Faxe & friends

Tänkte att jag i alla fall kunde berätta om resan till Bruks SM i Rättvik, trots att jag officiellt har bloggpaus. Det var en jäkla resa men åååååååååååååååh vad rooooooligt vi hade!!! :-D
Det var en nervös skara människor som styrde kosan från Gotland. Inte enbart för att jag så passligt bröt tån 6 veckor innan tävlingen och gick på kryckor till veckan innan. Man måste ju också passa på att göra flera saker när man ändå är iväg till fastlandet. Jag hade alltså skickat dressyrsadeln till Mustang för omstoppning och släpade även med Frej till fastlandet för provridning av sadeln. Alltså packade vi tävlingsutrustning UTAN sadel. Modigt va?
Kvällen innan vi skulle med färjan blåste det upp rejält. Jag var förmodligen en pina för min omgivning och alla på fastlandet som jag telefonterrade, smsade och mejlade. Ö-borna hade för länge sedan stängt öronen så jag mejlade resolut helgens tidsplanering till vårt base camp norr om Stockholm. Vad nu de skulle med den planen att göra? Det kändes i alla fall skönt att få meddela någon någonting ;-)

Efter en del stressande strul med hästtransporten kom "S" och hjälpte mig att duscha Opus och packa transporten. Hon hade flätat ett fantastiskt fint pannband i de norska färgerna med rosetter på sidorna. Till detta var det bara blå vojlock och blå tröja som gällde :-)
"S" skulle åka med en senare båt så vi vinkade adjö kvällen innan.

På torsdag morgon kl. 04.30 ringde väckarklockan. Det blåste knappt någonting ute på gården. Upp, packa det sista, lasta och åka förbi och plocka upp Söta Fjordfrökens matte kl. 06.00.
I hamnen fick vi välja om vi ville stå uppe eller nere på bildäck. Vi valde nere...vilket var tur tror jag.



När vi kom upp och hade installerat oss i hytten med varmt te, mackor och Toblerone säger kaptenen i högtalarna att det kommer att blåsa kuling 16-18 m/s med en våghöjd på 2,5 m. Shit. Släpp av mig och hästarna! Då ser vi Visby i morgonsol sakta bli mindre och mindre.

Hästkoll tillåts varje helt timme. Brukar aldrig vara några problem på bildäck men vi gick ändå ner och kollade så att grannhästen i häslastbilen bredvid inte skulle ha dåligt inflytande på våra hästar. Den skuttade nämligen en hel del på kajen. Det var lugnt som en filbunke på bildäck. Det rullade nästan ingenting där nere jämfört med uppe i hytten. Opus och Frejjen vaggade långsamt vikten från ena sidan till den andra. Den enda som brydde sig om sjögången var Söta Fjordfrökens matte. Inte ens Katten Mogi och Hunden Leo reagerade. Skönt.



Väl i Stockholm stannade vi till och lämnade Katten Mogi hos Husses mamma och åkte sedan vidare mot Mustang. Det var en smula pipigt i bilen för att jag som enväldig härskare (gäller att passa på så här innan tävlingsdagen att köra med folk, sen är det för sent) bestämt att vi skulle fika vid Rosersbergs slott. Det var enligt medresenärerna klart dags för fika. Upprepade klagomål om kaffe akompanjerade färden genom Stockholm. Jag kände mig en smula nervös för jag hade ju ingen aning om det fanns fika vid Rosersbergs slott. Enligt mina beräkningar så skulle det ligga i närheten av Mustang och alltså ett bra fikaställe.

Det absolut värsta var att GPS:en varken förde oss till slottet eller Mustang. Gaahh. Det utlovade fikat uteblev. Jobbigt läge. Jag kände viss skam. Vi skulle vara vid Mustang kl. 13.00. Mina medresenärer hade inte fått kaffe och inte lunch. Kontigt nog var det ingen som riktigt ärligt opponerade sig. 100 % guldgroom och 100% guldsambo!!!!! Inte läge att stressa upp ryttaren tydligen. 1000 kramar till er!!!

Väl på Mustang ställdes allt upp och ned. Sadeln som egentligen inte skulle passa någon av hästarna passade som handen i handsken på Frejjen efter ombyggnad och omstoppning till sadelmakarens förvåning. Har alltså en perfekt passande dressyrsadel till hästen som inte direkt uppskattar dressyr.

