Undertecknad talar klarspråk
Shit. Ångest. Alltså, jag blir sällan arg. Väldigt sällan. När jag blir arg blir jag jättearg. Jag tål rätt mycket men när jag väl sätter ner foten brukar personen i fråga inte prata med mig mer. Någonsin. Det finns några sådana på denna jord (inte många ;-)) När detta har hänt har det naturligtvis gällt övertramp mot sådana omkring mig som jag älskar, människor eller djur.
For ju iväg till hästens ägare igår kväll och sade rakt ut vad jag tyckte och kände. Mådde inte så hemskt bra eftersom jag vet att hon är en alltför snäll person. Jättejobbigt. Vi bestämde att hon skulle fundera över natten om hon skulle ta hem hästen eller bita i det sura äpplet och lösa problemet med medryttaren. Jag åkte hem övertygad om att hon skulla plocka hem hästen och att det skulle bli en smula kyligt framöver. Det brukar ju bli det när jag säger vad jag tycker av någon anledning.
Har försökt tänka på något annat än den långbenta damen men kommit fram att det kanske är lika så bra att hon åker hem ändå. Även om det hade varit så himla kul att röra om lite mer i hennes travhästhjärna.
Vid elvatiden idag hittade jag ett lammskinn hängandes på trappan. Hästägaren har varit här och lämnat ett jättefint grått lammskinn!!! :-O För att jag hjälper henne med hennes häst! Det var jag inte direkt beredd på. Som en vän sa "lammskinn xD ingen liten chokladask inte". Nepp. Jag blev otroligt glad :-D Tog det som ett tecken att jag ska jobba vidare med hästen utan att bli störd av någon medryttare :-) Kul. Denna häst behöver det.
På eftermiddagen kom hästägaren förbi och skulle kolla hur det går med träningen. Uppgivet berättade jag att hästen rivit staketet två gånger idag och att hon kutar omkring i hagen och är föga kontaktbar. Hon suckade bara instämmande och sa att det brukar vara så när medryttaren varit framme med sina "kunskaper" som hon lärt sig av någon lärjunge till nåt sånt där sektöverhuvud som frälser stora samlingar ryttare.
Jag svarade bara kort att de som ridit mina hästar då hästarna reagerat negativt har fått kliva av. Inte ett steg till med någon på ryggen som inte vet vad de pysslar med. Hästarna talar tydligt. "Ta bort denna från min rygg". Denna fux skriker...
Jag har alltid tyckt att all slags kunskap är ovärderlig. Men. Man måste väl ändå utvärdera saker och ting? Man kan ju inte lyssna på vad som helst heller? Och än värre är om man hittar på egna avarter av den "rena läran"....pfff.
Hästen talar ju tydligare än någon annan. Hur kan man missa att den skulle vilja ha ordet? Även om vi inte förstår en bråkdel av vad de försöker säga oss kan vi väl ändå vara så hyggliga att vi försöker lyssna?
När jag skulle visa ägaren vad det är jag har pysslat med i veckan var det som om jag aldrig ens träffat hästen. Allt var som bortblåst. Jag bet ihop och var övertydlig så att pållan skulle förstå. Nix. Hon var sur som ättika. Högg efter mig, sparkade gång på gång. Försökte ignorera henne men när jag skulle sitta upp och hon sparkade efter mig samtidigt som hon kastade sig åt sidan var måttet rågat. "Vad F-N???" Gud vad besviken jag var. Kunde inte visa upp någonting av det som vi faktiskt lyckats hitta under veckans träningar.
Ägaren sa att det var likadant varje dag som medryttaren hade ridit. Hur kan man HA det så??? Aldrig att någon skulle få göra så mot mina gula små pärlor. Eller, hehe, Frej hade nog satt vem som helst på pottkanten i och för sig. ;-)
När jag med besvikelsen långt upp i halsen i alla fall lyckas rida så pass att vi kunde göra enklare övningar (på sidepull) utbrister ägaren att hon aldrig sett henne så harmonisk förr. Det värmde i och för sig lite men hela mitt inre skrek f-n, f-n, f-n, hästen gick som en tunna sk-t. Kastade sig bakåt, styrde inte, lyssnade inte på skänkeln. Stel som en pinne och bara vägrade lyssna på små fina hjälper. Tillslut slappnade hon av och sökte sig ner i den låga form som jag introducerat för henne tidigare. Öronen började guppa och hon tuggade harmoniskt. Inte hysteriskt. Puh.
Jag fattar faktiskt inte. Hur kan hon från enda dagen stå och sova i stallet och sedan vara helt apgalen? Medryttaren var ju inte ens här.
