginalmattes hästar. När hon pratade med Husse i för några dagar sedan hade hon tittat på kalendern och sett att det stod oktober...det är ju november nu. Hon vänder blad och vem tittar fram om inte Faxe.
Älskade Faxe.

Jag följde med Husse ut i stallet och tog in Opus och Frej nu ikväll. Enligt rykten är det snö i Stockholm. Är det snö där kan man ju ge sig på att snön kommer hit ungefär klockan 03.07 i natt. Hellre ta in hästarna nu än då.
Det var tungt att gå ut i stallet. Jag plockade mekaniskt bland veterinärens lämnade kanyler. Husse skyfflade undan den blodiga spånhögen som Santos matte så vänligt sopat iordning och täckt med rent spån när hon var här och hjälpte oss.

Det känns konstigt. Det är fel hästar som står i stallet. Det är inte ler och långhalm längre. Opus snaskade glatt på. Han är så himla tjock nu!!! Jag begriper inte hur han bär sig åt. Frej åt stora tuggor men han hade vänligheten att då och då kasta en varm blick på Husse och mig där vi stod i stallgången och kände oss tomma inombords.

Kanske ska Opus flytta ändå och bereda plats åt något helt nytt, något annat? Äh, jag vete sjutton. Jag har ingen aning. Hur vet man det? Hur lång tid tar det innan man vet det? Hur länge ska det göra ont i hjärtat över att inte ha sin bästa gula kamrat hos sig? Hur länge ska tankarna hålla på och snurra?

Jag vill ingenting. Varför ens bemöda sig med att fundera ut något.

För att inte deppa ihop helt och hållet har vi försökt pigga upp oss på allehanda sätt. Den här filmen från YouTube får nog i alla fall er som känner till vår katt Mogi (f.d katthemskatt med attityd) att garva lite.

The dead terrorist

Finns vissa likheter med Mogi.... "Silence...I'll kill you!"

Tack alla vänner för att ni finns!

Husse sköter hästarna. Jag var ute i hästhagen en stund igår men vill inte.

Igår åkte jag till stan och köpte mig en ny röd fin jacka att pigga upp tillvaron med. Fyllde också fågelborden utanför arbetsrumsfönstret så att man kan glädjas åt fåglarna.

Måste nog försöka ta tag i renoveringen så att vänner från fastlandet kan komma och hälsa på. Inte för att det känns som om det skulle bli en underbart trevlig ridhelg men det är alltid trevlig med besök. Vet inte ens om jag vill hålla på med hästar mer. Just nu känns det som om jag vill sälja Opus och önskar innerligt att Frejs personlighet rymdes i en minigris eller getabockskropp så att han tog mindre fysisk plats.

Jag känner Faxes lukt med jämna mellanrum. Han luktade inte häst. Han luktade bara...mjukt.

Tack snälla för de vackra blommorna! Att de kom från oväntat håll värmde något enormt.

Nu har Faxes kostym hämtats. Han behövde inte obduceras. Det är skönt att han inte behöver hanteras så mycket utan åker direkt dit han ska. Det känns outhärdligt att inte ha honom hos mig längre. Jag har ingen häst längre. Frej är Husses och Opus...han är ju Opus. Faxe var min spegelbild. Vi visste precis var vi hade varandra. Jag älskade honom så mycket. Min egen mamma förstod nog det först igår.

Det gör så ont att inte ha honom längre. Jag kan inte fatta att han är borta. Så snabbt.

Jag är oändligt tacksam över alla som bryr sig om oss (även om jag bara gråter när ni hör av er). Jag gråter när jag läser bloggen, jag gråter när jag får SMS, jag gråter när ni ringer. Även om jag gör det vill jag att ni ska veta att det ändå känns bra att ni hör av er. Tack för att ni finns.

Jag är glad att många velat komma hit en stund och hälsa på men hoppas att ni inte tar illa upp när jag tackar nej. Ni är alla välkomna om några dagar när jag hämtat mig lite. Just nu är det inte kul.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka Santos matte och hennes pappa som fixade ut Faxe från sin spilta medan vi var borta. Jag vill tacka vänner från stan som erbjöd sig att ta ledigt från jobbet för att åka ut till oss och ta hand om allt så att vi slapp vara hemma.

Min Inspirationskälla som satt på arbetstid och försökte få tag i fler nummer till veterinärer för att undersöka chans kontra risk att ta Faxe till klinik på faslandet och som höll telefonkontakt hela dagen. Extra stort tack för att du fanns i luren när Faxe dog.