Efter jag vet inte hur många timmar hade vi slutligen ridit igenom hela lagret av sadlar som skulle passa både Lille Opus och min rumpa. Husse hade för länge sedan gett upp och gick och spanade i sadelkammaren och Söta Fjordfrökens matte och jag kände oss minst sagt mosiga i hjärnorna. Hur många sadlar hade vi provat? Hur kan sadelmakaren avgöra på mindre än en sekund att sadeln inte kommer att passa? Det gick med en jädra fart.

Till slut kunde vi alla konstatera att jag hade dyr smak. Den bästa sadeln var mycket dyr. Den näst bästa sadeln var ganska mycket dyr och den som kom på tredje plats var dyyyyr. Jag hade lyckats pricka in dem i prisordning. Trött men lycklig. NU vet jag skillnaden på hur hästen går med en sadel som passar och en sadel som passar sådär. Opus flög verkligen fram med luftiga steg. Underbar känsla. Vad han kan pållen! :-)

Nu så. Mot base camp. Någon som vill ha kaffe längs vägen?

;-)

Mina hålögda medresenärer kraxade fram att Mc Donalds hade nog varit bra. Knappade in Mc Donalds på GPS:en och den tog oss till närmsta restaurang.



Vi var lite tveksamma när pilarna pekade mot terminalen...men så, med silverglänsande bokstäver ser vi texten Mc Donalds på väggen. Skulle kunna ha varit en hägring men Husse parkerade transporten i taxifilen och vi andra vinglade in på Arlanda. Kändes lite som om dresskoden var pastellfärgad dräkt med stövletter och liten kabinväska på hjul och INTE smutsiga ridstövlar och svettiga ridkläder...

Behöver jag säga att det var den godaste hamburgaren och det godaste kaffet på länge?

Nu tog vi ny fart och begav oss mot base camp i ösregn. Underbara, UNDERBARA kamrater som tar emot ett gäng öbor så omtänksamt. Opus och Frej fick en egen hage över natten och stod och chillade över staketet med brudarna. Frej ljög säkert om en hel del saker och Opus vågade inte säga emot rädd för att verka mesig.



Vårt värdpar bjöd på iskall öl och snacks. OCH UNDERBAR MAT! Om hamburgaren var det godaste vi ätit på länge (då) så var ölen helt klart det godaste vi druckit på länge. Vätskebrist och iskall öl DET är mumma för själen...eller? Underbart att återse våra vänner även om det blev kort och intensivt.
Efter en härlig natts sömn ringde klockan vid sjutiden och vi serverades 10 stjärning hotellfrukost.

Opus lastades och Frejjen fick bekanta sig med för honom okända kamrater men mattarna hade bestämt att de skulle uppföra sig och det gjorde de. Inga pip inget bråk. Bara spellevinkigt springande. Vi var tvugna att stå en lång stund och skratta åt vår underbara hästar. Det är därför man har häst. För att man ska kunna stå och titta på dem.








Suck. Ja, sån är han Frejjen. Notera shettisens huvud som sticker upp bakom Vegards man...Frej drog första repan ner i nya hagen helt själv. De andra två hann inte med att berätta om alla specialiteter som fanns. Frej hittade det första själv. Ett dike efter den öppna ängen innan skogen. Han gjorde ett slide stop men hann inte bromsa i tid. I faaaablernas vääärld..."Ibland kan det vara klokt att vänta tills värdarna har visat en runt".

Opus och hans SM-gäng reste vidare norrut och gjorde ett stopp för kaffe vid Gävlebro. Ingen transportgymnastik alls. Opus skötte sig exemplariskt. Hundpinkning och transportkoll i trakterna kring Falun. Plötsligt infann sig ett litet snabbt fjärilsfladder i magen. Sen var det över.

Så såg vi skyltar mot Rättvik. Vad vackert det var! Svenska fastlandet är verkligen vackert på sommaren. Idylliskt. Överallt. Inte som på Gotland. Helt gulbrunt och sönderbränt.



Så var vi framme. Lite strul vid incheckning av både oss och Opus men det löste sig till slut. Opus hälsade på ardennerhästarna och presenterade sig på bred gotländska. Ingen fattade något. Opus fann sig väl till rätta och var lugn. Vi bestämde att han skulle få stå och vila i fred medan vi åkte till den lokala ICA-butiken och införskaffade middag samt tog en tupplur. Precis när vi skulle gå och knoppa anlände groom nummer två. "S" hade åkt andra vägen upp och det hade nog tagit en stund längre än vi tänkt. Hon fick lite virringa instruktioner av oss som mentalt redan gått och lagt oss.

Efter en timmes sömn åkte vi upp till stallet och en välputsad häst! :-O "S" hade gnott bort all lera som Opus plockat upp under natten. Så himla skönt med folk som putsar hästar och persedlar så att man själv kan koncentrera sig fullt på att virra omkring. Tack!!!

