Faxe & friends

Förbannad vare lunnbänken.
Förbannad vare mig själv.
Förbannad vare Frej.

Imorgon ska Frej och jag tävla i skogskörning av någon outgrundlig anledning. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag såhär? Alltid. Jag är som min hund. Överdrivet positivt inställd till allt. Allt är kul. Det är klart att vi ska göra det. Säger aldrig nej. Hoppar på allt för att testa.

Ibland känns det som om en liten gnutta eftertänksamhet, utvärdering eller kanske bara en supersnabb reflektion skulle vara bra.

Är det så himla smart att ställa upp i ett DM när man har kört....ja ni som följer bloggen kan ju snabbt räkna ut hur många gånger Frej och jag någonsin kört skog. Till andra kan jag hjälpa till och säga att ena handens fingrar räcker gott och väl.

Ja, det är klart att det är smart. Varför inte utnyttja banan och träningstävla bara för att det är kul och strunta i att det står DM framför. Dessurom tycker Frej att det är kul att göra riktiga saker och inte strutta runt i ett ridhus.

Är det så himla smart att ställa upp i en tävling mot hästgubbar när det poppar upp små känslor som säger att det skulle vara så himla roligt att köra bättre än gubbarna som inte dressyrar med sina pållar och som dessutom har lite roligt åt att man kommer och kör skog med en liten guling.

Eh, vakna upp. Jag kommer inte att kunna köra bättre än de som jobbar i skogen. Vad fick jag det ifrån?

Är det så himla smart att ställa upp i en tävling när man ställer så sjukt höga krav på sig själv som jag gör? Bara för att jag med nybörjartur lyckas få till underliggarna på lunnbänken absolut perfekt tror jag att jag ska lyckas gång på gång. Jag kan säga att det har inte lyckats igen och jag blir så förbannad när jag misslyckas när jag VET att jag har gjort det bra innan. Då är siktet enbart inställt på att få det lika bra.

Lunnbänken är en mycket oglamorös sysselsättning. Speciellt då stockarna är sneda och vinda. På Gotland är tallar sneda och vinda så det är inte så mycket att orda om. Ska man tävla i något så intressant som att trava stockar på hög kan det således gå hur som helst. Ingenting blir som man tänkt och tänker man inte efter innan så är man rökt. Fattar ni?

Förstår ni hur Husse har haft det idag? (Han har fått tre extrakramar idag.)
Förbannad vare lunnbänken.

Alltså mitt mått på att någonting är bra är när det är perfekt. Hur ofta är det perfekt här i livet? Alltså. Förbannad vare mig själv.

Förbannad vare Frej. Varför då? Han som är så snäll och harmonisk!
I torsdags var vi och tränade på banan. Vi skulle testa alla stationer och avgöra var vi skulle lägga krutet idag på lördagsträningen. Frej gick verkligen som en dröm på alla stationer. Det hann skymma innan vi började med lunnbänken så vi avbröt innan Frej och jag fått kläm på det riktigt (Det visade sig att det skulle ta ungefär fem timmar till innan jag var så nöjd att jag kunde åka hem så det var ju tur att vi inte blev kvar där i mörkret.) I torsdags gjorde Frej så gott som inga fel alls. Så nära perfekt man kan komma. Lyssnade, lydde och stod blick stilla när jag bad om det. Vi hade så himla trevligt alla tre.

Idag då? Tvärt om naturligtvis.
Dagens fokus låg på lunnbänken. Frej backade, krånglade och klev över draglinorna. När han inte gjorde det så försökte han äta gräs. Halvhalter och halter var som i sirap eller som om man ber något om något och får svaret "a, sen...." Bara detta gjorde att jag höll på att bli galen. Lägg till att jag bara lyckas köra stockarna så att det ser ut som ett gigantiskt plocke-pinn. Jag var så arg att jag hoppade. Hur svårt kan det vara att lägga några stockar bredvid varandra? Apsvårt, tydligen.

Tog en lång fikapaus för att sansa mig och fortsatte därefter med att träna på denna lunnbänk. Inte särdeles pedagogiskt ur hästträningssynpunkt att köra samma runda varv efter varv i flera timmar, men Frej fick kliva undan till förmån för min egen utbildning. Jag måste lära mig detta. Dessutom så var det ju ganska ofta Frejjens fel att det plev pannkaka eftersom han gav blanka f-n i att lyssna på en förhållning. Det blev ett antal extrarundor bara därför.

När andra tränande ekipage drog sig hemåt var Frej, Husse och jag kvar och gick samma jädra runda, med samma jädra krokiga stockar. Någon gång måste det ju bli så bra att man åtminstone kan godkänna och avluta med något någorlunda bra?
När hästtransporten med ardennern åkte gick Frej och jag i en högersväng. Jag hade lärt mig vilken sida jag ska gå på för att vara ur vägen för en eventuellt rullande stock. Vad hjälper det då när Frej plötsligt svänger 90 grader vänster och ska efter transporten? Stocken rullar upp på foten (stor stock). Samtidigt drar Frej iväg och stocken rullar upp på benet och fäller mig. Frej släpar stocken upp över benet och parkerar den tack vare en seg enbuske rakt över mitt knä. Jag fick lite panik eftersom stocken var för tung för att sparka bort med andra benet. Husse fick i alla fall tag i Frej och kunde koppla loss honom så att han inte drog i stocken. Jag fnös åt kravet på stålhätta på stövlarna på tävlingen imorgon. Detta är tydligen också en bubbelplastsport.

För att tänka bort mitt något skärrade jag efter min "nära bryta benet-upplevelse" fortsatte vi åter med samma jädra runda med samma jädra stockar. Frej var trött. Jag var trött. Husse var trött. Tillslut lyckades vi äntligen få till det så bra att vi kunde avluta med massor av klappar på duktiga Frej.

Jag är sjukt trött. Imorgon är bangenomgången klockan tio. Måste nog vara på plats en stund innan så att Frej hinner sansa sig lite. Enligt varannan dags principen borde Frej gå klockrent imorgon.

Nu blir det sängen!!!