Faxe & friends

Klockan ringde 05.00. Hästmänniskan i grannsocknen skulle komma och plocka upp Opus i sin transport kvart i sju och vi skulle köra före och visa vägen till tävlingsplatsen. Eftersom jag inte kan eller bör göra något innan jag ätit någonslags frukost var det bara att pallra sig upp fem.

Det regnade. Opus hade i och för sig ett täcke på sig men jag störtade ändå ut för att låta honom stå inne och torka så mycket det bara gick innan vi åkte. Därefter gick jag in för att se om Santox matte hade vaknat och så åt vi en stadig frukost. Medan jag försökte få på mig kläderna i rätt ordning gick Santox matte ut och gjorde sista putsen på Opus. Gud vad lyxigt!!!

När jag kom ut hade jag endast i uppgift att linda svansen och skälla på Husse över något han inte fattade fullständigt korrekt. Jag ångrade mig sekunden efter...och bad om ursäkt....;-)

När vi packat bilen, putsat stövlarna, lastat hunden och klockan närmade sig ca. 6 minuter över 7 hade ekipaget fortfarande inte anlänt. Konstigt nog var jag den enda som inte trampade runt. Ja, Opus också då förstås. Han stod bara och plirade med ögonen och frågade vart vi skulle. Söta Lille Oppe.

När hästmänniskan och hennes man anlände insåg jag att det fanns folk med värre tävlingsnerver. Jösses Amalia. Vi höll alla andan när mannen skulle backa ut släpet på gräsmattan för att kunna vända. Ja, två cm från lyktstolparna räcker ju om man inte vill köra ner dem. Hade det varit Husse hade jag varit fullständigt lugn för han hade haft stenkoll på att det var hela två cm kvar men när andra kör är jag inte helt säker. Santox matte och jag gick in i stallet för att inte hetsa upp oss i onödan.

Jag hade kollat innan vi åkte om det var ok att sätta upp hagar till hästarna eftersom jag inte alls är säker på att Opus inte börjar med sina lösgörande transportkonster om han förvaras där. Det var ok att göra hagar men när vi kom fram fanns ingen anvisad plats. Ett av mina mål för den här dagen var att sköta mig själv och skita i andra. Det var ju inte direkt någon bra start för min lättstörda själ. Själv tänkte jag att jag frågar arrangören om hagplats och väntar tills jag får svar. De andra tävlande brusade upp och började tugga. Redan fem minuter efter ankomst hade jag alltså spräckt mitt första mål.

Denna lilla försening av hagbygge gjorde att vi kom för sent till bangenomgången. Också ett stressmoment även om det i praktiken inte gjorde något. Vän av ordning vill vara i tid och därmed blev vän av ordning stressad.

Vi gick igenom banan och sedan skulle jag enligt min "sköt dig själv och skit i andra-plan" gå banan själv, ifred, i lugn och ro. Jag gick den först en gång med min inspirationskälla och vi peppade varandra och taktiksnackade. Det var nyttigt. Under den tiden glömde jag bansträckningen tre gånger. Min inspirationskälla suckade.
Sedan skulle jag gå den själv men blev avbruten gång på gång av folk som ville prata. Jag KAN inte bara låta bli att svara och traska vidare. Det GÅR inte hur stressad jag än blir =(

Tillslut blev det en lucka på folk och jag började gå från starten till bryggan, plattan, vinkeln och sedan ropade de att banan skulle stängas! Jag sneglade oroligt ner över resten av banan och gjorde ett fotominne av terrängen och lämnade banan föga lugn och tillfredställd. Enda gången jag gått hela banan i ett streck glömde jag den tre gånger och jag hade inte hunnit gå hela själv.

Mitt andra mål för dagen, att rida banan i rätt ordning eftersom jag red fel väg förra året, hängde ganska löst nu också kände jag.

Husse hjälpte mig att sadla Opus och sedan försökte jag hitta en någorlunda bred gräsremsa att rida fram på. Det fanns inte så mycket volt eller serpentinmån så det var svårt att få honom mjuk. Eftersom han var för hårt verkad kunde vi inte använda grusvägarna heller så vi värmde upp pliktskyldigast. Halterna gick åt skogen. Opus kunde inte stå still för fem öre och att rygga i vinkel gick inte över huvud taget. Opus var hur okoncentrerad som helst. Vetskapen om att "flytta föremål" var en grind vi skulle rida igenom och sedan stänga gjorde inte saken bättre. Grind ingår egentligen inte som hinder i bruksridning så det har jag inte tränat på sedan WE-kursen och då gick det ju käpprätt åt skogen.

Vi red upp och ställde oss i publiken en stund för att han skulle bekanta sig med atmosfären. Där stod vi en god stund innan vi red ner och testade halter och ryggning igen. Fortfarande fullständigt katastrofalt. Vi red tillbaka och ställde oss bakom korv-vagnen och Opus höll på att krypa ur skinnet. Jag funderade allvarligt på att ringa mig sjuk...