Jag fick även svaret på vem som var ansvarig för den f-bannade kartongen som trillade ur transportsadelkammaren VARJE gång jag öppnade dörren. Husse är ju känd för att packa bilen med hjälp av en miljard påsar (vilket gör mig galen). Nu hade vi tydligen börjat resa i kartongform också!



Vilken överraskning!!! :-D De hade i smyg tryckt upp teamtröjor!!! Sweeeet!
Detta innebär i praktiken att Opus blir kvar som potentiell SM häst ett tag till ;-) Annars hade jag tänkt försöka kvala Frejjen till nästa år. Tredje hästen gillt tänkte jag. Vet inte hur många som kvalat tre olika hästar till SM. Det hade varit skojigt.

Jag bestämde mig för att rida Opus en stund innan bangenomgången. Opus fick en chock när han kom ut på stallplanen. Där var det full rulle. Hästar, bilar, transporter, folk, hojtanden, hälsanden mm Inte alls som när vi kom. Han gick tre meter utanför stallgången och sedan frös han. Lyckades ta oss några meter till och sedan tog det stopp. Hela världen var ute efter honom. Hemska tanke. Jag kände för första gången denna resa att det skulle bli svettigt att tävla en häst som inte ens kan gå förbi en människa som bär på en höpåse. Vi hackade oss fram i obestämbar gångart tills vi kom till sandplanen. Först där kunde han slappna av lite.



Bangenomgången gick fort. Det var nog rekordtid. Det var inte några direkta svårigheter egentligen. Hinderhöjd på 55 cm (hopprädd som jag är pustade jag ut) Hindrena stod raka men på en båge så att man fick ta det sista i förvänd galopp om man inte hann byta innan. Trångt utrymme på 120 cm. Det bekymrade mig inte heller eftersom det är den storlek som Opus och jag har tränat på. Han brukar vända på en femöring med mycket samlade tramp. Det jag var nervös över var som vanligt lastbryggan eftersom han normalt sett vägrar att gå fram till främmande saker. Det som kan vålla problem brukar också vara vatten och bro.

När jag gick banan själv bestämde jag mig för att inte ta stigbyglarna efter lastbryggan eftersom jag blivit lite osams med sadeln efter omstoppningen. Jag kom inte riktigt ner i den utan satt konstigt med sjukt mycket svank. Utan stigbyglar kändes det som att jag kom ner djupare och kunde flytta honom med sitbenen och göra halt med bara bäckenet. Så fick det bli. Jag skulle ta stigbyglarna strax innan bommarna så att jag kunde stå i fältsits över dem.

Efter bangenomgången lovade "S" att natta Opus så att jag fick gå och sova. Jag gick igenom banan i huvudet säkert hundra gånger fast besluten att inte rida fel väg ännu en gång. Jag har gjort det i bruksridning och jag har gjort det i skogskörning. Det räcker. Vi sökte oss hemåt för att gå en promenad med hunden och sedan sova gott.



Så var det tävlingsdagen.
Gick upp och åt en ganska liten frukost och bad Husse om extra mackor med mig till banan. Startnummer 6 ger ju utmärkt tid att äta frukost när de andra rider.
I stallet upptäcker jag förskräckt att Opus inte sovit många timmar. Ögonen gick i kors på honom. Han såg helt slut ut och viskade "jag vill hem nu". Hans stallgranne hade röjt som bara den i boxen bredvid och två hästar bort stod en hingst och basunerade ut ett och annat som han tyckte att resten av världen borde ta del av. Rakt över stallgången hade "S" fått rädda en stor brun som lyckats välta sig själv upp och ned och surrat fast ena bakbenet i grimskaftet. Håhå jaja.


Opus är inte helt övertygad om spektaklets förträfflighet...

"S" hade fejat på Opus in i det sista så det var bara att sitta upp och värma upp. Vi skrittade bort mot golfbanan med "S" som följeslagare och Opus var HELT galen. Har aldrig sett honom så. Upprörd och taggad på en gång. Han skyggade för det mesta, taktade med sina små taxben, halvstegrade, kastade sig hit och dit. Lång resa för att bli avslängd av sin egen häst, tänkte jag. Aldrig mer SM med denna häst...

Tillbaka i "framridningssandlådan" sansade han sig men han var spänd som en fiolsträng. Jag kände att hur mycket jag än red skulle jag nog inte få honom att slappna av och och korta sig. Jag lade om taktiken och bestämde mig för att rida på så fort det går på banan för stopp på hinder LÄR det bli idag.