For ju iväg till hästens ägare igår kväll och sade rakt ut vad jag tyckte och kände. Mådde inte så hemskt bra eftersom jag vet att hon är en alltför snäll person. Jättejobbigt. Vi bestämde att hon skulle fundera över natten om hon skulle ta hem hästen eller bita i det sura äpplet och lösa problemet med medryttaren. Jag åkte hem övertygad om att hon skulla plocka hem hästen och att det skulle bli en smula kyligt framöver. Det brukar ju bli det när jag säger vad jag tycker av någon anledning.
Har försökt tänka på något annat än den långbenta damen men kommit fram att det kanske är lika så bra att hon åker hem ändå. Även om det hade varit så himla kul att röra om lite mer i hennes travhästhjärna.
Vid elvatiden idag hittade jag ett lammskinn hängandes på trappan. Hästägaren har varit här och lämnat ett jättefint grått lammskinn!!! :-O För att jag hjälper henne med hennes häst! Det var jag inte direkt beredd på. Som en vän sa "lammskinn xD ingen liten chokladask inte". Nepp. Jag blev otroligt glad :-D Tog det som ett tecken att jag ska jobba vidare med hästen utan att bli störd av någon medryttare :-) Kul. Denna häst behöver det.
På eftermiddagen kom hästägaren förbi och skulle kolla hur det går med träningen. Uppgivet berättade jag att hästen rivit staketet två gånger idag och att hon kutar omkring i hagen och är föga kontaktbar. Hon suckade bara instämmande och sa att det brukar vara så när medryttaren varit framme med sina "kunskaper" som hon lärt sig av någon lärjunge till nåt sånt där sektöverhuvud som frälser stora samlingar ryttare.
Jag svarade bara kort att de som ridit mina hästar då hästarna reagerat negativt har fått kliva av. Inte ett steg till med någon på ryggen som inte vet vad de pysslar med. Hästarna talar tydligt. "Ta bort denna från min rygg". Denna fux skriker...
Jag har alltid tyckt att all slags kunskap är ovärderlig. Men. Man måste väl ändå utvärdera saker och ting? Man kan ju inte lyssna på vad som helst heller? Och än värre är om man hittar på egna avarter av den "rena läran"....pfff.
Hästen talar ju tydligare än någon annan. Hur kan man missa att den skulle vilja ha ordet? Även om vi inte förstår en bråkdel av vad de försöker säga oss kan vi väl ändå vara så hyggliga att vi försöker lyssna?
När jag skulle visa ägaren vad det är jag har pysslat med i veckan var det som om jag aldrig ens träffat hästen. Allt var som bortblåst. Jag bet ihop och var övertydlig så att pållan skulle förstå. Nix. Hon var sur som ättika. Högg efter mig, sparkade gång på gång. Försökte ignorera henne men när jag skulle sitta upp och hon sparkade efter mig samtidigt som hon kastade sig åt sidan var måttet rågat. "Vad F-N???" Gud vad besviken jag var. Kunde inte visa upp någonting av det som vi faktiskt lyckats hitta under veckans träningar.
Ägaren sa att det var likadant varje dag som medryttaren hade ridit. Hur kan man HA det så??? Aldrig att någon skulle få göra så mot mina gula små pärlor. Eller, hehe, Frej hade nog satt vem som helst på pottkanten i och för sig. ;-)
När jag med besvikelsen långt upp i halsen i alla fall lyckas rida så pass att vi kunde göra enklare övningar (på sidepull) utbrister ägaren att hon aldrig sett henne så harmonisk förr. Det värmde i och för sig lite men hela mitt inre skrek f-n, f-n, f-n, hästen gick som en tunna sk-t. Kastade sig bakåt, styrde inte, lyssnade inte på skänkeln. Stel som en pinne och bara vägrade lyssna på små fina hjälper. Tillslut slappnade hon av och sökte sig ner i den låga form som jag introducerat för henne tidigare. Öronen började guppa och hon tuggade harmoniskt. Inte hysteriskt. Puh.
Jag fattar faktiskt inte. Hur kan hon från enda dagen stå och sova i stallet och sedan vara helt apgalen? Medryttaren var ju inte ens här.
Kommentarer
Postat av: Märta
stackars fröken fux :( men de e ju som du säger! hur mkt tydligare kan det bli då lixom! och jag förstår inte heller hur hon inte har kunnat säga ifrån när det inte blir bra :( inte roligt
Postat av: Efwa
Oooops!! Damen pratar klarspråk här. Inget att tveka om. Hur kan man levt med detta som hästägare för att man är så snäll.
Mot alla utom hästen måste man nog tillstå, tyvärr!
Postat av: Sara
Ja, fast det är svårt. Jag förstår henne till viss del. Vi hade till exempel våra hästar installade på ett ställe som inte var så himla bra innan vi flyttade
till egen gård. Man visste att man inte ska göra si och så för att det blir dåligt och ändå gör man det för att det är andra människor inblandade. Idag skulle jag ALDRIG tumma på magkänslans regler.
Trackback