Jag klagade för Husse och han sa bara bestämt att det är mitt fel för jag är nervös. Jag är inte nervös, svarade jag. Det är du VISST, slappna av och lita på Opus, svarade han. Jag funderade en stund och kände efter. Jag kände mig inte nervös men hästen under mig stpd verkligen inte stilla. Hm. Började förbereda mig för funktionskontrollen och tog av mig chaps och jacka. Sadlade av Opus och tänkte precis säga till Husse att detta blir min sista tävlig, för det är inte värt detta. Jag bet mig i läppen och tänkte att det var kanske inte det mest positiva jag kunde tänka när jag äntrar banan.

Funktionskontrollen gick väl bra. Jag hade i och för sig inte räknat med något annat eftersom jag hade mina nya sadelstroppar =D

När jag fick startsignal gick jag nervöst mot lastbryggan. Med tanke på att Opus inte ville stå vid korvvagnen så vill han väl knappast stå här heller. Jag red först förbi den så att han skulle se den och få betänketid. Sedan vände vi upp och Opus ställde sig så att jag precis fick foten på bryggan. Jag vägde ett tag och tänkte chansa men flyttade honom närmare i alla fall och lyckades kliva av. Yes. Det gick. Raskt tillbaka på ryggen och mot plattan. Nu kändes det som om vi var på banan. Vi kan alltså skärpa oss om det behövs.

Mot plattan. Jag såg inte om han klev på den men jag klappade honom ändå. Ryggning i vinkel. Opus sa "tjena" till publiken och backade försiktigt genom vinkeln. Tyvärr fick jag ett tramp på linjen med sista eller näst sista hoven eftersom jag slappnade av lite för tidigt.

Vi red vidare mot halten och medan Opus stod och pausade helt stilla så memorerade jag det jag såg av banan.

Nu kändes det riktigt bra. Bara presenningen, grisarna, grinden och skrittbommarna kvar som skulle vålla några problem. Jag hade inte vågat se ekipagen som red innan eftersom jag skulle bli nervös och pressa oss mer än nödvändigt då. Nu laddade jag i alla fall på och red så bra jag bara kunde. Opus kändes finfin. Vi hade jättekul på banan.

Vi red koncentrerat och jag försökte komma ihåg att följa numreringen av hindrena så att det inte skulle bli fel väg. När vi ridit skrittbommarna tog numreringen slut och mitt minne också. Jag hade INGEN ANING om jag var klar eller inte. Jag letade med blicken om det var något hinder kvar, men hittade inget. Bestämde mig för att raskt skritta i mål och vänta på att domaren skulle säga att jag fick sitta av. Såg ingen domare. Såg ingen tidtagare. ???

Ah, där är de ju. "Sitt av fort nu då, vi är så nervösa", sa de. Jaha tänkte jag förvirrat och frågade om jag ridit rätt väg. "Jaaadå!" blev svaret.

I väntan på att alla skulle rida och köra klart blev det hundrastning och korvätning. När sista ekipaget ridit fick den som ville, rida banan igen. Vi sadlade på Opus så Santox matte fick rida banan.

Det tisslades och tasslades i publiken men jag vågade inte titta på resultattavlan förrän alla siffror var iskrivna. Jag hade i alla fall nått ett mål för dagen. Rida rätt väg =) Många kom fram och sa att Opus var fin och frågade vad han hade för stam. Någon tyckte att det var synd att han inte var inkörd. Jag har aldrig i hela mitt liv fått så mycket positiv kritik av folk jag inte känner så jag blev nästan lite chockad. Det var ju jättekul.

När jag till slut vågade läsa på tavlan själv efter att envist opponerat mig när alla försökt upplysa mig om min placering trodde jag natrurligtvis inte på det. Jag gick igenom hinder för hinder och tänkte igenom straffsummorna och dess rimlighet. Under ritten hade jag ju bara ridit utan att se efter, bara känt att Opus gjorde rätt bra ifrån sig.

Opus och jag vann tävlingen med 69 straffpoäng! Tjejen som kom på andra plats hade 120 straff och tredjepriset hamnade på 129 straff. Jag var jättenöjd =D Banan var den svåraste vi någonsin haft på ett gotlands DM. Elever och lärare från kuskutbildningen på Kvinnersta hade hjälpt oss med banan och gjort ett kanonjobb. Superrolig bana och jätteduktiga funktionärer!!! Hoppas att någon av dem kanske läser detta och kan vidareförmedla till kamraterna. De gjorde verkligen ett bra jobb under hela helgen.

Naturligtvis hade vi inte vunnit om Opus inte hade varit en sådan hygglig häst, Husse hjälpt oss med humöret, Santox matte med groomande och Inspirationskällan för ständig peppning. Tack till er allihop!!! Jag önskar abonnera er till SM tack =D

Har även bestämt mig för fjordhästförening också ;-) Träffade en trevlig människa från SUFF bland eleverna som arrangerade tävlingen. Nu är jag ju inte vidare svårflörtad när någon säger att jag har en fin häst....men ändå. Personen i fråga visste precis vilka ego-knappar man ska trycka på för att få mig på fall ;-)
SUFF it is.



Tack Opus!