Vi gick igenom en något mystisk veterinärbesiktning där jag undrar vad man egentligen letade efter. En halvdöd häst hade förmodligen kommit igenom UA. Nåja.

Ritten gick på fem minuter! Lång resa för fem minuters ridning. Hade varit roligt med kvalritter på plats eller något så att man i alla fall fick rida tio minuter :-)

Det som jag trodde skulle gå dåligt gick bra och tvärt om :-)


Här ses "flytta föremål" tre bollar med olika tyngd. Opus trodde att det var äpplen och skulle norpa den första bollen...


Den enda halten vi fixade...:-( hur kan man missa en halt? Hur kan man missa TVÅ ??? Grymt o-bra.


Bron gick som en dans. Opus var taggad som tusan, hade helst galopperat genom hela banan.


Opus paradgren normalt sett. "Backa i vinkel". Jag sabbade alltihop. F-låt Opus.


Omkramad av mamsen :-)


Opus har ÄNTLIGEN fått sina äpplen och känner sig nöjd med sin insats. Ingen vägran. Inga kast och inget frysa fast i backen. Synd bara att matte inte skärper till sig samtidigt som han gör det...man får inte missa ett enda hinder om man ska ha en chans i bruksridning. Så det så. Jag tycker att vinnarna Sara och Edwin gjorde ett kanonjobb. Verkligen. Hurra, hurra, hurra, hurra!!!


Ja? Har du?

Efter en lång dag på tävlingsplatsen samlade jag ihop mina underbara groomar och bjöd dem på bubbel. Det ska de verkligen ha efter allt slit!



Tusen tack till
mina groomar
Husse!!!
grannen som motionerade Opus under kryckperioden
mamma
Husses mamma
Personalen på Base Camp. TACK!!!!!
Gotlands Brukshästförening
Jennika
Pinge (för proffsutlåtande ang. skoning ;-)...)
2:an i Gotlands DM för att jag fick mina JUF-papper till slut

Det är hur kul som helst att vara iväg så här!!!

På söndagen tittade vi med stort intresse på SM i Brukskörning samtidigt som vi smidde planer.
"S" Startade sin hemresa några timmar tidigare än oss eftersom hon skulle jobba på måndagen. Vi skulle ju hämta Frejjen på vägen hem och se vad han hade hittat på medan vi var borta.

Opus var så trött att vi tyckte riktigt synd om honom. Han blev tillslut som ett gnälligt barn. Han avskydde sina stallgrannar och ville absolut inte vara i stallet. Spjärnade emot om vi närmade oss stallbyggnaden. Lösningen blev att han fick kolla på brukskörningen tillsammans med oss.

På vägen hem började han med transportakrobatik redan innan vi var ute ur Rättvik. Minns inte hur många gånger vi stannade :-/ Ena gången hade han krupit ur grimman, sedan hade han sönder två grimskaft med 200 m mellanrum. Typ. Sedan brakade det till och så blev det tyst. Hänger han eller hänger han inte över bommen? Det var frågan. Helt stilla. Då borde han inte hänga över bommen. När vi pausade ytterligare en bit på väg och kollade honom såg vi att han slagit bort päls ur pannan. Straffat sig själv i precis rätt ögonblick alltså och sedan stått snällt och fint resten av resan.

Vid en sen middag på Max ser man ut så här när man försöker äta glass efter att ha varit på tävlingar...



Tillbaka till fullservice på Base Camp. Opus och Frejjen återförenades och vi stupade i säng. Upp i ottan för att inte hamna i rusningstrafiken när vi skulle till båten. Mmmmmm, kan säga att den uppstigningen var liiiite jobbig.

Hämtade Katten Mogi och fortsatte söderut mot Nynäshamn. Svängde in och fikade på Häringe Slott trots att det officiellt inte gick. De kanske kände på sig att tre påsögda personer som muppar omkring i stinkande Team Opuströjor inte kommer att ge sig förrän de fått sig en kaffetår. :-D De servade oss fantastiskt bra! Stolarna i frukostmatsalen var så sköna att vi höll på att bli sittandes....så skööönt....att bara sitta....

Tre timmar på båten och sedan släppte vi av Söta Fjordfrökens matte och åkte hem och lastade ur och lämnade transporten. 109 timmar efter resans start sjönk vi ihop i hemmets lugna vrå. Fatta hur duktiga hästar vi har!!!

Denna vecka har hästarna tillbringat i sin hage spatserandes och filosoferandes.